Att arbetslösheten steg kraftigt under 2009 var inte så konstigt. Allt för långtgående avreglering, obefintlig tillsyn och bonussystem som belönade högriskbeteenden hade skapat en tickande bomb. Hjärtinfarkten låg och lurade och på hösten 2008 korkades penningkärlen igen. Finanssektorn kollapsade. Allt stannande upp.
I den varselvåg som följde steg arbetslösheten till drygt 10 procent. I dag har den åter sjunkit men ligger envist kvar på runt 8 procent – trots den i övrigt goda ekonomin.
Detta har förbryllat mången nationalekonom. Varför sjunker inte arbetslösheten när ekonomin återhämtar sig?
Fenomenet är inte nytt. Från 1970-talet fram till 1990 hade Sverige en arbetslöshet som låg och guppade mellan 2 och 4 procent (med dagens mått mätt). Faktum är att Sverige år 1990 hade en sysselsättningsgrad på 83 procent, vilket på den tiden var världsrekord (sedan dess endast toppat av Norge och Island).
Sedan kom 90-talskrisen. På grund av fastighetskris och finanskris sköt arbetslösheten först iväg upp till 12 procent. Men när ekonomin sedan återhämtade vägrade arbetslösheten att sjunka i samma takt. Botten, eller jämvikten, hade höjts. Under hela 2000-talet pendlade arbetslösheten mellan 6 och 8 procent.
Under en akut kris förklaras arbetslösheten främst med bristande efterfrågan. Men när krisen lägger sig och ekonomin tuffar igång igen flyttas fokus till institutionella faktorer på arbetsmarknaden. Då börjar politiker och ekonomer åter gräva djupt i den nationalekonomiska verktygslådan. Vad är det då för svar de finner?
Man kan säga såhär: Det är ingen slump att finansminister Anders Borg här om veckan krävde sänkta lägstalöner inom servicesektorn. Inte heller att Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren vill ha generellt låga löneökningar i avtalsrörelsen.
Det är inte heller en slump att regeringen innan finanskrisen försökte bekämpa den eftersläpande arbetslösheten från 90-talskrisen med kraftiga försämringar av a-kassan, och därmed den fackliga organisationsgraden och kollektivavtalens legitimitet.
Och, sanna mina ord, det kommer inte dröja länge innan arbetsrättslagstiftningen luckras upp och ”liberaliseras”.
Detta är inte konstigt. Dessa människor är både högerpolitiker och utbildade på handelshögskolorna. Hög a-kassa, höga reallöneökningar, arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal. Så stavas nationalekonomins traditionella svar på varför arbetslösheten inte sjunker.
Men det har faktiskt hänt ett och annat även inom den stockkonservativa nationalekonomin. Att hög a-kassa skulle minska sysselsättningsgraden är i högsta grad ifrågasatt. Liksom den seglivade myten om att reallönesänkningar är rätt medicin mot arbetslöshet.
I den intressanta rapporten ”Naturligt hög arbetslöshet?”, författad av TCO:s chefsekonom Göran Zetterberg, avlivas dessa myter. Det empiriska stödet för dessa slutsatser är mycket bristfälligt och ibland helt motsägelsefullt, konstaterar Zetterberg.
Själv för han fram tesen att den höga strukturella arbetslösheten sedan 90-talskrisen i mångt och mycket kan förklaras med en på tok för stram penningpolitik, åtminstone fram till 1996. Ansvaret för detta främst är Riksbankens, som enligt författaren misslyckats med sitt uppdrag.
Enligt Zettergren blev resultatet av denna politik att hundratusentals personer slogs ut från arbetsmarknaden. Ett tillstånd som påverkar arbetslösheten än i dag.
Om detta stämmer eller ej är jag inte ekonom nog att bedöma. Och i ärlighetens namn förstod jag inte hälften av vad som sades på torsdagens seminarium som anordnades av tankesmedjan Global utmaning.
(Och i dessa tekniska sysselsättningsdiskussioner vandrar ofta tanken iväg till andra kvardröjande och obesvarade frågeställningar: Varför delar vi inte bara på jobben, varför använder vi inte vår produktivitetsutveckling till att skapa verklig välfärd, varför pratar vi inte om den skadliga sidan av tillväxt?).
Men en sak kan man ändå konstatera. Hösten 2010 presenterade Internationella arbetsorganisationen, ILO, och Internationella valutafonden, IMF, ett gemensamt diskussionsdokument om hur världens arbetslöshetskris bäst borde hanteras.
Det viktigaste, enligt IMF/ILO, var att hålla uppe efterfrågan med fortsatt expansiv finans- och penningpolitik. De argumenterade mot en generell återhållsam lönebildning och menade att ett fungerande a-kassesystem är en viktig del av en ”nödvändig efterfrågestabilisering vid konjunkturnedgångar”. De ifrågasatte också huruvida a-kassan har några märkbara negativa effekter och gjorde samtidigt bedömningen att alltför flexibla anställningsvillkor varit en viktig orsak till den stora nedgången i sysselsättningen.
Som Zettergren skriver: ”För 10 år sedan hade det varit fullkomligt otänkbart att IMF hade ställt sig bakom en sådan analys”.
Det kan konstateras att det har hänt ett och annat även inom nationalekonomin. Synd bara att finansminister Anders Borg fortsätter att predika gamla dogmer.
Dags att slakta några heliga kor, herr Borg!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
