Förvaring och förnedring

Den borgerliga människan är en sorglig varelse. Som små, kallhamrat rationella maskiner glider vi omkring och gör ständiga kalkyler över alternativa risker och vinster med våra handlingar. Vi är också i grunden små lata jäklar. Om vi inte kan lukta till oss makt och pengar kommer vi inte att röra oss ur fläcken – om inte någon kommer med piskan och hotar oss förstås. Först då kommer vi motvilligt masa oss iväg till det löpande bandet.

Den borgerliga regeringen har ett överordnat syfte med sin politik: att få fler människor i arbete. Hur utformar man då bästa möjliga arbetsmarknadspolitik för dessa små lata maktmaskiner?

Jo, koncentrera lukten av pengar uppåt i näringskedjan. Det vill säga: ge mer pengar till de som redan har (jobbskatteavdrag). Det kommer skapa lite rörelse, i alla fall i mellanskikten. Men i de lägre skikten då? Jo, fram med piskan (markant försämring av a-kassan, utförsäkring ur sjukförsäkringen, och så vidare). Tvinga de att springa. Öka deras relativa vinst genom att bestraffa de som står stilla; de som springer har i bästa fall möjligheten att behålla sin redan låga standard.

Men hur ser verkligheten ut då? Jo, helt annorlunda. Och hur fungerar regeringens arbetsmarknadspolitik? Jo, i allmänhet dåligt. Och för de med komplexa, inte sällan strukturella, orsaker bakom sitt varande i arbetslöshet: katastrofalt dåligt. Det är det enkla svaret efter att ha tagit del av Arbetsförmedlingens utvärdering av den borgerliga regeringens stora arbetsmarknadsreform: Jobb- och utvecklingsgarantin.

Jobb- och utvecklingsgarantin är till för de som avverkat sina första 300 dagar med a-kassa. Den består av tre faser med ständigt ökande krav på den arbetslöse. Arbetsförmedlingen har utvärderat samtliga deltagare under reformens första tre år, mellan 2007 och 2010. Sammanlagt rör det sig om 134 500 individer.

Sex av tio deltagare lämnade programmet eftersom de fått arbete. Eller omvänt: fyra av tio gick igenom hela programlängden utan att hitta ett arbete. Bra eller dåligt? Det låter inte överdrivet imponerade i mina öron.

Men värre är att deltagaresammansättningen förändras över tid. Kvar in i programmets sista fas, Fas tre, är de strukturellt drabbade: de funktionshindrade, de äldre, de lågutbildade, de invandrade. Att dessa i högre grad inte kommer ut i arbetslivet är ett enormt misslyckande.

Jobb- och utvecklingsgarantins fas tre är ett stort, och mycket dåligt, skämt. För att behålla sin ersättning krävs hundra procents deltagande. Men det handlar varken om utbildning eller praktik eller ens arbetsträning. Det handlar om ”arbeten” som inte konkurrerar med den ordinarie arbetsmarknaden. Alltså: sysslor som annars inte skulle ha utförts och som ingen efterfrågar. Som därmed inte ger några erfarenheter som den arbetslösa sedan kan använda i sitt jobbsökande.

Det handlar kort sagt om förvaring – och förnedring.

Då är det inte heller så konstigt att 30 procent av deltagarna frivilligt hoppar av. Det är högst andel av programmets tre faser. Alltså: De som behöver mest stöd lämnar programmet i störst utsträckning av alla. Efter flera års arbetslöshet anser alltså en tredjedel att de klarar sig bättre på egen hand än i händerna på de som ska vara experterna.

Snacka om misslyckande.