Moderater rapporterades gå bärsärk på nätet och tidningen Flamman twittrade ut att beslutet skapade ”chockvågor” i pressrummet, där riksmediernas journalister bevakade kongressen. Vänsterpartiet hade just beslutat om ”partiskatt” som betyder att en riksdagsledamot ska betala 8 500 kronor varje månad. Man ska inte bli rik på att arbeta för Vänsterpartiet – pengarna ska användas för att bygga ett starkare parti, var budskapet.

Vänsterpartiets kongress förbryllade många politiska bedömare. Samtidigt med det i journalisters ögon obegripligt radikala partiskattebeslutet hade man valt den ”pragmatiske” Jonas Sjöstedt som ordförande. Förvirringen bestod när Sjöstedt inte hade minsta problem att försvara några av besluten. Det regnade tolkningar. “Med valet av Jonas Sjöstedt har förnyarna inom Vänsterpartiet tagit makten.” rapporterade TV4:s Ulf Kristofferson, och menade att högerkrafter återtagit makten. Tvärtom, skrev Dagens Nyheter, förnyarna har blivit traditionalister. Det är en ny ledare, men samma politik, ansåg DN.

Ingen av dem har direkt rätt, bland annat för att ordförandevalet ofta inte verkade ha någon direkt bäring på diskussionerna. Förutom små grupper fanns inte tydliga och fasta uppdelningar, vilket gjorde att det inte gick att räkna ut hur kongressen skulle gå utifrån de första omröstningarna. Vänsterpartiet är i dag ett lapptäcke av schatteringar, som tar ställning i sak och bryter gamla linjer mellan ”förnyare” och ”traditionalister”.

Men framför allt var besluten på kongressen resultat av diskussioner som pågått länge i Vänsterpartiet. Ska man i dag förstå vart Vänsterpartiet är på väg bör man titta extra på fyra frågor – tre politiska och en organisatorisk. På kongressen antogs ett strategidokument som ska staka ut kursen de närmaste åren. De tre tydligaste politiska tendenserna är följande:

  1. Klimatfrågan har blivit en av Vänsterpartiets centrala frågor. Det var relativt få talare för denna förändring, men de var desto mer drivna. Under 1990-talet hade all miljöpolitik en slags högerstämpel inom Vänsterpartiet – de kallades livsstilsfrågor. I dag är alla medvetna om att klimatkrisen är en överlevnadsfråga, och det har vuxit fram en slags klimatvänster som kräver mer av samhällsplanering och rättviseperspektiv. Klimatpolitiken kommer inte att tillåtas hamna vid sidan av allt annat – den arbetas in i all politik, bland annat genom ett klimatekonomiskt program.
  2. Arbetslivsfrågor och fackliga frågor har stärkts, vilket syns på flera sätt. En ny generation fackliga vänsterpartister har vuxit fram. Vänsterpartiet konstaterar att frågan om arbetstidsförkortning ”funnits på vänsterns och vissa fackföreningars dagordning i 40 år, utan att något har hänt.” och att ”Vänsterpartiet nu måste ta på sig rollen att vara den drivande och offensiva politiska kraften i denna viktiga samhällsfråga”. Vänsterpartiet kommer också att trappa upp kamp mot otrygga anställningar, social dumping och bemanningsföretagens uppluckring av tryggheten på arbetsmarknaden.
  3. Vänsterpartiet begår självkritik över att feminismen tonats ner i partiets arbete och lovar en feministisk offensiv både inne i och utanför partiet. Den feminism som aviseras i strategidokumentet är praktisk och vardagsnära. Internt finns en skev arbetsfördelning där kvinnor sysslar med organisationsslit, medan män får politiska roller. Därför ska en internfeministisk kartläggning genomföras och ett kvinnopolitiskt nätverk ska startas. Ett systematiskt arbete ska leda till att minst hälften av förtroendeuppdragen innehas av kvinnor valet 2014.

Det är typiskt att dessa tre punkter inte uttrycks som ”miljö, klass och kön”, utan som praktiska utmaningar. Vänsterpartiet strävar efter att göra sin politik konkret och praktisk. Bakom detta ligger insikten om att det inte räcker med att vara ett litet, teoretiskt skolat parti. Den starka socialdemokrati som Vänsterpartiet kunnat luta sig emot är i dag i kris. Slutsatsen som Vänsterpartiet dragit är att partiet ”måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet.”

Detta ligger bakom den fjärde starka tendensen i dagens Vänsterparti: Ett mycket starkt fokus på organisation. Med inspiration från det framgångsrika holländska Socialistiska Partiet ska Vänsterpartiet bli mer synligt och aktivt. Därför ska man uppvärdera sina organisatörer, bli bättre på att ta hand om nya medlemmar och hitta rätt uppgift till varje enskild person. Det är också här ”partiskatten” kommer in – den är ett sätt för Vänsterpartiet att stärka sin ekonomi på ett solidariskt sätt.

Det gemensamma för alla de viktigaste punkterna på kongressen – klimatet, den fackliga profilen, det feministiska arbetet, organisationssatsningen och partiskatten – är att de diskuterats länge, men ändå inte blivit av. Om något budskap kommer ut av denna kongress är det att det måste vara slut på läpparnas bekännelse.

Paradoxen kring riktiga förändringar är att de inte kan genomföras med dekret. Snarare behöver partiledningen visa resultat, entusiasmera och vara beredda att diskutera. Vänsterpartiet har en period av politisk och organisatorisk ingenjörskonst framför sig om man vill bli det professionella parti som kan växa långsiktigt. Men förväntningarna på att få fart på partiet är skyhöga.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena