Ett av de stora hindren för både svensk arbetsmarknad och ekonomi är kompetensförsörjningen. Svensk arbetskraft är inte spelbar. När kopplingen till utbildning kommer upp, eller tal om åtgärder, handlar det ofta om kortsiktigare insatser. Man måste nu i analysen börja tala om de långsiktiga utmaningarna, det vill säga utbildningssystemets grundläggande strukturer och anpassningsförmåga.

Resurser för några tusental, extra yrkesutbildningsplatser de närmaste åren, är de politiska lösningarna. Eller 10 000 extra högskoleplatser för att hjälpa unga undan arbetslöshet under lågkonjunktur. Utbildningssystemet har av tradition varit utbudsstyrt och politiken har alltid bestämt inriktningar och innehåll i gymnasiet. Högskolan har i huvudsak inrättats efter akademiska discipliner, inte efter arbetsmarknadens behov av kompetenser. Yrkesutbildningen har möjligen varit mer efterfrågestyrd, men har fram till idag ändå präglats av tydligt etablerade yrken; hantverk och industri. De nya näringarna och yrkena har inte funnits på kartan.

Tittar man på vårt gymnasiesystem och de utbildningsinriktningar som finns känns programstrukturen igen från 1970-talet. Inte mycket har hänt, ens i den nya gymnasiereform som nu skall gälla från hösten och kanske 10 år framåt i tiden. När nästan 80 procent i dag arbetar i tjänstesektorn tillämpar vi en 40-årig karta på verkligheten. Omkring 1 miljon ungdomar kommer att ha gått igenom denna programstruktur innan den omprövas. Få högskolor har tagit den så kallade ”tredje uppgiften” på allvar, det vill säga samverkan med näringslivet. Statens kvalitets- eller resurstilldelningssystem har inte haft fokus på detta så prioriteringarna har blivit därefter.

Den nya Yrkeshögskolan borde vara förebilden för övriga offentliga utbildningssystem. De arbetar en hel efter efterfrågan och är angelägna om att möta marknadens behov av kompetenser. De bjuder in till dialog och analyser. Cirka 80-90 procent av eleverna har etablerat sig på arbetsmarknaden sex månader efter utbildningen.

Den andra viktiga frågan som inte uppmärksammats tillräckligt i utbildningssystemet är att tjänstesamhället kräver fler kompetenser än de yrkesspecifika. I våra egna undersökningar, amerikanska och EU-undersökningar lyfter företagen de mjuka kompetensernas betydelse för arbetslivet. Arbetsgivare säger allt tydligare att flera av dessa mjuka kompetenser är viktigare än de yrkesspecifika. Det är inte förvånande, tjänster kräver långt mer samspel med kunden, det handlar om attityder, kommunikationsförmåga, analys, problemlösning, samarbetsförmåga, med mera, och det berör alla i företaget, inte bara marknadsavdelningen som i varuorienterade företag. I tjänsteföretaget är kompetensen själva produktionsapparaten och den viktigaste konkurrensfaktorn. I detta perspektiv blir kompetensförsörjningen med utbildade från gymnasium, yrkesutbildning och högskoleutbildning en avgörande förutsättning för överlevnad och tillväxt.

Skall vi komma till rätta med denna obalans där arbetskraften befinner sig på fel planhalva måste vi öka utbildningssystemens anpassningsförmåga. Det handlar om politikens vilja att ge gymnasium och högskola en mer modern ledning, där samverkan med arbetslivet är ett kvalitetskrav och framgångar belönas med bättre resurser. Arbetslivet måste å sin sida bli mer engagerade i dialog och möjligheter till praktik. Vi kommer att vara ett av många länder som konkurrerar om en bristvara: välutbildad arbetskraft. För att lyckas måste vi spela på rätt planhalva.

Björn Axelsson, näringspolitisk expert Almega.