Dagen innan riksdagsvalet knackade en företrädare från Socialdemokraterna på min ytterdörr i en stockholmsförort. Jag önskar att hon hade knackat i dag i stället. Och jag önskar att en partivän till henne samtidigt knackat på mina föräldrars ytterdörr i Grängesberg, i Dalarna. Några dagar har gått sedan Socialdemokraterna förlorade ytterligare ett val och det vore enormt förmätet av mig att säga varför man gjorde det. Jag vet inte om det beror på Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sahlin, rut eller fastighetsskatt. Jag vet inte. Däremot skulle jag villa lyfta något som i valrörelsen skavde i mig: det socialdemokratiska fokuset på storstaden och Stockholm.
Under valrörelsen avstod Socialdemokraterna helt från att annonsera i landsortspressen för att i stället helt satsa på TV och Stockholmstidningar. Att vinna storstadsväljarna (som ibland kallades medelklassen eller mittenväljarna) blev överordnat allt annat.
Fokuset på storstadsväljarna rymmer åtminstone två tankefel. Först och främst att storstädernas alla invånare är en homogen grupp bestående av välmående medelklass, men också att storstädernas och landsbygdens invånare inte har något gemensamt. Det tror jag att de har. Avståndet från Dalarnas bergslag, där jag har mina rötter, till miljonprogrammen i Stockholm känns inte så långt. Stämningarna är desamma. Tomheten på landsbygden och tristessen i förorterna har ju drivits fram av samma tidsanda. De ödsliga industriruinerna i Grängesberg och Långshyttan är lika mycket rekordårens baksmälla som betongkolossernas Frölunda och Tensta.
Så långt en känsla. Men lyfter man blicken syns genast likheterna mellan landsbygden och storstädernas betongtäta ytterområden tydligare. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg och här finns inga resurser till brottsförebyggande verksamhet. Brottsligheten bland ungdomar är hög, både på landsbygd och i storstadsförort. Både här och där är självmorden och olyckorna fler, man super mer, rör mindre på sig. Den beräknade medellivslängden är kortare. Samhällsservicen är begränsad och jobben få. Man kan alltså säga att landsbygden delar både ohälsan och fattigdomen med storstädernas betongförorter. Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som politiken lämnat åt sitt öde.
Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstadens människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandras motsatser. För många har bilden av både förorten och samhällena på landsbygden som platser man bara bor en kortare tid helt fastnat. De som blir kvar är förlorare. Om Socialdemokraterna också köper den bilden är en stor del av partiets väljare här förlorade till Sverigedemokraterna.
I landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande finns en enorm sprängkraft. För ett parti som Socialdemokraterna borde det här finnas alla möjligheter att bygga livaktiga och givande allianser inför framtiden. Att riva murarna mellan olika grupper i samhället har varit en av socialdemokratins främsta förtjänster. Att be partiet komma till insikt om det känns banalt. Men låt mig ändå göra det.
Kom ut till Fisksätra och knacka på. Åk ut till Grängesberg. Se likheterna och se skillnaderna. Människors perspektiv är olika beroende på var man bor och hur ens livsvillkor ser ut. Svårigheterna man möter ser olika ut beroende på hur gammal man är, vad man jobbar med, om man har jobb eller ej och var man bor. Så är det. Men vi tillhör ändå samma samhälle. Det samhället slutar inte vid Stockholms tullar.
Daniel Swedin, medievetare och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
