I veckan får jag kallelsen som förklarar att det är dags för mig att göra en vända till i politikens pannrum. Efter ett år av möten i byarna och med föreningarna, resor från Österlen till Bjäre över Göinge och många nya tankar och erfarenheter har jag fått förtroendet att låna en av de riksdagsstolar som tillhör medborgarna i norra och östra Skåne.
I denna landsbygdsdominerade del av Sverige har det parti som jag tillhör gjort ett mycket bra val. De enda som kan stoltsera med ett ännu bättre är Sverigedemokraterna. I veckan som gått har således TV-reportagen från Hässleholm, Bromölla och Tomelilla avlöst varandra. ”Varför?”, frågar sig de Stockholmsbaserade mediernas innerstadsjournalister, röstar man så konstigt där borta? Någon statsvetare som gjort karriär på att tala om, men knappast med, Sverigedemokratiska väljare får uttala sig. Någon politiker som tills alldeles nyss uppmanade svenska folket, hela svenska folket, att gå och rösta och intygade att det var mycket viktigare än vad man röstade på, ges plats att förfasa sig över att medborgarna gjort som de blivit ombedda.
TV-inslagen fick mig att tänka tillbaka på ett möte i Stoby församlingshem. Kyrkan bjöd på kaffe och bulle och jag fick chansen att diskutera politik med uppemot hundra engagerade Hässleholmare. Vi talade om varför de ständiga löftena om tillräckliga resurser till välfärden alltid verkar följas av nya nedskärningar, om vad det kan ha för samband med den bonus- och roffarkultur som syns i toppen av några av våra bolag och om vad vi som sliter i knattefotbollen, läxhjälpsgrupper, pensionärsorganisationer och vad det nu är skulle kunna göra åt det. Vi blev ganska överens om att vi måste förändra politiken så att den representerar samhället bättre. Man borde inte få sitta för länge på ett politiskt uppdrag. Och man borde göra sig av med de höga arvodena, så att det igen kan bli hedervärt att vara oavlönad fritidspolitiker.
Det var politik på riktigt och det var med en hel del nya insikter som jag gick och la mig på SJ:s liggvagn den kvällen. När Maud Olofsson valdes till Centerledare talade hon om behovet av att göra något åt ”den sociala och regionala klyvningen av Sverige”. Hon hade helt rätt. Sverige håller på att klyvas. Skillnaderna ökar mellan fattig och rik, bilden av lyckad och misslyckad fäster sig och snart så börjar stora delar av Sverige dö därför att människorna som bor här inte tror att det är värt något.
Tar man 532:an längs 117 mellan Vittsjö och Hässleholm kommer man se ett tiotal industrilokaler. I bara en pågår något slags verklighet. Resten står där som ett manifest över chanser som inte längre finns. De står där för att påminna om ett Sverige där en kvarts miljon barn växer upp i fattigdom och var tredje ung vuxen är trångbodd.
Hopplösheten har satt sina klor i stora delar av Sverige, vissa alldeles om hörnet från huvudstadens trendiga stråk – några längre bort. I betongförorten och landsorten sprider sig samma känsla av att man inte längre behöver läsa kvällstidningen när de analyserar olika politiska förslag genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare – man vet redan i vilken kolumn man hör hemma.
Väl uppe i Stockholm skulle jag på eftermiddagen, efter mina lektioner, träffa en kille som hört av sig och ville hjälpa mig i valrörelsen. Han hade haft imponerande jobb i filmbranschen, kunde det här med PR och vet hur reklamens slipsten ska dras. Han tittade på mig allvarligt och sa: ”vi måste göra något åt typsnittet du använder på hemsidan”.
Det var en resa på 50 mil, men det kunde ha varit mellan två planeter. Från politikens innehåll till dess yta. Från vad som behöver förändras, till hur man ”paketerar ett budskap”. ”Vad är det som får en människa att välja en viss pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar”, har Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann filosoferat. Så är det nog. Men det är inte där den borde börja. Den borde börja bland människorna i Stoby församling.
I en tid där landet klyvs kan man vinna val på ett av två program, antingen vädjar man till människors rädsla och ilska, eller till människors hopp och vilja till framtidstro. När jag tittar efter på Valmyndighetens hemsida visar det sig att det blivit som flest gröna röster i de byar där också (SD) ökat som mest. Min valrörelse hade inga klatschiga slogans eller snygga affischer. Jag litar mer än så till det mest utbildade folk som någonsin bebott det här landet. I stället åkte jag runt med Svenskans förre chefredaktör Bertil Torekull och drack kaffe och bulle med väljare av alla de slag. Jag tog med mig deras erfarenheter och idéer och har nu lovat föra dem vidare in i riksdagen. Vi lär inte vinna några guldägg, men vad gör det. Nu börjar jobbet – jag skulle inte ens ha tid att gå på prisutdelningen.
Gustav Fridolin, folkhögskolelärare och riksdagsledamot för Miljöpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
