För juristerna Hamskär och Jonsson på TCO respektive LO har införlivande av bemanningsdirektivet i svensk rätt ett enda syfte – att skydda arbetstagare hos bemanningsföretagens kunder. De glömmer gång på gång att bemanningsdirektivet de facto är ämnat att skydda de anställda i bemanningsföretagen från diskriminering.

De anställda i bemanningsföretag har genom sina kollektivavtal redan ett lika starkt skydd som andra anställda på den svenska arbetsmarknaden. Tjänstemännen förhandlade fram kollektivavtal redan 1988, och arbetarna år 2000. Därmed är likabehandlingsprinicipen i Bemanningsdirektivet redan uppfylld för länge sedan. Utöver detta finns en partsgemensam auktorisation och en mångfald av partsgemensamma fora och arbetsgrupper som ständigt utvecklar arbetsvillkoren i branschen.

Dessa förhållanden har Hamskär och Jonsson tydligen helt missat, vilket har sin förklaring i att de inte företräder de kollektivavtalsslutande parterna. De har också missat att bemanningsdirektivet tillkommit i förhandlingar i EU, förhandlingar som resulterade i ett direktiv som både innehåller likabehandlingsprincipen och krav på översyn av begränsningar för anlitande av bemanningsföretag. Likabehandlingsprincipen och undanröjande av hinder är två sidor av samma mynt. Detta är inget vi upptäckt nu, det har vi tagit upp med bemanningsutredningen och skrivit om ända sen direktivet beslutades.

Det är Hamskär och Jonsson som själva har bidragit till att vi har fått ett bemanningsdirektiv från EU. Det är de som i åratal arbetat för ett direktiv, medan vi prompt sagt ”Nej tack”. Anlitande av inhyrd personal regleras genom ett undantag från undantaget i 38 paragrafen medbestämmandelagen. Detta är de facto en begränsning som endast riktar sig mot de bemanningsanställda. Min kritik avser alltså bara 38 paragrafen MBL, andra stycket.

Hamskär och Jonsson försöker använda EU-rätten i inhemskt politiska och ekonomiska syften. TCO och Unionen har skickat en hemställan till regeringen där man önskar strypa anlitande av bemanningsföretag. Detta är i sig inget nytt, det har TCO gjort sedan 1970-talet. TCO förbannade till och med sin medlemsorganisation HTF för att man tecknade kollektivavtal med skrivbyråer redan 1977. Sedan dess har TCO:s korståg mot bemanningsbranschen fortsatt oförtrutet. Nu har dock arbetsmarknadsministern formulerat ett klart nej till TCO och Unionens hemställan.

”Svensk arbetsmarknad karaktäriseras av självreglering. Tillsamman tar parterna ansvar för utveckling av arbetsmarknaden”, skriver Hamskär och Jonsson. Då frågar jag mig varför TCO försöker få till nya EU-direktiv för svensk arbetsmarknad. När Hamskär och Jonsson vill använda EU-rätten för att försämra skyddet för svenska bemanningsanställda och därtill försvåra anlitande av bemanningsföretag har de gjort bort sig ordentligt. Bemanningsdirektivet syfte är ju exakt det motsatta.

En framgångsrik partsmodell förutsätter att Hamskär och Jonsson håller fingrarna i styr. De kan med fördel läsa undertecknads doktorsavhandling ”Den krattade manegen” från 1999, Uppsala universitet. Då kan de lära sig hur den svenska modellen på arbetsmarknaden fungerar och låta oss kollektivavtalsslutande parter sköta den självreglering ni själva förespråkar.

Henrik Bäckström, Förbundsdirektör Bemanningsföretagen