Öppna Kriskommissionen har gjort ett väldigt viktigt arbete i sin textanalys av S-märkta bloggar, debattartiklar och interna dokument. De har noggrant lyckats ringa in ett av Socialdemokratins stora problem. Det enda som förvånar mig är nu att de själva inte verkar ha förstått vikten av vad de kommit fram till.

I sin rapport Om idéutveckling lyfter Öppna Kriskommissionen fram vikten av att samhälleliga strukturer underordnas den enskilde individen. Detta är en ytterst viktig insikt då det finns en mängd samhälleliga strukturer som i högsta grad står i vägen för människors frihet. En sådan är den ekonomiska ojämlikheten som sedan 1970-talet åter igen börjat växa i Sverige.

På Dagens Arena konstaterar Öppna Kriskommissionen att Socialdemokraternas ideologi bygger på ”frihet, jämlikhet och solidaritet”, men utan att lägga något intresse vid vikten av dessa tre ords gemensamma och inre ordnings betydelse. I stället konstaterar man att Socialdemokratin måste byta ut dessa ord till ”solidaritet, rättvisa, jämlikhet och hållbarhet”. Men ”frihet, jämlikhet och solidaritet” är inte bara tre fina ord som någon radat upp bredvid varandra. De är värdefulla just i sitt gemensamma sammanhang.

Arbetarrörelsen blev svaret på att fattiga arbetare och bönder tog den franska borgerliga revolutionens idé om ”frihet, jämlikhet och broderskap” på större allvar än den franska borgarklassen själv. Man delade den grundläggande förståelsen för att frihet endast kan bli en reell verklighet där det råder jämlikhet mellan människor. Och att solidaritet mellan de ojämlika är den grund som krävs för att orka strida för jämlikheten. Att byta ut dessa tre ord mot några som känns lite ”fräschare” betyder också att vi måste byta ut hela vår förståelse för hur människans frihet kan förverkligas och hur vi måste organisera oss för att komma dit.

När Öppna Kriskommissionen på Dagens Arena vänder på orden vänder de också på idén om hur vi skall arbeta för människans frihet. Solidaritet, förklarar Öppna Kriskommissionen, bör vara när individen påförs ett “egenansvar” som hindrar individen från att belasta ett redan sårbart och ojämlikt samhälle. I sin debattartikel frågar de sig huruvida det är rimligt att t.ex. människor sjuka av övervikt över huvud taget skall få ta del av vår gemensamma välfärd.

De individer som inte belastar systemet skall i stället belönas genom att man framhäver det ”goda arbetet” dessa mönstermedborgare utför, i stället för att som i dag arbeta för allas rätt att få ta del av det goda arbetet (läs ”full sysselsättning”). Det är inte helt osökt som mina tankar förs till hjältemartyren Pavel och mönsterarbetaren Gorbatjov.

Problemet med denna nya samhällsordning är att den går stick i stäv med vår ambition om ett samhälle där samhällsstrukturer underordnas individen. Att kvinnors ofrihet grundas i ojämlikheten mellan män och kvinnor är inte längre något främmande för arbetarrörelsen. För de som intresserar sig för hälsotillstånd och socioekonomiska samband är det också ett väl känt faktum att människors ohälsa (speciellt när det kommer till kraftig övervikt) har klara samband med ekonomisk ojämlikhet. En progressiv politik kämpar för att utjämna de strukturer som ligger till grund för människors ofrihet. Inte för att påföra egenansvar på de som drabbas av dem.

Det är ett “skyll dig själv och skit i andra”-samhälle som Öppna Kriskommissionen skisserar upp på Dagens Arena. En individualiserings- och avpolitiseringsprocess som hjälper till att dölja de samhällsstrukturer som som faktiskt ligger till grund för människors ofrihet. Ett sådant samhällsprojekt är allt annat än progressivt. Och om vi verkligen menar allvar i vår strävan att frigöra individen så måste vi sätta kampen mot ojämlikheten i främsta rummet.

Så vad har då Öppna Kriskommissionen trots allt detta hittat som är värdefullt? Jo, i sin metod och avgränsning har man pekat ut den bristande punkten mellan Socialdemokraternas förnyelseprocess och ett allt mer sviktande väljarstöd. Man har åter visat på det fruktlösa i att vända sig till några partianslutna bloggare, internetprofiler och debattörer för att försöka förstå varför majoriteten av den arbetande befolkningen inte längre finner tröst i att rösta på dem.

Jesper Nilsson, chefredaktör Dagens Konflikt.