Stockholmsföräldrar med behov av förskoleplats blev av Stockholms stad nyligen påminda om att vårdnadsbidraget finns som alternativ. Med brist på förskoleplatser i rådande babyboom är alltså stadens råd till föräldrar (läs kvinnor) att göra sig ekonomiskt beroende av en partner och att ytterligare förlänga frånvaron från arbetslivet.
Att lösningen på problemet ”för få förskoleplatser” ligger i att underlätta för kvinnor att vara husmödrar är ett symptom på en jämställdhetssträvan som avstannat. I stället för åtgärder som förändrar en strukturellt ojämställd arbetsmarknad och som stärker kvinnors ekonomiska självständighet förs en politik i rakt motsatt riktning.
En av grundorsakerna till att vi hamnat här är att diskussionen om föräldraförsäkringen har kommit av sig. Familjens så kallade valfrihet, inte konsekvenserna av familjers mest förekommande val, är det som värnas – utan analys av följderna.
Vad är då konsekvensen av att landets familjer, år efter år, väljer att män ska ta ut runt 20 procent av föräldraledigheten och kvinnor 80 procent? En i högsta grad ovälkommen konsekvens är en arbetsmarknad som bäst beskrivs som strukturerad efter ojämställdhet. I löner och villkor avspeglas att män förväntas vara på arbetsplatsen, kvinnor förväntas vara borta under längre perioder.
Kvinnors löner är konsekvent lägre än mäns löner. Enligt LO:s senaste lönerapport var genomsnittslönen år 2009 för kvinnor 24800 kronor och för män 29600 kronor, med andra ord var kvinnors lön 84% av mäns lön. Löneskillnaderna visar sig såväl genom att kvinnor och män inom samma yrken har olika löner som genom att kvinnodominerade yrken har lägre löneläge än mansdominerade.
En översiktlig jämförelse av samtliga anställda inom två sektorer får tjäna som exempel: I den mansdominerade byggindustrin är den genomsnittliga lönen 5500 kronor högre än i den kvinnodominerade detaljhandeln. Inom båda sektorerna är mäns högre än kvinnors. De nämnda lönerna är uppräknade till heltidslöner. Att kvinnor i betydande utsträckning arbetar deltid ger än lägre inkomster, och som följd lägre pensioner.
Genom att kvinnor förväntas ta ett betydande större ansvar för omsorgen om familjen och män agera familjeförsörjare upprätthålls mönstret. Detta blir särskilt tydligt genom att de främsta skillnaderna uppstår i den ålder som vanligen förknippas med familjebildning. I Handels medlemsgrupper är detta slående: Löner och arbetstider följer varandra till cirka 25 års ålder, därefter växer gapet och från runt 30 års ålder permanentas ett gap där kvinnor har lägre löner och kortare arbetstider resten av sitt yrkesliv.
Det råder skriande brist på politiskt mod att på allvar ta itu med de systemfel som upprätthåller ojämställdhet. Den nuvarande borgerliga regeringen har inte bara fegat – i stället har de aktivt försämrat kvinnors möjlighet att leva ekonomiskt självständiga liv. Genom vårdnadsbidraget och reglerna i sjukförsäkringen har två direkta kvinnofällor införts i socialförsäkrings- och bidragssystem.
Vårdnadsbidraget, som förutsätter en partner med inkomst, ersätter offensiva satsningar på förskoleplatser. Utförsäkringarna ur sjukförsäkringen leder till ett ökat användande av försörjningsstöd – ett bidragssystem som (till skillnad från socialförsäkringarna) räknar även partners inkomst innan möjlighet till stöd. Båda dessa system skapar, i första hand för kvinnor, ekonomiskt beroende av en partner.
För att nå jämställdhet behövs en politik som ser att en jämställd arbetsmarknad och ett jämställt familjeliv är varandras förutsättningar och politiskt mod att förändra systemfel som upprätthåller ojämställdhet. En politisk nyckelfråga är att vägra acceptera den statliga subvention av ojämställdhet som utformningen av föräldraförsäkringen innebär. Att i högre grad knyta försäkringen till var och en av föräldrarna skulle sända tydliga signaler, särskilt mot arbetsmarknaden. Med ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen blir det inte längre rationellt att betrakta kvinnor som potentiellt frånvarande från arbetsplatsen. Detta skulle innebära minskad ojämställdhet på arbetsmarknaden.
Att försäkrings- och bidragssystem formas på ett sådant sätt att kvinnor inte tvingas till ekonomiskt beroende av en partner är en förutsättning för jämställdhet. Till detta behövs också välfärdstjänster, framförallt förskola, som är av hög kvalitet och öppen de tider föräldrar arbetar. En sådan politik för jämställdhet understödjer det arbete som fortsatt måste ske på arbetsmarknaden genom att de fackliga organisationerna driver på för jämställdhetssatsningar i avtalsförhandlingar, rätt till heltid och ett arbetsliv där det går att kombinera föräldraskap med heltidsarbete.
Linnea Björnstam, utredare Handels.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
