Arbetsdomstolen (AD) har ogiltigförklarat avskedandet av Mamoun Ftaieh. Han var anställd som tolk i Krokoms kommun och medlem i SKTF. Kort därefter meddelade kommunen att Mamoun, trots Arbetsdomstolens dom, inte var välkommen tillbaka till jobbet. I stället valde Krokoms kommun att tillämpa bestämmelsen i paragraf 39 i lagen om anställningsskydd (Las) och betalade 32 månadslöner till Mamoun, utöver det ekonomiska och allmänna skadeståndet som domstolen dömt ut.

Sveriges kommuner och landsting uppger att det är mycket ovanligt att en kommun använder sig av paragraf 39 i Las och köper ut en anställd. Men det stämmer inte. Vi har gått igenom de sex senaste årens domar och funnit att nära nog alla avskedanden och uppsägningar i kommuner och landsting som AD har ogiltigförklarat har följts av utköp.

Genomgången av domarna ger en motsatt bild. Från och med år 2005 till i dag har Arbetsdomstolen meddelat 15 domar, där uppsägning eller avskedande ogiltigförklarats för 16 arbetstagare och där kommun eller landsting varit svarandepart. Av dessa 16 arbetstagare har kommunerna valt att avsluta anställningen för 14 genom att använda bestämmelsen i paragraf 39 i Las. I ett ärende gjordes en pensionslösning så att den anställde ändå aldrig återgick i tjänst. Endast i ett fall fick den person som fått sin uppsägning ogiltigförklarad tillbaka jobbet. Att mot den bakgrunden påstå att det är “mycket ovanligt” att kommunerna köper ut, är helt enkelt en falsk verklighetsbeskrivning.

Redan när lagen om anställningsskydd infördes var lagstiftaren medveten om att det kunde finnas arbetsgivare som var beredda att trotsa domstolens dom, och inte låta anställningen bestå efter ogiltigförklaring. Man ville införa en ordning som innebar ett starkt tryck av ekonomisk art på arbetsgivaren för att förmå honom att respektera domen. Därmed – trodde man – skulle möjligheten användas endast undantagsvis. Så har det alltså inte blivit, i alla fall inte på det kommunala området. Där räcker uppenbarligen inte beloppen i paragraf 39 i Las till för att åstadkomma någon avskräckande effekt.

Det är anmärkningsvärt av flera skäl att just kommuner så flitigt använder sig av utköpsmöjligheten – främst därför att det är skattemedel som används.

Många gånger är skälen för att AD ogiltigförklarar uppsägningar/avskedanden att kommunen inte gjort tillräckligt i det förflutna för att lösa uppkomna problem. Genom utköpen fortsätter man på samma väg. Skattebetalarna får stå för kommunernas oförmåga att hantera personalfrågor.

Det kan säkert i vissa fall vara svårt att återta en anställd i arbete, särskilt i mindre kommuner. Vår genomgång visar dock att de flesta av de kommuner som använt sig av möjligheten de senaste fem åren är stora eller mellanstora kommuner som Stockholms stad, Göteborgs stad, Norrköping, Uppsala, Gotland och Huddinge, liksom Region Skåne.

Det förefaller konstigt, att trots att AD fastslagit att uppsägningen eller avskedandet inte var lagligt grundat, så har arbetstagaren ingen plats ens på en stor arbetsplats, utan arbetsgivaren betalar hellre ut en summa pengar och får därmed problemet ur världen.

I praktiken blir det säkert ändå många gånger kommunens problem, då inte sällan lokala medier skrivit om händelserna och arbetstagaren därmed svartmålats, och i praktiken inte har möjlighet att få anställning hos någon annan arbetsgivare på orten eller i närområdet. För den som inte är med i a-kassan återstår då bara försörjningsstöd, när de utbetalda månadslönerna är förbrukade.

Inte minst med tanke på att det ju faktiskt är kommunen som står för försörjningsstödet när en person inte kan hitta en plats på arbetsmarknaden, kan man tycka att det borde finnas ett större intresse hos just kommuner att anstränga sig för att arbetslivet och arbetslinjen ska fungera för medborgarna.

Vad skulle krävas för att få kommunerna att i högre grad respektera AD:s domar? Skulle en höjning av skadeståndsnivåerna i paragraf 39 vara tillräckligt avskräckande eller måste man gå så långt som till att frånta offentliga arbetsgivare möjligheten att trotsa AD:s domar?

Daniel Falk, Malin Sjunnebo, Åsa Tillberg, förbundsjurister SKTF.

Fotnot: En annan version av artikeln har tidigare publicerats i tidningen Lag & Avtal.