Klimatförhandlingarna i Cancún är i gång. USA har ett mindre förhandlingsmandat än för ett år sedan. Kyotospåret, den enda konkreta förhandlingstext som finns efter år av möten, måste åter vara huvudstrategin. Den viktigaste knäckfrågan – ansvarsfördelningen – finns med där. Regeringen och EU bör driva på ett tydligt beslut om att utveckla ett nytt Kyotoavtal för 2012 till 2017. Även om inte alla länder kommer att skriva på, är det viktigt att några länder tar ansvar och går vidare med ett ambitiöst avtal.

Det är inte sannolikt med ett nytt samlat klimatavtal i Cancún, men betydande framsteg kan göras inom vissa områden. Mötet kan, trots allt, fortfarande bli en positiv överraskning. Men för att det ska vara möjligt, måste alla parter göra allt som står i deras makt. För EU:s del handlar det om att åter sätta på sig ledartröjan och till att börja med omgående besluta att minska de egna utsläppen med 30 procent, i stället för utlovade 20, till 2020. Det är provocerande att EU inte kan ge detta besked när flera studier visar att detta till och med är lönsamt.

En viktig fråga är finansieringen av olika program för utvecklingsländerna där Sverige och EU hittills varit otydliga. Det handlar om pengar till skydd av regnskog, anpassningsprogram för att klara de klimatförändringar som inte går att undvika och tekniköverföring. Det duger inte att, likt Sverige, dubbelräkna biståndet. Skall förlamningen i förhandlingen brytas, måste de rika länderna lägga upp nya pengar på bordet och dessutom gå före och genomföra verkliga utsläppsminskningar i de egna länderna. Det handlar om minst några hundra nya miljarder dollar och utsläppsminskningar på minst 40 procent till 2020. Denna turordningsregel är inskriven i Kyotoavtalet: Industriländerna måste börja för att få Kina och andra länder att följa efter.

För att påverka den amerikanska opinionen är det nödvändigt att andra länder visar att det går att successivt minska oljeoberoendet samtidigt som välståndet ökar. Det är bästa sättet att visa att USA:s fossilintensiva industristruktur på sikt urholkar ekonomin. Framsynt klimatpolitik är inte ett hot mot den amerikanska ekonomin utan en nödvändig möjlighet.

Det finns möjligheter att i Cancún åstadkomma viktiga delavtal som visserligen inte rör nivåer på minskade utsläpp, men som också är nödvändiga. Att enas om åtgärder för ett fungerande hållbart skogsbruk är oerhört viktigt. Skogen ger tjänster åt befolkningen i alla länder, inte minst åt de mest fattiga. Att enögt fokusera på skogen som kolsänka kan i värsta fall leda till att regnskogen skövlas till förmån för skogsplantager som visserligen binder kol, men som slår hårt mot biologisk mångfald och människor som lever i och av skogens rikedom. Det är också viktigt att mötet i Cancún tydligt markerar att kolsänkorna från regnskogen inte ska ingå i utsläppshandeln. Det finns även tekniska skäl för detta, som att mätmetoderna är osäkra och att priset på utsläppsrätter skulle punkteras. Kolsänkor och minskning av fossila utsläpp bör förbli två olika ”valutor”.

Om förhandlingarna ska komma framåt krävs också tekniskt nytänkande. Naturskyddsföreningen förespråkar bland annat en Feed-in-tariff för att driva på teknikutvecklingen av bland annat solceller. En fond ska garantera att energipriset för dem som utvecklar tekniken utan att priset höjs för dem som använder energin. FN har markerat stöd för idén som genom ett pilotprojekt med tydlig tidsbegränsning och gemensamma mål i samarbete mellan några länder kan visa hur industrin i Nord och kapaciteten i Syd kan tillsammans kan tackla såväl fattigdoms- som utvecklings- och klimatkrisen. Det kan bygga ett nytt förtroende mellan de fattiga och rika länder.

Om målet att begränsa temperaturökningen till maximalt 1,5 grader ska bli verkningsfullt, måste det också hänga samman med en beskrivning av konsekvenserna både i form av nödvändiga utsläppsminskningar och finansieringar för de åtgärder som krävs. Det kräver beslut om att pengar tillförs från nya skatter. Den mest självklara är att flyget måste betala för sina klimatpåverkande utsläpp.

Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen