För den som fiskar i grumliga vatten så ökar sannolikheten att få någon av de riktigt fula fiskarna på kroken. Så verkar vara fallet i kölvattnet av den imploderade HQ Bank. På dagens ekonomisidor publiceras två nyheter som tillsammans blottar något av det nät av nepotism, ryggkliande och skumma i affärer i gränslandet mellan högvild risktagning och ekonomisk brottslighet som verkar prägla finansbranschen.

Den ena fula fisken verkar vara revisionsbyrån KPMG. Alla tre finanshusen – Carnegie, HQ Bank och Habo Finans – som varit konkursfärdiga finansbolag och utretts för att ha fuskat med siffror i sina årsredovisningar – har en gemsam nämnare: alla tre har haft revisorer från revisionsjätten KPMG.

Men trots detta planerar ingen av storbankerna i dagsläget att lämna KPMG som revisionsbolag. Man kan ju undra varför.

Den andra fula fisken verkar heta Anders Malm. Han är advokat och anlitad för att utföra en ”oberoende” granskning av HQ Banks tradingverksamhet. Men Anders Malm är också – häng med nu – gift med grundaren samt delägare i firman Bergh & Co som får arvoden i mångmiljonklassen för att företräda HQ Bank mot bland annat revisorn i KPMG och den sparkade tradingchefen Fredrik Crafoord.

Alla inblandade förstår ju att det här är jäv. Men vem som tjänar vad på vem och hur är fortfarande höljt i dunkel.

Allt det här speglar egentligen bara ett mycket mer grundläggande problem: finanssektorn i sig.

Finansindustrin har i dag växt till, och jag citerar Dagens Arbetes smått geniale reporter Harald Gatu, ”ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster”. Från att ha varit ett smörjmedel i ekonomin har branschen förskjutits till att bli betraktad som själva motorn. Vi har att göra med en helt ny otyglad kapitalism som vi hela tiden matar med våra pensionspengar, bostadslån och aktiesparanden.

Den nya tiden visade upp sitt fula ansikte under finanskrisen.

Att denna fråga sedan försvann i valrörelsen av en vänster som påstås ha förnyat sig själv kan bara betraktas som grovt tjänstefel.

Om du har en minut över, passa på och läs Gatus redogörelse över finansindustrins framväxt. Det är väl investerad tid:

” Från 1930-talet till 1980 var den amerikanska bankvärlden och finansmarknaden en sömnig bransch men som ändå fungerade i sin roll som finansiellt smörjmedel åt näringslivet. Sedan föddes det nya Wall Street. Vanliga affärsbanker och investmentbanker började ta risker de tidigare inte gjort.

Den tidens valutaoro – framkallad av det internationella valutasystemets sammanbrott – innebar att det gick att tjäna pengar på upp- och nedgångar i valutakurser. Nya typer av alltmer svåröverskådliga finansiella instrument uppfanns och som kunde användas blixtsnabbt med hjälp av den nya informationsteknologin.

Finansiell verksamhet blev allt mindre långsiktig. Den handlade mer och mer om att tjäna pengar på svängningar. Och det gällde att hänga med på en uppgång och blåsa upp tillgångsvärden tills den dag bubblan brast.

Risktagandet underlättades av alla de avregleringar som 1980-talets nyliberala politiker iscensatte för att öppna kapitalmarknaden. Politiker och marknadsaktörer i såväl USA som Europa tycktes vara överens om att den finansiella marknaden själv kunde reglera sina upp- och nedgångar.

I dag ser vi resultatet. Sofistikerade och svåröverskådliga värdepapper har styckats, sålts och återsålts och ingen vet vem som sitter med Svarte Petter. Uppfinningsrikedomen i att tjäna pengar försatte till slut hela penningsystemet i en förlamande skräck. En hel värld stannade av.

Det är smått hisnande att läsa en före detta chefsekonom på Internationella Valutafonden IMF skåpa ut den politik som förts sedan 1980-talet. Den amerikanska finansiella eliten har skapat krisen, skriver Simon Johnson i Atlantic Monthly under rubriken ”The Quiet Coup”.

Allt kom att gynna den finansiella eliten: bristande reglering, billiga lån genom låga räntor, fastighetsbubblan, den kinesisk-amerikanska ekonomiska alliansen där Kina tillverkar och USA konsumerar. Den finansiella eliten tog allt större risker. Och den åtnjöt politikernas gunst i deras övertygelse att den finansiella sektorn var den nya motorn, inte bara smörjmedlet, i ekonomin.

Fram till mitten av 1980-talet stod den finansiella sektorn för aldrig mer än 16 procent av näringslivets vinster i USA. Sedan växte den finansiella industrins betydelse oavbrutet. På 2000-talet hade finanssektorns andel av det amerikanska näringslivets totala vinst nått 41 procent.

Samtidigt exploderade ersättningarna. Fram till 1980-talet tjänade finanseliten ungefär lika mycket som resten av det privata näringslivet. 2007, när bubblan brast, hade finanssektorn ryckt ifrån med en genomsnittlig ersättningsnivå som var nära dubbelt så hög än vad kompisarna inom andra privata branscher kunde räkna med.

Finansindustrin, visade det sig, hade växt till ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster.”

Detta monster göder inte bara bubblor och lämnar efter sig ödelagda ekonomier och människor berövade på hopp och framtid. Detta monster är också ideologi och mentalitet. Detta monster vinner också val.

Hej alliansen.