ESSÄ. Den kanadensiske psykologen och författaren Jordan Peterson har miljoner hängivna fans på Youtube. Författaren Maria Küchen har läst hans böcker och sett hans videor.
Vissa kallar honom på allvar för en av samtidens mest briljanta tänkare. Den kanadensiske psykologen och universitetsläraren Jordan Peterson har tack vare sociala medier blivit uppmärksammad i hela västvärlden och fått miljoner anhängare. Framför allt bland vilsna vita män i jakt på en identitet och förebild, men också bland filosofiskt, psykologiskt och politiskt intresserade.
När jag läser de mest kända av hans hittills publicerade skriftliga verk – Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och den internationellt bästsäljande självhjälpsboken 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018) – möter mig en autokratiskt subjektiv tankevärld som skulle stöta på motstånd vid vetenskaplig prövning.
Det har gått nästan tjugo år sedan Maps of Meaning kom ut. När den först publicerades väckte den ingen större uppmärksamhet. Internet befann sig då ännu i sin linda. Sociala medieplattformer som Youtube, Twitter och Facebook existerade inte. Chanserna att skapa sig ett namn som akademiker eller filosof genom utstrålning och förmåga att suggerera muntligt fanns förstås, men jämfört med i dag var de begränsade. Den som ville ta del av filosofiska och akademiska resonemang var huvudsakligen hänvisad till att läsa, med vad läsning avslöjar. Till exempel den här passagen ur boken:
”Främlingen utagerar och omhuldar annorlunda trosföreställningar, annorlunda redskap och koncept. Blotta existensen av dessa abnorma föreställningar, handlingar och verktyg – generellt konsekvensen av långa, komplexa och kraftfulla sociala evolutionsprocesser – kan räcka för att totalt transformera eller till och med förstöra kulturen som möter dem oförberedd. Kulturer kan också störas inifrån sig själva som en konsekvens av den ’främmande idén’, eller, på liknande vis, revolutionära handlingar. ”
Peterson är agitator snarare än forskare.
När grupper av främlingar och ”främmande tankar” dyker upp i ett sociopolitiskt sammanhang jämförs det alltså av Peterson med personliga katastrofer som sjukdom och funktionsnedsättning och med naturkatastrofer som svår torka.
Tankar liknande denna analyserades av den italienske författaren och filosofen Umberto Eco i texten ”Ur-Fascism” i New York Review of Books 1995. ”Urfascism” skrev Eco, ”exploaterar rädslan för skillnad. Första stridsropet hos en fascistisk eller prematurt fascistisk rörelse är stridsropet mot inkräktarna. Därför är urfascism rasistisk per definition.”
Jordan Peterson är i sina resonemang delvis konsekvent, delvis allt annat än detta. Till det konsekvent hävdade hör föreställningen att statisk hierarkisk homogenitet skulle vara förutsättningen för ett fungerande samhälle.
Homogenitet skapas och upprätthålls enligt Peterson genom att ”kaos” bemästras till förmån för ”kultur”, eller närmare bestämt till förmån för hierarkisk ordning. Denna hierarkiska ordning presenteras förvirrande nog både som biologiskt given, nedlagd i vår värld före biologin och en produkt av mänsklig strävan.
Peterson bygger sin världs- och människosyn på jungianska tankegångar: i människan och världen påstås finnas en kvinnlig princip som är en mörk kaosfaktor, och en manlig princip som upplyser och ordnar. Detta synsätt knyts till föreställningar om vissa ideologiska idéer och rörelser – exempelvis queeraktivism och kamp mot patriarkatet – som mer ”främmande” och kaosbefrämjande än andra.
I text tydliggörs Petersons överdrifter, felaktigheter och inkonsekvenser.
Peterson är agitator snarare än forskare. Kring sin politiska hållning skapar han en aura av vetenskaplighet och objektivitet genom att selektivt plocka vetenskapliga rön från skilda områden som ser ut att stödja hans åsikter – en metod som fungerar bättre i muntliga framställningar än i text, där läsaren har en chans att stanna vid formuleringar och påståenden och rannsaka dem.
I text tydliggörs Petersons överdrifter, felaktigheter och inkonsekvenser. Han presenterar samhället som en organisk enhet och hämtar gärna metaforer från medicin och biologi för att suggerera fram sympati för den synen, men hans slängighet spelar honom spratt.
Varför jämställa oss med skaldjur och insekter, humrar och myror – om nu Homo sapiens med anspråk på vetenskaplighet ska jämställas med djurarter där hierarki bejakas? Varför inte med exempelvis flasknosdelfiner som biologiskt liknar oss mycket mer? De språklösa myrorna bygger stackar på instinkt. Flasknosdelfinerna – liksom vi är de intelligenta, sociala och kommunikativa däggdjur – upprättar, upprätthåller och positionerar sig i komplexa hierarkier genom att våldta.
Honor gruppvåldtas, hanar våldtar varandra. Det skulle mycket väl kunna anföras som argument till försvar för en sexistiskt fysiskt våldsam patriarkal samhällsordning som ”naturlig” även bland oss och därmed oundviklig. Vore Peterson konsekvent, skulle han rent av vara tvungen att göra det. I stället håller han påstått naturgivna ”manliga” värden högt – ridderlighet förbjuder honom exempelvis att slå till någon som kallar honom nazist om hon är kvinna. Klassiskt mytologiska heroiska narrativ används för att visa hur manliga värden bäst bemästrar kaos. I Petersons tankevärld av arketyper blir Kristi död och uppståndelse den slutgiltiga hjältesagan.
Det går att få ihop det med hans biologistiska samhällssyn, men bara ibland.
Flasknosdelfiners våldtäktsbeteende kan han knappast ta i bruk i sin agitation till förmån för en upprättad manlighet. Det är tryggare med myror. Drivs människors samhällsbyggen oundvikligen fram av djupt liggande primitivt djuriska beteenden eller gör de det inte? Ja och nej.
Dominanshierarkier är permanenta, oföränderliga och naturgivna, hävdar Peterson i 12 Rules for Life. Han framhåller dem som ett uråldrigt och evigt sätt att skapa ordning. I samma andetag påstår han att naturen inte kan segregeras från de sociala konstruktioner som har uppstått inom den. ”Vi kämpade för positioner innan vi hade hud, händer, lungor eller ben. Dominanshierarkier är äldre än träd”, hävdar han med poetisk emfas, för att i nästa ögonblick avfärda miljöaktivister som romantiker eftersom de anses uppfatta naturen som ”harmoniskt balanserad och perfekt”.
Det går inte ihop. Är balans och harmoni betingade av naturen eller är de inte?
Jordan Petersons syn på naturen växlar med hans val av perspektiv, och hans perspektiv flyter och flyttas för att passa ihop med det han vill propagera i ögonblicket. Det kan tyckas leda till självmotsägelser, men kanske skulle vi hellre bejaka det paradoxala i hans resonemang? Kanske borde vi se det som en livgivande följd av hans förmåga att skifta synvinkel?
Nja. Paradoxer och antingen-och-eller-resonemang kan inte accepteras när det gäller just Petersons texter, detta av ren respekt för hans eget benhårda förkastande av postmodern ”relativism” till förmån för föregivet absoluta sanningar.
Hans perspektivväxlingar innebär, om han vore konsekvent i sin avsky för postmodernismen – ännu en ”främmande” och därmed farlig idé i hans ögon – att han skulle behöva vända denna avsky med viss kraft mot sin egen tankevärld.
Hans nyckfullt eklektiska inhämtande av fakta från naturvetenskapens olika fält, hans inflätande av forskningsrön i en väv av arketyper à la Jung, kan mycket väl kallas postmodernt så som han själv nedsättande använder begreppet: ett lapptäcke av citat snarare än djupborrande, en illusion av jag och värld uppbyggd av intryck så till den grad att till och med ”absolut sanning” blir en produkt av subjektets åsikter och tankenycker i stunden.
”Fascist” används idag som skällsord till den grad att vi riskerar tappa fokus på vad ordet faktiskt betyder.
Peterson tar till de studier och stilgrepp som för ögonblicket faller honom in, för att retoriskt och agitatoriskt underbygga en desto mer grundmurad uppfattning om hur samhällen och relationer bör konstrueras. I ett virrvarr av formuleringar skiftar motsägelsefulla bilder, främst av relationen mellan natur och kultur, så som det passar hans ideologi.
Ideologiskt är han paradoxal men inte otydlig. Han intar en liberal hållning baserad på samma slags psykologi som så länge byggt varumärke åt Dr Phil: du ansvarar själv för hur ditt liv blir. Tankarna går också till självhälpsbästsäljaren Män är från Mars, kvinnor är från Venus från 1998, där relationsrådgivaren John Gray presenterade manlighetens och kvinnlighetens principer som naturgivna och väsensskilda, men Gray var ingen agitator. Hos honom fanns ingen motsvarighet till Petersons aggressiva politiska anspråk – anspråk med rötter i fascismens mylla.
”Fascist” används idag som skällsord till den grad att vi riskerar tappa fokus på vad ordet faktiskt betyder. Att vara fascist innebär inte att bara så där i allmänhet vara våldsam, inskränkt och dum i huvudet. Inte heller är fascism till hundra procent synonymt med stöveltramp, åsiktsförtryck och expansionskrig.
I sin text ”Ur-Fascism” gav Umberto Eco en mer komplex bild av jordmånen som fascismen kräver för att kunna slå rot och växa. Till väsentlig del liknar hans beskrivning ett kusligt träffsäkert referat av tankegångar hos Jordan Peterson.
Kampen för livet, hävdar Umberto Eco, ses i urfascismen inte som ett mer eller mindre nödvändigt ont. Den upphöjs till ett självändamål. Kamp för tillvaron som självändamål och heroism projiceras enligt Eco på sexualiteten i form av machismo – inklusive kvinnoförakt och fördömande av homosexualitet och andra normbrott. I mytologi är hjälten vanligtvis en exceptionell varelse, skriver Eco, ”men i urfascism är heroism normen”. Alla undervisas för att bli hjältar.
Peterson började se sig själv som profet i stället för akademiker.
I självhjälpssuccén 12 Rules for Life erbjuder Jordan Peterson en skolning i heroism för envar, grundad på idéer om hierarki och kamp för tillvaron som nödvändiga ordningsskapare och på förakt för svaghet. Den som blir mobbad, hävdar Peterson med sedvanlig hänvisning till lämpliga studier, är den som inbjuder till det.
”Dominanshierarki är evig. Den är äkta.” Våra ynka liv, skriver Peterson, är bara ”efemära manifestationer av dess oföränderliga existens. Vi (ett suveränt ’vi’, ett ’vi’ som har funnits sedan livets början) har levt i en dominanshierarki under lång, lång tid.”
Eller, med Umberto Ecos ord: i urfascismen har individer ”inga rättigheter, och Folket ses som en kvalitet, en monolitisk entitet som uttrycker den Gemensamma Viljan. … medborgare handlar inte, de kallas bara in för att spela rollen som Folket”. Alltså för att manifestera ett suveränt ”vi” som existerar oberoende av de enskilda människorna. Den fascistiska ledaren ”vet att hans kraft bygger på massans svaghet; de är så svaga att de behöver och förtjänar en ledare”. Gruppen är hierarkiskt organiserad enligt en modell där varje överordnad föraktar sina underordnade, som i sin tur föraktar dem som står ännu längre ner. Detta, skriver Eco, förstärker ”en känsla av masselitism”.
”Fascismens och dekadensens fallgropar”, skriver Peterson i Maps of Meaning, ”kan undvikas genom identifikation med hjälten, med den sanna individen.” Hur ska han ha det? Är vi liberalismens individuella hjältar, eller är vi fascismens kollektiva heroer i en manifestation av dominanshierarki som existerat sen urminnes tider?
Det beror på när du frågar. Perspektiven skiftar och flyter. Men om 12 Rules for Life och Maps of Meaning läses i ljuset av varandra syns ändå en obruten linje. Heroism. Hierarki. Hyllande av maskulina värden. Biologistisk kamp för tillvaron som den enda tänkbara politiska principen. Förakt för svaghet. Rädsla för det obekanta och annorlunda presenterat som samhällsbevarande, som befogad på liv och död.
Att läsa Maps of Meaning är en färd genom sjuhundra sidor nietzscheansk, jungiansk och ockultistiskt färgad självförhävelse. Under en hinna av pseudorationalitet skymtar en bild av samhället som biologisk kropp. Det finns en absolut sanning, och denna sanning tycks av oklara skäl tillgänglig för just Jordan Petersons tankar.
I början av Maps of Meaning beskriver han sin ungdom, hur han kritiskt började rannsaka varje tanke han tänkte. Hans tankar prövades inte mot omvärlden, utan mot en ”inre röst” som han accepterade som auktoritet. För att han skulle acceptera en idé måste den först sanktioneras av den inre rösten.
”Det betydde att jag verkligen behövde lyssna på vad jag sa”, skriver han – och det i sin tur, vill jag tillägga, betyder att Peterson i stället för akademiker började se sig själv som profet.
Tankarna går till new age-troendes relativistiska sökande inåt efter ”min sanning”, men Peterson har högre anspråk än så. Det finns en absolut sanning, och Jordan Peterson är dess uttolkare, eller, för att tala med folk på folkets vis: Jordan Peterson säger som det är.
Idén om vithetsprivilegium är en marxistisk lögn, hävdar han i ett av sina senast upplagda klipp. Det måste väl vara sant eftersom han säger det? När han inom sig formulerade tanken tycks ju hans inre röst inte ha sagt emot.
Umberto Eco nämner traditionskult och synkretism som karaktäristiska för urfascism, det vill säga, skärvor av föregiven uråldrig visdom hämtas från olika håll och sammanfogas för att uttolka en sanning som redan anses given. Kunskap kan inte genereras, bara upptäckas. ”Nazismens gnosis”, skriver Eco, ”närdes av traditionalistiska, synkretistiska, ockulta element.”
Inspirerad av Carl Jung tycks nittiotalets Jordan Peterson närmast besatt av alkemi. Maps of Meaning mynnar ut i långa Jung-citat och resonemang där alkemins ockulta föreställningar tas i bruk för att beskriva skeenden i psyke och samhälle. Det hela vore rätt ointressant att fördjupa sig i om det inte alltså sände ner rottrådar i urfascismens mylla – bland högt rankade nazister fanns en rent politisk fascination för alkemi och ockultism – och pekade framåt mot Jordan Petersons verkan i samtiden.
Umberto Eco skriver: ”Det finns i vår framtid internetpopulism i vilken den känslomässiga responsen hos en utvald grupp medborgare kan presenteras och accepteras som Folkets Röst.”
Låt mig gissa att majoriteten av de i övrigt förnuftiga människor som i samtiden definierar Jordan Peterson som en av samtidens rimligaste och mest briljanta tänkare, knappast skulle ha låtit sig förledas till detta utan Youtube.
De senaste åren har Peterson stigit upp som en av de klarast lysande stjärnorna på internethimlen. Han yttrar sig med en aura av auktoritet om snart sagt varje ämne som kommer i hans väg – från barnuppfostran, sexuella relationer, juridik och miljöfrågor till religion och säkerhetspolitik. Och människor lyssnar. Människor följer. Tryggheten i att beundra och underkasta sig en auktoritet tycks varken sekularisering, upplysning eller liberal individualism ha bitit på, och i sin muntliga approach är Peterson både karismatisk och suggestiv.
Liberalism och urfascism legeras hos honom till en postmodernt paradoxal hållning där aggressiv individualism inte utesluter en lika aggressiv tro, i religiös bemärkelse, på ett homogent ”vi” som ordnas i hierarkier, överordnas individer och riskerar att förstöras av intränglingar från andra kulturer, av abnorma tankar.
För att återknyta till Umberto Ecos text om urfascism – det finns enligt Peterson en fientlig komplott mot existensens ordning, och det finns en icke relativiserbar sanning som det är Jordan Petersons självpåtagna privilegium att förmedla.
Peterson uppmanar oss att tänka kritiskt, men bara ibland. Om vår kritiska tanke leder till uppfattningen att ett vithetsprivilegium existerar, då anses vi ha missat den absoluta sanning som det är kulturmarxismens ambition att dölja.
***
Uppdatering: i en tidigare version av denna text fanns en kort passage med uppgifter om Jordan Petersons akademiska meritering. Dessa uppgifter var felaktiga och har därför strukits.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
