ESSÄ. Stora grupper i samhället kan inte få en fast bostad. Det är dags att prata om bostadsojämlikhet, inte bara bostadsbrist. Det skriver professor Carina Listerborn.
”En lägenhet bara. Jag tänker ofta på det. Ska det vara så mycket begärt. Det enda man behöver är en toastol, en spis och köksfläkt. Det är så himla lite.”
Så säger en ung kvinna som känner stor hopplöshet inför framtiden. Hon är inneboende tillsammans med sin pojkvän hos ett pensionärspar i en trea i Malmö dit hon flyttade från en småstad för att gå en utbildning för att nå det arbete hon drömmer om. Efter år av intensivt bostadssökande konstaterar hon att hon får ”välja mellan att bo eller att ha ett liv”. Det vill säga att i en mindre stad kan hon hitta en bostad, men inte arbeta med det hon vill – och i en storstad kan hon inte hitta ett långsiktigt boende, men däremot finna arbete och en framtid.
Inneboendet är en av alla de boendeformer som blir allt vanligare i de svenska storstäderna. Att bo i andra hand, sova på soffor, dela små lägenheter med obekanta, bo i garderober eller bara köpa en adress för att vara nåbar för myndigheter är i dag en del av den svenska bostadsmarknaden.
Att befinna sig utanför den reglerade hyresmarknaden eller att inte äga sitt boende gör individen sårbar och utsatt. Ofta bor man med tillfälliga kontrakt och oklara uppsägningstider, andrahandshyror kan vara höga, utan säkerhet och man måste stå på stand-by för att alltid vara beredd att ta en chans. Man vet inte vem som har tillgång till nycklar till lägenheten. Många utsätts för diskriminering och godtycklighet, då hyresvärden kan välja och vraka bland de bostadssökande. Uthyrningskraven har varit hårda, en del hyresvärdar har till och med krävt att man har en inkomst tredubbelt så hög som hyran.
Boendet påverkar människors möjligheter på arbetsmarknaden, till utbildning och till att kunna etablera sig eller bilda familj.
Att leva med en osäkerhet i boendet påverkar människors möjligheter på arbetsmarknaden, till utbildning och till att kunna etablera sig eller bilda familj. Detta framväxande bostadsprekariat omfattar inte bara ungdomar och studenter, utan även människor som får en förändrad ekonomi till följd av skilsmässa, sjukdom, pension eller arbetslöshet. Nyanlända migranter och asylsökande är förstås också en utsatt grupp på bostadsmarknaden, då många saknar nätverk och kontakter.
Det finns statistik som anger att 36 procent av kvinnorna och 47 av procent männen i åldrarna 20–24 bor kvar hemma. Många unga har dålig ekonomi och otrygga arbetsförhållanden, vilket gör att man inte når upp till de krav som finns för att få ett hyreskontrakt eller ansöka om banklån. Nästan hälften (49 procent) av alla ensamstående föräldrar är trångbodda.
Men en sammanhållen bild av hur stor andel av storstädernas befolkning som lever i någon form av bostadslöshet finns det ingen statistik över. Socialtjänsten får bara kännedom om en mindre del av dessa personer, främst barnfamiljer eller personer med andra sociala problem. Enkäter tenderar att endast rikta sig mot vissa grupper, som till exempel ungdomar, och missar därmed andra grupper. Uppskattningar över andrahandsmarknadens storlek som Boverket har genomfört kommer inte åt de uthyrningar som sker i gråzoner av laglighet. Hur många som är inneboende finns det heller inga uppskattningar av.
För att få kunskap om denna heterogena grupp bostadssökande genomfördes i Malmö en dokumentation av ett femtiotal bostadsberättelser om hur man hittar en bostad, vilka svårigheter man stött på och huruvida boendet blir bättre över tid. Berättelserna återges i den nyutkomna boken Bostadsojämlikhet. Röster om bostadsnöden (Premiss förlag, 2018). Alla bostadsberättelser skildrar olika livsöden men bidrar gemensamt till att illustrera bilden av en dysfunktionell bostadsmarknad. Av berättelserna kan man dra vidare lärdomar.
Trots en uppenbar brist på bostäder gick byggbranschen år 2017 ut med ett upprop att byggtakten behöver lugnas ner för att marknaden är mättad. Nordea Markets chefsanalytiker Andreas Wallström skrev rapporten Sverige: Myten om bostadsbristen där han argumenterade för att bostadsbristen är överdriven av Boverket. ”Ser man till Stockholm finns bostäder till alla”, säger han i en intervju med StockholmDirekt i juni 2017. Året innan hade dock Tidningen Fastighetsnytt hävdat att affärerna gick bra: ”Sammanfattningsvis kan vi bara konstatera att det går sagolikt bra för branschen. Alla tjänar mycket pengar, alla ökar sina utdelningar och ingen, absolut ingen, verkar göra en dålig affär numera.”
Det är inte de bostadssökandes behov som är i fokus, då många av dem inte har råd att köpa eller hyra det som byggs i dag och därför inte kan efterfråga de nya bostäderna.
De här utlåtandena visar att det är branschens intressen som styr huruvida det byggs eller inte – finns det köpare är det intressant att bygga. Det är inte de bostadssökandes behov som är i fokus, då många av dem inte har råd att köpa eller hyra det som byggs i dag och därför inte kan efterfråga de nya bostäderna. Flyttkedjor sker inte mellan olika inkomstgrupper, så nybyggnation skapar därför inte den rörlighet på bostadsmarknaden som politiker förväntat sig, helt enkelt för att de bostäder som byggs inte kan efterfrågas av stora grupper i samhället.
Detta föranleder alltså branschen att säga att man nu måste lugna ner byggtakten. Men det har inget att göra med att bostadsbristen är över – snarare är det marknadens spelregler som kommer till uttryck, där ekonomisk vinst går före samhällsnytta. Att klaga på att vinstdrivande företag gör vad de kan för att gå med vinst är meningslöst, däremot kan man fråga sig vad politikerna avser att ta för ansvar och hur de lever upp till bostadsförsörjningslagen och människors grundlagsinskrivna rättighet till ett boende. Kanske inte ”marknaden” löser detta bäst på egen hand?
I och med det politiska systemskiftet i början av nittiotalet förstärktes synen på bostaden som en handelsvara. Marknaden fick i praktiken ansvaret för att tillgodose utbudet av bostäder, även om kommunerna fortsatt har bostadsförsörjningsansvaret. Resultatet är en enorm brist på billiga hyresrätter, ett stort antal hyresrätter som omvandlats till bostadsrätter, ett eftersatt underhåll av hyresrätter som i dag leder till renoveringsbehov, en växande andrahandsmarknad och ökad hemlöshet.
Därtill har Sverige den högst belånade befolkningen i Europa och bostadslånen utgör en stor del av denna skuld. Medelklassen är i bankernas händer genom sina bostadsrätter och villor. Det stora låneberget gör att byggtakten inte får bli för hög, så att de nya bostäderna konkurrerar ut de befintliga bostadsrätterna. Priserna måste hela tiden stiga, annars riskerar bubblan att brista med personliga tragedier till följd. Ingen politiker vill stå för det, speciellt när vi under lång tid har invaggats i tron att äga är bäst.
Det finns mer tillgänglig bostadsyta i Storbritannien än någonsin, men att snedfördelningen har ökat mellan rika och fattiga. Det är den utveckling vi ser även i Sverige.
Begreppet bostadsojämlikhet (housing inequality) har sedan slutet av nittiotalet använts för att beskriva bostadssituationen i utvecklingsländer, men har under senare tid allt oftare dykt upp i västerländska kontexter som ett resultat av den ekonomiska politik som förts. Den brittiska geografen Danny Dorling argumenterar i sin bok All that is solid (Penguin, 2014) för att det i dag finns mer tillgänglig bostadsyta i Storbritannien än någonsin, men att snedfördelningen har ökat mellan rika och fattiga. Det är den utveckling vi ser även i Sverige.
Arbetslinjen manifesteras på bostadsmarknaden. De som lever på tillfälliga anställningar, studielån, ekonomiskt bistånd eller pension kommer inte in på bostadsmarknaden eller har svårt att betala sina boendekostnader. Resultatet är en förstärkt social otrygghet för individen och en hårdare bostadssegregation på samhällsnivå. Ökat byggande kan bara bidra till minskad bostadsojämlikhet om byggandet fokuserar på billiga bostäder för dessa grupper. I annat fall kommer nytt byggande bara skapa bättre boende för de som redan har ett bra boende.
Bostadsmarknaden i Sverige kan beskrivas på två helt olika sätt. Den erbjuder å ena sidan attraktiva boenden där man kan välja och vraka efter egna önskemål, och å andra sidan en verklighet där man var eller varannan månad måste hitta någonstans att bo. Det är således inte en generell bostadsbrist utan en bostadsojämlikhet. Ojämlikheten är nära länkad till de inkomst- och förmögenhetsklyftor som ökat i vårt samhälle. Ojämlikheten handlar också om diskriminering på bostadsmarknaden, där alla bostadssökande inte behandlas lika. Den ojämlika fördelningen av tillgången till bostäder förstärker den sociala polariseringen för framtida generationer.
Det är inte en bostadsbrist för alla medborgare i Sverige. Det finns personer och familjer som utan svårigheter hittar bostäder.
I samhällsdebatten har enigheten sedan några år tillbaka varit stor om att vi har en bostadsbrist, men det är dags att vi börjar nyansera denna bild. Det är inte en bostadsbrist för alla medborgare i Sverige. Det finns personer och familjer som utan svårigheter hittar bostäder. Trångboddheten har till och med minskat med 20 procent från 1980 till 15 procent 2014 och boendeytan i de välbärgade områdena har ökat. Många bor bättre, i betydelsen större, än någonsin. Lyxboenden och livsstilsmagasin som visar de perfekta hemmen blomstrar. Samtidigt växer trångboddheten, inte minst i miljonprogramsområdena.
Det finns många åsikter om bostadsmarknaden, men alltför sällan handlar debatten om hur bostadsmarknaden faktiskt ser ut. Föreställningen om att Sverige har en hög boendestandard lever kvar, men berättelserna från Malmöstudien visar på en annan verklighet som till exempel den här unga kvinnan vittnar om:
”Jag har ju bott på många ställen som har varit trångt och bott med många i samma rum. Många mögliga lägenheter. Och bott i en sådan där walk-in-closet. När jag bodde i det lilla förrådet, eller garderoben, det var nog trängst. Jag kunde inte ligga raklång där inne ens.” När det är hyresvärdarnas marknad så gäller inte heller goda ideal om att alla ska ha samma möjlighet att få en bostad. En man berättar om att diskriminering på bostadsmarknaden kan leda till att man hamnar på andrahandsmarknaden, den illegala, där hyran betalas i hand till hyresvärden:
”Jag har varit på många visningar, men så fort de får se mitt namn och utseende så blir man struken direkt.” ”Ibland uppstår det problem såsom att han (lägenhetsägaren) kommer och ber om tvåhundra extra kronor. Vi säger inte emot utan går med på det. För det är jättesvårt att söka lägenhet igen och flytta.” ”Varje dag sitter jag och ser efter om det finns lägenheter men får ingen. Jag tror jag står som 150 i köplats. Jag tror nästan inte det är verkligt att få en vanlig lägenhet” (Eftersom situationen inte är hållbar står han i bostadskö på Boplats Syd.)
Socialen kan bidra med stöd om man uppfyller alla krav, men för många är det en snårskog man inte ens hittar in i.
I de berättelser som samlats in i Malmöstudien finns också en skildring av solidaritet och hur viktig denna hjälpsamhet är när samhällets stödsystem inte fungerar. Det är viktigt att ha vänner och att hjälpas åt. Socialen kan bidra med stöd om man uppfyller alla krav, men för många är det en snårskog man inte ens hittar in i. Det finns många som vill tjäna pengar på bostadslösa människor, men det finns också goda vänskapsrelationer och hjälpsamhet mot människor som har det svårt.
Om man ska sammanfatta återkommande teman i bostadsberättelserna, är det upplevelsen och erfarenheten att det bara byggs för rika och att i princip alla nya bostäder är för dyra. Förstahandshyreskontrakt förefaller omöjliga att få och hyreskraven är oftast för höga. Andrahandsmarknaden är vilda västern och diskriminering upplevs som ganska utbrett. Många vänder sig till en svart marknad, inte för att göra någon vinst på detta, utan för att det är enda alternativet – man måste ju bo. Där är risken stor att bli lurad eller utnyttjad.
Utifrån den här studien finns det ett par viktiga aspekter att lyfta fram i relation till de förslag som presenteras som lösningar på bostadsfrågan av de vi talat med. Det mest uppenbara är förstås just detta att bostadsbristen inte alls löses genom att bara bygga mer, därför att det är en bostadsojämlikhet som måste hanteras och inte en generell bostadsbrist. Det som måste byggas är alltså främst hyresrätter med överkomliga hyror.
Många vill hyra, hellre än köpa.
Den andra aspekten av bostaden som har framkommit i Malmöstudien är att många vill hyra, hellre än köpa. Att äga sitt boende innebär att medborgare binder upp sig på långa och tunga lån, vilket i sin tur innebär att risktagandet läggs på individen i stället för att utgöra en delad samhällskostnad. Med lånade pengar är det individen som ”hyr” bostaden från banken och tar risken i stället för att fastighetsägare, kommun och företag tar risken. I och med att det inte finns några gränser för vad man får ta ut i vinst för en försäljning av en bostadsrätt eller äganderätt (vinsttak för bostadsrätter togs bort 1968), är dessa summor helt utan koppling till något faktiskt materiellt värde i själva fastigheten. Många ungdomar, kanske till skillnad från deras föräldrageneration, ser dessa risker och vill inte bli ”livegna” av banken. Händelser i Spanien, Irland, Storbritannien och USA visar att bostadslån är en ”risky business”, som kan leda till vräkningar och att människor hamnar på gatan utan något som helst socialt stöd.
Hyresrätten är således attraktiv, och skulle kunna bidra till en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, som så ofta efterfrågas, om det inte vore för att hyresrätterna är så få att de som har lyckats få ett förstahandskontrakt inte vill göra sig av med det. Det uppstår handel med hyresrätter för att kontrakten är så värdefulla.
Kanske är det dags igen för en ny uppsättning dokumentationer som synliggör bostadsfrågan utifrån de boendes perspektiv.
Att dokumentera vår samtid kan vara ett sätt att utveckla en relevant social bostadspolitik som omfattar hela bostadsmarknaden och inte utelämnar de som inte får sina röster och erfarenheter hörda genom hyresgästföreningar eller branschrepresentanter. Genom att dokumentera, analysera och historisera kan vi förstå vår verklighet bättre. Historiska verk som skrivits av Friedrich Engels 1872, Jacob Riis 1888, Lubbe Nordström 1938 eller makarna Myrdal 1934 om bostadsfrågan bidrog på sin tid till att etablera en social bostadspolitik.
Men få bostadsdokumentationer har gjorts efter miljonprogrammets epok med dess saneringar och nybyggande. Kanske är det dags igen för en ny uppsättning dokumentationer som synliggör bostadsfrågan utifrån de boendes perspektiv. För när vi har bevittnat den svenska bostadspolitikens uppgång och fall, så kan det vara lämpligt att blicka både bakåt och framåt i tiden.
Bakåt, för att se om bristen på bostadspolitik de senaste decennierna har bidragit till att skapa ett likartat bostadsprekariat som existerade för 100 år sedan och vad vi kan lära oss om historien upprepas.
Framåt, för att kunna tänka ut alternativa lösningar som passar samtida utmaningar, och som inte bara omfattar lokala sociala och ekonomiska frågor utan även globala relationer och miljömässiga hot.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
