maskulinitet I Sverige verkar machoidealen i många kretsar vara så pass utsuddade att vi förlorat våra landsfäder. De mjuka männen har inte särskilt mycket att bidra med i en värld där patriarkala strukturer fortsätter att dominera. Det finns inget jämställt sätt att möta Putin på.
Vem försvarar Sverige om kriget kommer? Inte medieprofilen Calle Schulman eller Expressens kulturredaktör Viktor Malm i alla fall . I samband med Rysslands invasion av Ukraina och det upptrappade säkerhetsläget har båda tydligt deklarerat sin krigiska ovilja och inkompetens. Jag tror inte heller det är mina manliga vänner som kommer ställa sig vid frontlinjen, dessa älskvärda men djupt förvirrade studenter är betydligt mer bekväma med att hålla i en pensel än ett vapen. DN:s Fredrik Strage vill inte heller kriga. I alla fall inte för Sverige. Däremot skulle han »ta en hel salva från en AK-47:a om Putin attackerade Berlin« .
Kanske är detta det yttersta tecknet på att feminismen gått för långt. I Sverige verkar machoidealen i många kretsar vara så pass utsuddade att vi förlorat våra landsfädrar. Och även om de mjuka männen är att föredra i ett hyfsat jämställt Sverige har de inte särskilt mycket att bidra med i en globaliserad värld där patriarkala strukturer fortsätter dominera. Inte minst under krig.
Poeten och mansaktivisten Robert Bly (1926–2021) var tidig med att förutspå de risker den mjuka mannen står inför. Redan 1990 skrev han den uppmärksammade boken Iron John: A book about men (på svenska: Järn-Hans: en bok om män) där han gräver i mannens begär och identitet med hjälp av en klassisk berättelse av bröderna Grimm.
Sagan utspelar sig på ett slott i utkanten av en stor skog, en skog som slottets invånare undviker eftersom alla som gått in där försvunnit. En dag dyker en främmande jägare upp vid slottet och insisterar på att testa jaktlyckan i skogen trots kungens varningar. Jägaren hinner inte gå särskilt långt innan hans hund får vittring, rusar iväg och blir neddragen i en sjö. När främlingen ser sin hund försvinna ned i vattnet tar han sig tillbaka till slottet och ber om hinkar och förstärkning. Han får sällskap av tre män och tillsammans börjar de tömma sjön på vatten. På bottnen möter de en stor och hårig man vars hud är rostig som järn, därav Järn-Hans.
Vildmannen ska inte förväxlas med machomannen.
Bly tolkar sagan om Järn-Hans som att det i botten av den moderna mannens själ finns en vildman. En vildman som ingen varit i kontakt med på lång tid, som avskurits och förträngts från den civiliserade moderniteten men som det är av stor vikt att de moderna männen hittar tillbaka till.
För Järn-Hans visar sig under sagans gång besitta flera goda egenskaper som män idag skulle ha stor nytta av. Han har medkänsla, robust hälsa, respekt inför risker, vördnad inför sorg och en manlig auktoritet för det allmännas bästa.
Bly är tydlig med att vildmannen inte ska förväxlas med machomannen. Han skriver: “Vildmansenergin leder istället till handlingskraft, inte förenad med grymhet utan med beslutsamhet”.
Det är en man som på många sätt är avlägsen i Sverige idag. En man som befinner sig långt från den bild jag får av Schulman, Malm och Strage efter deras uttalanden kring en potentiell invasion av Sverige.
Han är däremot betydligt mer närvarande i krigets Ukraina, i en artikel i Aftonbladet beskriver Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn det som att: »I skuggan av det fasansfulla krig som rasar i Ukraina ser vi en annan typ av maskulinitet, en manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna. I stället för självupptagenhet eller ömklighet, ser vi män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna« .
Många har provocerats av Heberleins och Wyndhamns romantisering av ukrainska soldater. De har anklagats för cynism och för att hetsa upp kriget. Men jag tror de har en poäng. För så länge Sverige inte är en isolerad ö, en feministisk bubbla skyddad från alla yttre skeenden, kommer vi påverkas av världen runt oss. Och världen runt oss är ultrapatriarkal.
Under dessa omständigheter är de stora feministiska framsteg vi gjort inom landet tyvärr ett dåligt försvar. Konstruktivistiska queerteorier har ingen plats i det faktiska krigets struktur och det finns helt enkelt inget jämställt vis att bemöta Putin på.
Hyllandet av den mjuka mannen ger våldsamma extremer monopol på klassiskt maskulina ideal.
Bortsett från den stora diskrepansen mellan den idealvärld Sverige representerar (pappor ammar och pratar om känslor! Ingen krigar!) och det säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ser jag ett ytterligare problem med hyllandet av den mjuka mannen. Det ger våldsamma extremer monopol på klassiskt maskulina ideal.
Min första association när jag läste om Robert Bly och Järn-Hans gick till Sverigedemokraterna. Jag tänkte på SD-männen som vurmar för konservativa könsroller, som känner sig bortsjasade av lattepapporna och konstfackskillarna. Kanske har de sällskap av Jordan Petersons köttdieter, Hanif Balis transfobi och den extremt patriarkala gängkriminalitet vi ser växa allt starkare i Sverige.
Min poäng är att det i princip endast är i extrema och ofta våldsamma sammanhang som Järn-Hans porträtteras som ett gott ideal. Det är som att idén att något går förlorat när vi ersätter det manliga järnet med velour inte ryms inom den moderna vänstern.
Detta kan förklara det självförakt många män vittnar om. Ett internaliserat manshat som gör att de ständigt försöker distansera sig från klassiskt maskulina egenskaper. De skäms över sin vildman och försöker hålla sig borta från skogen istället för att närma sig sjön.
Vissa drar det längre än så, de vill inte ens dela kön med vildmannen, ett exempel är den feministiska aktivisten Alexander Pettersson som i en artikel från 2014 skriver: »Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig.«
Jag känner starkt förakt mot Petterssons gnäll och jag tycker synd om hans flickvän. Att klä ut sig till kvinna för att hantera den destruktiva maskuliniteten känns varken konstruktivt eller det minsta tilldragande. Men hans sensationella självförakt är en bra bild av det manliga manshatet, det som enligt en text av Andrés Stoopendaal är en nödvändighet att män åtminstone signalerar,
Det hela resulterar i en djupt destruktiv cykel där “vanliga” män tar avstånd från maskuliniteten och extremmännen omfamnar den vilket gör att de “vanliga” männen tar ännu större avstånd och extremmännen omfamnar den ännu hårdare.
Många män verkar inte längre skämmas för att sätta sig själva framför kvinnor och barn i en krissituation.
I Ruben Östlunds film Turist från 2014 får vi följa hur en klassisk, svensk familj reagerar på en krissituation. Att pappan räddar sig själv framför frun och barnen skildras som något häpnadsväckande, något som leder till en ohanterlig skam och ångest. Jag älskar den filmen men jag undrar hur stark filmens grundkonflikt egentligen är idag.
Många män verkar inte längre skämmas för att sätta sig själva framför kvinnor och barn i en krissituation. Tvärtom verkar de ganska nöjda med att tillkännage sin krigiska inkompetens, sin rädsla och sina rationella resonemang om att “våld föder våld”, de kan stoltsera med det mesta så länge de inte förknippas med macho-ideal.
Och som svensk kvinna kan man inte göra mycket annat än att klappa dem på axeln. Säga:»Vad bra att du ljög och sa att du hade aneroxia för att slippa värnplikten, älskling«. »Det är klart du inte ska skydda mig eller barnen från en lavin, vi är ju jämställda«.
För det är ju precis denna mansroll vi uppmuntrat dem till. Som svensk kvinna kan man bara beskylla sig själv för att man inte längre kan räkna med den starka pappan som försvarar familjen, fysiskt och verbalt. För att man inte längre är garanterad en man som pekar med hela handen, en landsfader som likt Zelenskyj tar ansvar för sina invånare när det väl gäller.
Men jag kommer sörja honom. Jag kommer sörja Järn-Hans tills den underbara dag vi inte längre behöver honom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
