Bild: Moderaterna

– Kärnan i arbetslinjen, det är att det ska löna sig att arbeta. Jobbavdraget, det är hörnstenen i arbetslinjen. Det är den mest effektiva åtgärder vi har för att på lång sikt öka sysselsättningen.

Så sade finansminister Anders Borg i budgetdebatten i riksdagen i höstas. Regeringen hade då successivt sänkt inkomstskatterna i tre omgångar på lika många år vid makten. Tillsammans med det fjärde steget i ”jobbskatteavdraget” som började gälla den första januari i år kostar de sammanlagda skattesänkningarna åtminstone 70 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som hela det svenska försvaret och Sveriges bistånd kostar varje år tillsammans. Det är alltså mycket stora summor pengar Anders Borg har satt sprätt på för att öka sysselsättningen. Enligt en siffra som ofta hörs i debatten tänks jobbskatteavdraget på sikt leda till att 70 000 nya jobb skapas i Sverige.

Resultaten har dessvärre låtit vänta på sig.

Arbetslösheten följer konjunkturen
Ingen ifrågasätter att arbetslösheten är högre i dag – inför valet ligger den på ungefär åtta procent – än när regeringen tillträdde. De allra flesta är också överens om att finanskrisen som brakade in över Sverige hösten 2008 är en viktig orsak till att arbetslösheten sköt i höjden. Frågan är vilken roll – om någon – regeringens politik har haft på arbetsmarknaden och sysselsättningen, om man tänker bort finanskrisen.

Källa: Ekonomifakta / SCB & AKU

Går man tillbaka ett par år ser man att arbetslösheten börjar minska någon gång under andra halvan av 2005 och sedan fortsätter att sjunka – efterhand i något långsammare takt – fram till våren 2008. Ungefär samtidigt som Lehman Brothers kollapsade på andra sidan Atlanten vände utvecklingen och arbetslösheten fortsatte sedan att öka under hela 2009.

Man behöver inte stirra sig blind på enskilda siffror. Men det som är tydligt är att jobben kommer och går med konjunkturen – vad det verkar ganska oberoende av besluten på finansdepartementet.

Sök jobb, även om de inte finns
Regeringens jobbpolitik har lyckats till hälften: Fler människor söker arbete. ”Utbudet av arbetskraft” har ökat. Detta är också den officiella idén med jobbskatteavdraget. På regeringens egen hemsida kan man läsa:

”Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta. Det är särskilt viktigt för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden. Genom sänkt marginalskatt bidrar även avdraget till ökat utbud av arbetskraft bland dem som redan arbetar.”

Om människor tjänar mer på att arbeta några timmar extra varje vecka så kommer fler också att överväga att gå upp i arbetstid. När det blir mer lönsamt att jobba kommer fler arbetslösa att mer aktivt söka jobb. Så ser tanken ut – men så har det nog inte gått till.

Kunskapen är låg
Det är nämligen mycket få som känner till jobbskatteavdragets existens. I en undersökning genomförd av Statistiska Centralbyrån på uppdrag av Riksrevisionen visar det sig att endast fyra av tio över huvud taget känner till att regeringen sänkt inkomstskatterna kraftigt under mandatperioden. Betydligt färre uppger att de känner till jobbskatteavdraget ”väl”. Ironiskt nog är kunskapen allra lägst bland de grupper som reformen framförallt är tänkt att gynna, som arbetslösa och ungdomar.

Om människor inte känner till en reform kommer de inte heller att förändra sitt beteende på grund av den. Dessutom finns det inget som säger att människor automatiskt börjar jobba mer när det får kännedom om eventuella ekonomiska vinster. Beslut om vi ska gå upp eller ned i arbetstid beror på en mängd saker. Det kan rentav vara så att människor väljer att jobba mindre på grund av jobbskatteavdraget, vilket ett antal nationalekonomer varnade för härom året. Hög- och medelinkomsttagare som är ganska nöjda med sin nuvarande inkomstnivå kan gå ned i arbetstid och ändå ha lika mycket kvar i plånboken – tack vare jobbskatteavdraget. I grunden handlar det om mer eller mindre kvalificerade gissningar. Osäkerheten är stor.

Förmodligen beror i stället en stor del av det ökade ”arbetskraftsutbudet” – att fler människor söker jobb – på andra saker än jobbskatteavdraget. Regeringen har skärpt reglerna i trygghetssystemen, sänkt ersättningarna och kortat ersättningsperioderna i a-kassan och sjukförsäkringen. På så sätt har fler tvingats ut på arbetsmarknaden.

Jobbskatteavdragets dolda syfte
Men jobbskatteavdraget har också ett annat syfte, som regeringen och Anders Borg inte gärna talar högt om. Jobbskatteavdraget ska öka ”arbetskraftsutbudet” – fler ska söka jobb – men det tänks också skapa arbetstillfällen. Hur då?

Det ska sänka lönerna.

Ungefär såhär:

Om inkomstskatten sänks kan fler tänka sig att ta jobb till lägre lön, eftersom lönen efter skatt fortfarande kan vara hyfsad. ”Reservationslönen” – den lägsta lön man är beredd att ta ett arbete till – sänks. Lägre löner före skatt betyder att både företag och offentlig sektor får lägre lönekostnader – och därmed mer pengar över att anställa för.

Så ser teorin ut. Att ett av syftena med jobbskatteavdraget är att sänka de lägsta lönerna – eller snarare att få lönerna att utvecklas i en långsammare takt än annars skulle ha varit fallet – har oppositionen påpekat gång på gång under mandatperioden. Bloggare och forskare på vänsterkanten har lyft fram det regeringen inte vill tala öppet om. Ofta har kritiken dock stannat där: (M) vill sänka lönerna!

Det är förståeligt. Även om man verkligen tror att sänkta löner skulle leda till fler jobb så är effekten oundvikligen – det erkänner alla – att inkomstklyftorna skulle öka. Skillnaderna skulle växa mellan dem som har de sämsta lönerna och övriga yrkesgrupper.

Men kanske behöver vänstern inte vara så orolig. Anders Borgs förhoppning – att de sänkta inkomstskatterna ska leda till lägre ”reservationslöner” – kommer knappast att inträffa än på ett tag.

Lönerna bestäms inte av skattepolitiken
I Sverige bestäms nämligen minimilönerna i centrala förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Och även om en del arbetsgivarna gärna skulle vilja pressa lönerna neråt motverkar fackföreningarna aktivt varje idé om sänkta lägstalöner. Det blev inte minst tydligt i årets avtalsrörelse: Flera av de förbund vars medlemmar tjänar minst – inom till exempel Handels och Hotell och restaurang – lyckades få igenom högre lönekrav än de flesta andra.

Också när det gäller jobbskatteavdragets andra, dolda syfte – att sänka lägstalönerna – är resultatet nedslående för regeringen.

Osäkert, dyrt och ineffektivt
Regeringen har sänkt skatterna för människor med jobb med en summa som nästan motsvarar en tiondel av hela Sveriges statsbudget – i det uttalade syftet att öka sysselsättningen och lägga fast ”arbetslinjen”.

Sammantaget framstår reformen som osäker, dyr och ineffektiv:

Reformen utgår ifrån att människor börjar jobba mer om inkomstskatterna sänks – fast det kan vara tvärtom. Mycket få – och speciellt grupper som regeringen särskilt vill nå med sin ”jobbpolitik”, som ungdomar och arbetslösa – känner till avdraget överhuvudtaget. Försöken att sänka lägstalönerna skattevägen frontalkrockar med den svenska modellen, där löner bestäms i avtal mellan fack och arbetsgivare.

Och även om de mycket osäkra prognoserna över hur många jobb som verkligen kommer att skapas på sikt (ju mer långsiktiga effekterna förväntas vara, desto större blir gissningsmomentet) visar sig stämma, så är det en mycket dyr politik för fler jobb som Anders Borg driver. Med 70 000 jobb till en kostnad på 70 miljarder landar notan på en miljon per jobb. Riksrevisionen gissar i stället att antalet nya jobb kanske blir hälften så stort – det vill säga två miljoner per jobb.

Politik är att välja. Rimligtvis hade de pengarna kunnat användas bättre.

Bild: stock.xchng

Tv-teamens bilar är samlade utanför riksdagen en fredagseftermiddag i början av december. En fuktig kyla råder i huvudstaden under den första julrusningen. Höstens stora storm för den borgerliga regeringen har varit förändringarna i sjukförsäkringen. Runt om i Sverige går människor i en orolig väntans tid, vid årsskiftet ska över 14 000 personer utförsäkras.

Den här fredagseftermiddagen ska socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) backa från en liten del av ändringarna. Personer som lider av en mycket allvarlig sjukdom vars arbetsförmåga gradvis försämras ska undantas från att efter 180 dagar tvingas ut på arbetsmarknaden. Justeringen har ingen betydelse för de som kommer att bli utförsäkrade, men regeringen vill dämpa protesterna från de cancersjuka personer som skulle tvingas återvända till sina jobb eller söka nya arbeten – trots att de kanske inte har lång tid kvar i livet.

Men allt tog sin början redan när Socialdemokraterna satt i regeringsställning. Alliansregeringens omtvistade förändring av sjukförsäkringen har hämtat sina uppslag från den socialförsäkringsutredning som tidigare socialförsäkringsminister Anna Hedborg (S) höll i, vars resultat landade på den nytillträdda alliansregeringens bord hösten 2006.

Sjukfrånvaron sköt i höjden
I slutet av 1990-talet började sjukfrånvaron skjuta i höjden. Från hösten 1997 och sex år framåt skedde en ökning i sjukfrånvaron vars orsaker det fortfarande inte finns någon enhetlig förklaring till. När sjukfrånvaron började sin bana uppåt förklarade forskare och politiker det med brister i arbetsmiljön. Förklaringen tedde sig rimlig efter den svåra finanskrisen i decenniets inledning, men skulle senare möta motstånd.

En vidare förklaring än arbetsmiljöbrister söker statsvetaren och arbetslivsforskaren Björn Johnson, nyligen utkommen med boken Kampen om sjukfrånvaron. I mitten av 1990-talet kollapsade systemet med anpassningsgrupper som tidigare funnits i kommuner, landsting och hos större företag. Grupperna gav genom samarbete mellan myndigheter, fack och arbetsgivare hjälp till långtidssjukskrivna för att komma tillbaka till arbetet – men med nedskärningar och åtstramade budgetar under krisåren fanns det inte längre pengar till dessa grupper.

De negativa effekterna av krisåtgärderna förstärktes enligt Johnson av flera statliga beslut. Redan 1989 hade stödet för lönebidragsanställningar för sjukskrivna dragits in, 1993 slopades även det statliga bidraget till företagshälsovård. Till sist skedde en ”renodling” av sjukförsäkringen.

– Renodlingen innebar att den tidigare möjligheten att ”köpa ut” en del av arbetstiden för förtidspensionering förbjöds, säger Björn Johnson.
Nu skulle Försäkringskassan bara väga in medicinska orsaker i en sjukskrivning, en person fick alltså inte längre bli förtidspensionerad på deltid. Möjligheten att förtidspensioneras togs även bort för personer som ansågs kunna ta ett jobb inom ett annat yrke.

– Vad man ville åstadkomma med renodlingen av sjukförsäkringen var att det skulle ske en överflyttning av personer från sjukförsäkring till Arbetsförmedling. Att det inte blev så berodde på att Försäkringskassan inte visste hur man skulle gå tillväga. I stället blev de sjukskrivna kvar i passivitet, säger Johnson.

Anna Hedborg, vars studie senare skulle lägga grunden för de senaste förändringarna i sjukförsäkringen, håller till viss del med om att åtgärderna på 90-talet bidrog till att sjukfrånvaron ökade, men menar samtidigt att det inte kan vara hela förklaringen.
– Det ligger något i de här anpassningsgrupperna som tappade bettet, de fanns ju kvar men fungerade inte. I grunden tror jag dock tyvärr att det handlar om större förändringar än krisen. Det är fortfarande delvis oförklarat vad det var som gjorde den där verkliga explosionen i sjukskrivningstider och för den delen sjukskrivningsantal.

Fusket som förklaring
I början av 2000-talet förändrades bilden, i stället för brister i arbetsmiljön började det talas om fusk och överutnyttjande. Det var en linje som först drevs av Svenskt Näringsliv och på borgerliga ledarsidor, men som snabbt spred sig i vidare kretsar. Sensommaren 2003 visade en undersökning gjord av Riksförsäkringsverket (nuvarande Försäkringskassan), som då leddes av Anna Hedborg, att närmare hälften av svenskarna trodde att det var vanligt med fusk i socialförsäkringarna.

Vad som inte framkom i rapporteringen var att ökningen av sjukfrånvaron till den största delen bestod av personer som fick en förlängd sjukskrivning – det var alltså aldrig fråga om det mastodontflöde av nya sjukskrivna personer som debatten gav sken av. Det som hände var att personer som sjukskrivits hamnade längre från arbetsmarknaden.

Men det var sjukskrivningsepidemin som var den generella bilden och 2005 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en ny socialförsäkringsutredning för att söka ett nytt svar på varför inte sjukförsäkringssystemet fungerade bättre.
– Jag tror att Socialdemokraterna efter hand köpte bilden av fusk och överutnyttjande. Men det är klart att man också hade insett att något gått fel, då är det nära till hands att köpa den mediebild som finns, säger Björn Johnson.

Uppdraget att leda socialförsäkringsutredningen föll på Anna Hedborg, något som Björn Johnson riktar skarp kritik mot i och med att hon var socialförsäkringsminister under den period som renodlingen av sjukförsäkringen genomfördes. Han anser också att utredningen därigenom präglades i allt för stor utsträckning av Hedborgs syn på att socialförsäkringen överutnyttjades.
– Hedborg har alltid drivit dessa teser om överutnyttjande.

Det finns absolut ingen forskning som belägger att ökningen av sjukfrånvaron vid millennieskiftet hade något med attitydförändringar att göra, säger Björn Johnson.

Hedborg försvarar sig med att hon aldrig stuckit under stol med att det funnits tillkortakommanden i organisationer som har stått henne nära.
– Jag vägrar gå med på att diskussionerna om överutnyttjande och fusk var något som präglade socialförsäkringsutredningen. Det är fullständigt felaktigt, säger Anna Hedborg. Jag har från allra första början sagt att det inte är en fråga om fusk utan att det är en fråga om ett samhälle som har hanterat en viktig samhällssektor på ett felaktigt sätt.

Regeringsskifte och nya beslut
Man kan på sätt och vis säga att Socialdemokraterna redan har straffats för vad som gjordes, och inte gjordes, för de sjukskrivna när partiet satt i regeringsställning. Även om sjukfrånvaron åter började sjunka efter 2003 kunde de borgerliga partierna inför förra riksdagsvalet spela på S-regeringens oförmåga att ta sjukskrivna tillbaka till arbete och det stora antalet förtidspensionerade. De hårdare gränsdragningar som den borgerliga regeringen införde för sjukskrivna var helt i linje med den politik som de gick till val på. I den socialförsäkringsutredning som Anna Hedborg lade fram hösten 2006 gavs stöd för att skärpa en sjukförsäkring som var ”för mjuk”.

Anna Hedborg vidhåller fortfarande att det borde finnas utrymme för vissa gränsdragningar i sjukförsäkringen.
– Jag tror att rätt utformade tidsgränser kan spela en positiv roll. Om villkoren i försäkringen är bra eller dåliga avgörs om man känner sig försäkrad. Man kan säga att ett av våra problem historiskt sett har varit att människor har struntat i dem som har fått sin sjukskrivning för att där har de varit parkerade på något vis.
Samtidigt är hon minst lika kritisk till att personer ska kunna utförsäkras och att det kan ske retroaktivt.
– Det som är allvarligast i det som är gjort är den retroaktivitet man i praktiken har tillämpat mot de som har varit sjukskrivna under en väldigt lång tid och som inte fått del av rehabilitering i tid. Det är en väldig skillnad på att ha varit sjukskriven och bortglömd i sju år och som plötsligt utsättas för att försäkringen tar slut, säger Anna Hedborg.

Sveket mot de sjukskrivna
Den proteststorm som rådde kring socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och regeringen mattades till sist av, även om försök att lyfta frågan på nytt har skett i valrörelsen. 249 dagar har nu gått sedan de första utförsäkringarna skedde. Hittills är det bara 362 personer som återvänt till ett jobb på arbetsmarknaden som inte har några subventioner. Försäkringskassan har vid flera tillfällen under året tvingats revidera upp den andel utförsäkrade som återvänt till sjukförsäkringen.

Det är mot dem som nu är utförsäkrade det största sveket har skett när det kommer till de misslyckade förändringarna i sjukförsäkringen. Många hölls kvar i en passivitet efter att rehabiliteringsmöjligheter tagits bort på 90-talet, och en renodling som inte ledde tillbaka till arbete. Samtliga partier har i historien om sjukförsäkringen en självrannsakan att göra.

Fotnot: Björn Johnson ger en fördjupad förklaring till utvecklingen i sjukförsäkringen i senaste Arena.

Bild: Dagens Arena

Det är förmiddag i Nacka gymnasiums skolkafeteria och mindre folk än vanligt. På scenen i cafeterian står lokala indiehjältarna Those Dancing Days och soundcheckar. Bandet ska ge en lunchkonsert. Tre av bandmedlemmarna har nyligen tagit studenten från samma kulturprogram jag själv en gång gick. Basisten Mimmi Evrell plockar förstrött fram basgången till Joy Divisions She’s Lost Control medan teknikern försöker få ordning på sångmikrofonen. Jag är tillbaka i Nacka – kommunen där jag växte upp, på den plats jag har flest goda minnen från.

Nacka kommun är kanske mest känt för att vara den kommun som var först med privatiseringar av kommunala verksamheter, i valfrihetens namn. Borgerligheten har styrt kommunen sen dess grundande 1971 och framför allt Moderaterna har satt sin prägel. Först ut var fotvården, som fick ett checksystem 1985, samma år som Moderaterna tog över tronen som största parti i kommunfullmäktige. Grundskolan, gymnasieskolan och förskolan drogs med i den moderata valfrihetsvågen snart efter fotvården. 1996 blev Nacka den första kommunen att sälja ut sitt bostadsbolag, Nackahem, med drygt 5 000 lägenheter. Resultatet blev kraftiga hyreshöjningar. Den kommunala hemtjänsten såldes inte ut, men har avvecklats då det slutade vara lönsamt att driva den på en konkurrensutsatt omsorgsmarknad.

Alla partiledare i aulan
På Nacka gymnasium har terminen börjat för en tredjedel av eleverna. Ettorna strosar runt med sina mentorer för att kolla in skolsköterska, matsal, bibliotek och långa korridorer. Trots att det är färre elever än en vanlig dag är det fullt med folk. Nacka gymnasium har ungefär 25 klasser i årskurs ett, skolan som helhet omkring 2 000 elever. Det är en stor skola, med bra rykte. En kommunal verksamhet som är ett skyltfönster för det moderatstyrda Nacka kommun. Under vårterminen besökte alla partiledare skolan och deltog i aulasamtal med eleverna.
– Vi har alltid bjudit in partiledare under vårterminen när det är valår och i år kom alla. Det är förstås väldigt roligt, det skapar en sådan dynamik, sådana intressanta diskussioner, som vi sedan integrerar i samhällsundervisningen, säger en stolt Monica Ernbo, en av tre rektorer på Nacka gymnasium.

Att Nacka gymnasium lockar till sig alla partiledare är kanske inte så konstigt. Tack vare det Monica Ernbo beskriver som en ”attraktiv mix av utbildningar” och en ”väldigt god stämning” bland elever och lärare har skolan blivit ett kännetecken för Nacka. Många elever kommer från andra kommuner och pendlar utan att blinka en timme från Stockholms kommuns västra förorter till Nacka, som ligger öster om Stockholm. Profilen på hållbar utveckling (Nacka gymnasium har utsetts till ”årets vattenskola” av Stockholm International Water Institute) och internationellt arbete (inklusive studieresor och utbyten), parallellt med estetiska program och yrkesinriktade utbildningar, lockar. Allt detta i en kommunal skola.
– Det händer att tjänstemän från stadshuset tittar förbi på lunchen och sticker in näsan i elevkafeterian för att känna av, inte på det sättet att de vill kolla hur det går med just skolan, utan för att snappa upp den goda stämningen, säger Monica Ernbo.

Valfrihetspionjären
Ett stenkast från Nacka gymnasium ligger stadshuset, som jag trots att jag passerat det många hundra gånger aldrig gått in i förut. I ett rum på andra våningen sitter Erik Langby, moderatledare i Nacka och ordförande för kommunstyrelsen sedan januari 1983. Erik Langby har styrt Nacka nästan exakt hela mitt liv.
– Folk har velat att jag ska stanna och jag tycker att arbetet har varit väldigt stimulerande, säger Erik Langby. Jag ägnar mig mycket åt att analysera och fundera kring vad vi gör, jagar jämförelser och uppdateringar. Jag hoppas att det arbetet, revisorers arbete och mediers arbete upprätthåller trycket på oss att utföra vårt och mitt uppdrag på mitt sätt. Från vanliga medborgare är det väldigt mycket dunk i ryggen och tyckande om att det är bra att det är någon som har koll på läget och en bred erfarenhet som är med och styr kommunen.

Nacka kommun har under de senaste 25 åren växt från en befolkning på omkring 60 000 personer till nästan 90 000 personer i dag. Det är framför allt barnfamiljer som väljer bort trånga lägenheter i Stockholms innerstad till fördel för grönområden i attraktiva och dyra bostadsrätts- och villaområden. Erik Langby och Moderaterna rider på den demografiska vågen. I valet 2006 ökade Moderaterna med 10 procentenheter, till 46 procent, endast två mandat från egen majoritet. Det långvariga styret och de många mandaten har gett Erik Langby stora möjligheter att forma Nacka, vilket han gjort.
– Det finns ingen kommun i världen som satt så många system för valfrihet i bruk som Nacka, säger Erik Langby. Fotvårdscheckarna var ett litet system, men stod för en viktig princip och det var bra att komma igång. Sen följde hemtjänst, skolan och efter det en rad andra områden. Poängen är att det inte är vi politiker som är beställare, det är medborgarna, som ska bruka tjänsterna.

Sosseadel i moderat drömland
Min 80-talsuppväxt i Finntorp, en del av Nacka belägen relativt nära den västra kommungränsen till Stockholm, kan beskrivas som något av en våt socialdemokratisk dröm: Flerfamiljshus byggda av HSB, promenadavstånd till förskola med egen kocka som bakade bröd på den överblivna frukostgröten, ett torg med ICA och Servus, ett folkbibliotek, samt närhet till grönområden och kommunal simhall. Bland kända Nackabor finns en inte oansenlig skara sosseadel, bland andra Thage G. Peterson (som innan statsrådsåren var kommunstyrelsens ordförande), Kjell-Olof Feldt och Mona Sahlin. Men drömmen man lever är moderat.

Ideologin är glasklar: Medborgare vet vad som är bäst för dem, kommunen ska skapa strukturer och bara ta hand om det som enligt Langby är ”odelbart”. Det handlar om dels myndighetsutövning i juridisk mening, exempelvis bygglovsfrågor, dels om samhällsplanering, men även en del verksamheter som skulle kunna sorteras i kategorin ”delbar service”, såsom fritidsgårdar, bibliotek och idrottsplatser. Erik Langby kallar dem kollektiva nyttigheter. Valfriheten har alltså en gräns, kommunen har ett ansvar. Mest ansvar lägger Langby dock på medborgarna.
– Man kan konstatera att i grunden så är det så att de flesta människor märker om de får bra service eller inte, säger Erik Langby. Det är uppenbart att det är den enskilde som är bäst på att utvärdera tjänsten, politiker i nämnder har inte så lätt att följa vad som händer för 1 400 hemtjänstmottagare. Vi understödjer med metoder för att jämföra verksamheter, men sen är det ju som med allt annat, hur många av oss läser tjocka dokument från Konsumentverket? Man lyssnar mer på vänner och bekanta, äldre jämför ju sina erfarenheter av olika hemtjänstföretag.

Den politiska oppositionen har inte haft mycket att hämta i Nacka under de senare decennierna. Socialdemokraterna backade sju procentenheter i valet 2006 och är inte ens hälften så stora som Moderaterna. Men alla oppositionspolitiker är inte uppgivna och det går att identifiera många luckor i det moderata valfrihetsbygget.
– Jag kan bli provocerad av den självgoda majoriteten i Nacka, säger Hans-Åke Donnersvärd, socialdemokrat och 2:e vice ordförande i social- och äldrenämnden. De lever fortfarande i en tro att man är unika med all den här valfriheten, men faktum är att andra kommuner gör det bättre. Majoriteten i Nacka saknar visioner och har till viss del blivit sammanflätade med tjänstemännen. Det handlar mest om att förvalta ”valfrihet”, inte om att utveckla den.

Hans-Åke Donnersvärd pekar på att det saknas boendeplatser på både korttidsboenden och långtidsboenden. I stället hamnar äldre på dyra dygnsplatser på sjukhus. När Nacka kommun upplät mark till en privat aktör för att etablera ett nytt äldreboende gick man samtidigt med på att boendet kunde ta in äldre från Stockholms kommun. Stockholm har högre betalningsförmåga, vilket drev upp priserna och ledde till att Nacka inte har råd att själva köpa platser.
– Det är ju inte som att Nacka får färre äldre direkt, säger Hans-Åke Donnersvärd. Dessutom vet vi inte alltid vad vi får för pengarna när vi köper av privata aktörer. Faktorerna som ligger till grund för nivån på omsorgspengen är uteslutande materiella, så den som har fysiska behov får kosta mer. Det är alltför endimensionellt.

Nej tack till hyresrätter
Nacka kommun är inte inte bara dyra villor och moderater. I Fisksätra, ett område med hyresrätter som numera ägs av Stena Fastigheter, röstar de flesta rödgrönt. Fisksätra dras med samma negativa rykte som Rinkeby, Rosengård och Hammarkullen. På Folkets hus, en relativt nyöppnad verksamhet som ofta håller öppet till långt in på småtimmarna, ”det är ju då folk har tid att komma hit”, håller man inte med.
– Fisksätra är rikt på kultur och sammanhållning, men kanske inte på pengar, säger Danira Benitez.
– Fisksätra klassas som ett ”problemområde” på grund av kontrasterna mot rikare områden som ligger i närheten, exempelvis Saltsjöbaden, säger Osama Klay. Sen har det blivit bättre nu än tidigare, kommunen har satsat flera gånger, men först nu har det matchat med oss som bor här.

Fisksätra Folkets hus byggs av olika projekt som finansieras av kommunen och Allmänna arvsfonden. Mycket är kulturprojekt i olika former, men verksamheten spänner från fotbollskvällar till qigong. Att satsningarna fungerar beror på att de drivs av de behov som Fisksätrabor själva identifierat.
– Det handlar om lokala initiativ, säger Stefanie Forsberg. Folk har förstått att något måste hända och att vi måste göra det själva. Men det är inte bara i Folkets hus det händer saker, bland annat finns något vi kallar idrottslyftet, där ungdomar som är 17 eller äldre under och efter skoltid arbetar med ledarskap. Det funkar bra för att unga vuxna är ansvariga. Vår generation tar tag i saker vilket känns bra. Det fanns liknande verksamhet när vi var yngre, men den försvann och då kom en sämre period.

Fisksätra mår mycket bättre än sitt rykte, men är ändå något Moderaterna inte verkar vilja ha mer av. I en lokalpolitisk debatt i slutet av augusti stod Erik Langby upp som den enda profilerade politikern som sade sig inte vara intresserad av fler hyresrätter.
– Vi har valt att inte ha något kommunalt bostadsbolag som pumpar in skattepengar i hyresbostäder, säger Erik Langby. Vi tycker i grunden att det inte är något problem att människor får äga sin bostad och därmed får mer makt över sitt boende. Sen ser vi till att det produceras hyresrätter för att få en mångfald i produktionen, men det är kanske 20 procent av de 4 000 bostäder vi har på gång. Det är ändå större efterfrågan på bostadsrätter. Vill man ha högre skatt och subventioner för hyresrätter, då ska man inte rösta på Moderaterna.

Sannolikheten är stor att många Nackabor resonerar precis som Langby. De barnfamiljer som flyttar från Stockholm till Nacka trivs med att äga sin villa. De behöver inte oroa sig för att tunnelbanan aldrig dras till Nacka, då de har råd att köra bil. De gillar den moderata varianten av valfrihet och kan navigera inom den. Jag har varken barn, bil eller lust att klippa gräs. Erik Langby, 2005 förärad H. M. Konungens medalj för betydelsefulla kommunalpolitiska insatser, sitter säkert.

Peter Roslund (S) Bild: Gerd Sävenstedt / Piteå kommun

I början av 30-talet – samma år som Per Albin Hansson tillträdde som Sveriges statsminister – fick Socialdemokraterna i Piteå för första gången över hälften av rösterna i kommunvalet och säkrade därmed egen majoritet i den norrländska kommunen.

Sedan dess har det rullat på. I 78 år har det Socialdemokratiska arbetarpartiet fått Piteåbornas förtroende att leda kommunen – helt själva, utan att behöva styra ihop med andra partier. När den borgerliga alliansen vann riksdagsvalet 2006 och Socialdemokraterna gjorde ett historiskt dåligt val på nationell nivå gick partiet i Piteå i stället framåt och det mesta tyder på att (S) kommer att sitta kvar i fyra år till.

Hur kommer det sig?

Det är Pite-andan!
Lars-Olov Petersson är ordförande i kommunfullmäktige, fackklubbsordförande på det största av de två pappersbruken i Piteå och sitter dessutom i Pappers förbundsstyrelse. Han talar i vi-form. Ibland är det svårt att veta om han syftar på kommunen, Socialdemokraterna, fabriken eller facket. Kanske allihopa. Det är betecknande för Piteå.
– Piteå är en liten kommun, alla känner alla. Så näringslivets företrädare, politiker och andra stöter på varandra i olika sammanhang, säger han.

Hans partikollega, kommunalrådet Peter Roslund, håller med.
– Vi har ju en tillväxtavdelning där vi satsar rätt mycket resurser, vi har förstås en mängd organiserade möten med företag och andra aktörer i kommunen – men sedan är det mycket inofficiella kontakter också, berättar han.

Just näringspolitiken och kontakterna med kommunens företag återkommer när de (S)-märkta politikerna får berätta om vad som gör Piteå speciellt. Lars-Olov Petersson talar rentav om en ”Pite-anda”; att man i kommunen trots meningsskiljaktigheter och olika positioner försöker dra åt samma håll och nå breda lösningar.
– Det finns en stor stolthet över kommunen bland invånarna, lite grann att Piteå ”kan själv” och trots allt är bäst, säger han och skrattar.

Bruksorten lever
Under hela 1900-talet har Piteå varit en klassisk bruksort. Trä- och pappersindustrin har dominerat och betytt mycket för kommunens utveckling. Stora arbetsplatser med mycket kroppsarbetare har borgat för starka fackföreningar och hög anslutningsgrad, och på sikt har ett i det närmaste symbiotiskt förhållande uppstått mellan arbete och kapital; mellan Socialdemokraterna i kommunhuset och pappersbruken utanför centrum. Samtidigt utvecklas förstås industrin i Piteå på samma sätt som basindustrin i Sverige i stort.
– Vi sysselsätter allt färre, så är det, säger Per Embertsén, vd på SCA:s pappersbruk i Munksund utanför Piteå.

– Produktiviteten ökar hela tiden och antalet anställda minskar. Pappers- och träindustrin är förstås fortfarande väldigt viktig för kommunen, men inte lika mycket som förr i tiden, fortsätter han.

De traditionella, stora arbetsplatserna kan inte längre erbjuda arbetstillfällen till Piteås alla löntagare. Ändå har kommunen inte drabbats av avfolkning eller massarbetslöshet – tvärt om. Under en stor del av 2000-talet ökade inflyttningen till kommunen något; en ovanlig situation för en gammal bruksort där den huvudsakliga industrin sakta sysselsätter allt färre. En del av förklaringen är helt säkert en bra företagspolitik: Nya arbetstillfällen har ersatt de gamla på bruken. Peter Roslund talar inte utan stolthet i rösten om hur Socialdemokraterna i kommunen startat upp företagsparker för tjänsteföretag – ”det var Anders Sundström och grabbarna” – hjälpt till att expandera Musikhögskolan och att det nu planeras en stor vindkraftspark i inlandet.
– Vi har känt oss tvingade att ha stort fokus på näringsfrågorna, för att inte hamna helt i skuggan av Skellefteå och Luleå, säger han.

Då och då har de borgerliga partierna opponerat sig – framför allt har det handlat om hur stora risker man ska ta med skattebetalarnas pengar – men i dag finns det ändå en rätt bred samsyn kring den övergripande näringspolitiken i kommunen. Alla är överens om vikten av nya företag och arbetstillfällen. De politiska skiljelinjerna går i stället på andra håll.

Vårdval: Nej tack
– Socialdemokraterna är allergiska mot att lämna ut offentlig verksamhet på entreprenad. De kör hela tiden racet att det inte ska gå att tjäna pengar på de här verksamheterna, utbrister Erik Berg, som representerar Centerpartiet i både kommun- och landstingsstyrelsen.

– Den inställningen tycker vi är märklig. De företag som, säg, producerar kläder till sjukhuspersonalen tjänar ju pengar, så varför skulle själva sjukvården inte få gå med vinst? fortsätter han.

Piteås Socialdemokrater är hårdnackade motståndare till privata initiativ i den offentliga sektorn. Förutom på skolområdet – friskolor kan inte stoppas på kommunal nivå – och när det gäller personliga assistenter finns det mycket få alternativ till den offentliga service kommunen erbjuder. Gunilla Wallsten, ordförande för Företagarna i Piteå och landstingspolitiker (M) tycker bristen på valfrihet är ett problem. Framför allt drabbas kvinnorna, säger hon.
– Man tar inte till vara kvinnors kunskaper. De jobbar inom offentlig sektor, men får inte tillfälle att starta upp egna verksamheter inom barnomsorg eller äldreboenden till exempel. Är man kvinna i Piteå har man egentligen bara en arbetsgivare och det tycker jag är synd.

Socialdemokraten Lars-Olov Petersson håller förstås inte med.
– Vi tycker inte att en friskola är något man ska tjäna pengar på, helt enkelt. Det är samma sak med äldreboenden, eller något annat, säger han och lägger till:

– Om man jämför med Socialdemokraterna på riksnivå så kanske vi står mer till vänster i de här frågorna, om jag säger så.

Vänsterpolitik och villa
Och det verkar onekligen som att vänsterpolitiken har Piteåbornas stöd. Egen majoritet i 78 år talar sitt tydliga språk. Och kommunen behöver inte skämmas för sin offentliga sektor. Framför allt utmärker sig Piteå på skolområdet. När Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, rankar landets skolor hamnar Piteå i den bäst presterande femtedelen, och personaltätheten i förskolan är bland Sveriges högsta. Det är en viktig orsak till att Piteå hamnar högt på listor över familjevänliga kommuner. Men mest handlar det om boende. Rikard Fahlman är fastighetsmäklare i Piteå:
– Piteå är en av landets villatätaste städer, berättar han och fortsätter:

– Framför allt är det familjer som antingen har eller snart ska skaffa barn som köper hus: Pite-ungdomar, det är den stora gruppen, kan man säga.

Ungdomar som den största gruppen av villaspekulanter. Om man jämför med Göteborgs eller Stockholms bostadsmarknad, där villor är reserverade för höginkomsttagare som i regel har arbetat upp sig ett bra bit på karriärstegen, framstår situationen som smått overklig. Bostadspriserna är förstås alltid lägre utanför storstäderna, men det finns också politiska förklaringar.
– I kommunen har vi har haft en bostads- och markpolitik under väldigt lång tid för att så många som möjligt ska kunna få bygga ett eget hus, säger kommunalrådet Peter Roslund.

– Vi har sett till att inte trissa upp priset på tomter; det ska inte vara brist på mark att bygga på. Att det finns ett stort utbud i kommunen leder till att priserna inte sticker iväg.

Om man ställer sig i den kommunala tomtkön blir man efter ett tag erbjuden att köpa en bit centralt belägen mark att bygga ett eget hus på. Än i dag lever egnahemsrörelsen starkt i Piteå. Kanske är det också ett tecken. Idén om att vanliga arbetare skulle ha möjligheten att äga ett eget hus utanför städernas smuts och misär var vittspridd i Sverige i början av 1900-talet. Med Per Albin Hansson blev egnahemsrörelsen en självklar del av folkhemstanken. På riksplanet förändrades allt med miljonprogrammen, men Piteå förblev en villastad.

Kanske är det folkhemsfaderns ande som svävar över den norrländska havskommunen? I Piteå rullar nog (S) på ett tag till.

Stig Henriksson. Bild: Fagersta kommun

När en omtumlad Stig Henriksson klev ut på balkongen för att ta en nypa luft valnatten 1998 slogs han plötsligt av stundens allvar.
– Valresultatet tydde på enorma förväntningar. Den omedelbara frågan var: hur styr man egentligen en kommun? Och sen: vem ska jag ringa och fråga? säger han och skrattar.

Vänsterpartiet hade i valet fällt den stora socialdemokratiska elefanten som regerat i Fagersta kommun sedan ”bronsåldern”. Åratal av misskött ekonomi, politisk arrogans och omfattande korruption hade till slut fått väljarna att säga ifrån.

I stället hade de lagt sin röst på den pigga vänsterpartisten Stig Henriksson; han som ofta stod på torget, som skrev insändare i lokaltidningen, som syntes med cykeln utanför Konsum på fredagskvällarna; morsandes och snackandes politik med matkassarna över styret.

Sveriges bästa ekonomi
I dag vet Stig Henriksson kanske bättre än någon annan hur man styr en kommun. I tidningen Dagens Samhälles sammanställning över kommunernas ekonomi det senaste decenniet hamnade Fagersta på första plats. Det är antagligen en av förklaringarna till Vänsterpartiets ständigt ökande väljarstöd. Sedan år 2002 har partiet egen majoritet och senast fick man 58,3 procent av rösterna.

Men annat var det 1998. Vänsterpartiet hade visserligen gjort ett succéval och blivit största parti med 44 procent av rösterna. Men någon egen majoritet hade man inte. En socialdemokratisk stelnad maktapparat hade fallit och lämnat efter sig en konkursmässig ekonomi. I det läget valde Stig Henriksson det omöjliga: att samregera med de borgerliga.
– Det var inget svårt beslut. Att söka samverkan med valets stora förlorare skulle minimera de förändringar som var nödvändiga att genomföra. De borgerliga var, liksom vi, fyllda av entusiasm, säger Stig Henriksson.

Kontroversiell i partiet
Trots att Fagersta är Vänsterpartiets starkaste kommun och Stig Henriksson med åren blivit en känd profil är det ganska sällan man hör någon framhålla Fagersta från Vänsterpartiet centralt. En anledning är självklart det oortodoxa samarbetet med de borgerliga – ett samarbete som fortsatte även efter 2002 då partiet fick egen majoritet. En annan anledning är troligtvis Stig Henrikssons öppna stöd till föreningen Vägval Vänster, som i och med att Lars Ohly valdes till partiledare misslyckades med sin ambition att reformera partiet till en mer ”grön, feministisk reformsocialism”.

En annan faktor är att Stig Henrikssons faktiska politik på flera punkter skiljer sig rätt kraftigt från partiprogrammet.
– Partiet skulle lika gärna kunna heta Stig Henriksson-partiet. Det är ingen typisk vänsterpolitik, utan Stig plockar lite här och lite där. I Fagersta röstar även moderater på vänstern lokalt, säger Ola Wahlsten, chefredaktör på Fagersta-Posten.

Andra, som IF Metalls avdelningsordförande Sune Andersson, jämför Stig Henriksson med sina chefer på stålverket.
– Han är som en företagsledare, väldigt skicklig på att driva företaget Fagersta kommun. Men ideologiskt skulle han lika gärna kunna vara socialdemokrat eller ljusblå moderat, säger han.

Stig Henriksson tycker själv att misstänksamheten mot hans ideologiska hemvist innehåller en del fördomar.
– Vissa verkar tro att får man 58 procent i ett val så kan man bara inte vara vänster. Då måste det i hemlighet föras någon sorts moderat politik. Det är som om vänsterpolitik per definition är något som 95 procent är emot, säger han.

Ekonomisk realism och medborgarperspektiv
Enligt Stig Henriksson finns det dock en vattendelare inom vänstern: den mellan statssocialism och en mer folkrörelsebetonad vänster. Själv ansluter han sig till den sistnämnda. Hans två käpphästar i kommunpolitiken heter ekonomisk realism och medborgarperspektiv.
– Skillnaden mellan höger och vänster är ofta synen på kommunmedlemmen. Högern har kundperspektivet medan vi har medborgarperspektivet, säger han.

Resultatet av politiken har blivit en slimmad kommun som i stället för att driva alltför många egna projekt har som mål att stötta medborgarna i deras initiativ. Det kan vara allt från musikevenemang till hembygdsföreningen. Men där ingår även bildandet av kooperativ och privatiseringar inom till exempel äldreomsorgen, något som fått den socialdemokratiska oppositionen att se rött.

Ny generation
Socialdemokraterna, som länge var uträknade efter den bittra valförlusten 1998, har nu åter börjat vädra morgonluft. Egentligen har partiet ett starkt stöd bland befolkningen och i riksdagsvalet får de över 50 procent av rösterna. Men i kommunvalet är det fortfarande trögt.

Med tiden har dock de gamla betongsossarna gått i pension och en ny generation, företrädesvis kvinnor från fackförbundet Kommunal, tagit plats i arbetarekommunens styrelse. Dessa kvinnor upplever sig stå till vänster om Stig Henriksson och kritiserar Vänsterpartiet utifrån deras egna paradfrågor: välfärden och jämställdheten.
– Trots det långa vänsterstyret är många kvinnor inom vården fortfarande underbetalda och arbetar ofrivillig deltid. Dessutom ökar antalet delade turer. Det är oacceptabelt, säger Ann-Marie Noppa, avdelningsordförande i Kommunal och vice ordförande i arbetarekommunen.

Gryende opposition
Även den gamla parhästen Moderaterna har börjat tröttna på Stig Henrikssons dominans. Sedan vänstern fick egen majoritet har Moderaternas inflytande successivt minskat. Partiets nya ordförande, Jan Johansson, tycker Stig Henrikssons dominans börjar bli ett demokratiproblem.
– Vi måste få folk att vakna och se alternativen. Det är aldrig positivt när ett parti har över 50 procent av rösterna. Då stelnar makten, vem som än har den, säger han.

Både från vänster och höger gryr en opposition mot Vänsterpartiet i Fagersta. Men så länge Fagerstas ekonomi tuffar som tåget sitter Stig Henriksson säker i förarsitsen.

Bild: Mönsterås kommun

Äppelträdens grenar hänger tungt i stadens trädgårdar. Grässtråna sträcker sig nonchalant lite för högt i den småländska kommunen med knappa 13 000 invånare. I en trädgård står en man med bar överkropp, han slänger äpplen ut och bort från tomtgräsen. Snart är hösten här – med september i antågande närmar sig likväl valet. I Mönsterås har Centerpartiet styrt rodret i 25 år, mycket tyder på att så förblir under fyra år till.

– I Mönsterås är det inte partival, utan personval.
Kerstin Räfsbäck, som sysslar med att få fler kvinnliga företagare i kommunen, säger att hon skojar. Men det tycks ligga något i det hon säger. Roland Åkesson är kommunalråd i Mönsterås, Centerpartiets starkaste fäste i Sverige. I förra kommunvalet röstade 47 procent av stadens invånare på Centern. 31 procent av dem valde samtidigt att sätta ett kryss för Roland Åkessons namn.

Roland Åkesson tillträdde som kommunens ordförande i januari 1986, några månader efter valet då Centern för första gången blev det största partiet.
– Jag tror att invånarna tycker att vi [Centern] är lättillgängliga. De träffar mig eller andra centerpartister nere på gator och torg. De kan lyfta luren och ringa kommunstyrelsens ordförande och jag försöker lyssna så mycket jag hinner, säger Roland Åkesson.

Mönsterkommunen
Mönsterås ser på papperet ut att vara Centerns mönsterkommun och den lokala politiken ligger väl i linje med den riktning som Maud Olofsson har lett Centern i på riksnivå. Företagande kommer främst, kvinnligt företagande lyfts fram, utanför staden byggs vindkraftverk. Under de år som partiet byggt upp sin maktbas i Mönsterås är det tydligt att tyngdpunkten lagts på kontakten med företagarna.
– Vi får ju jättegod hjälp av kommunen om det är någonting och de satsar väldigt mycket på eget företagande. Är det någonting så kan man ringa, säger Lena Larsson som med sin man driver företaget Mönsterås Allservice AB.

Roland Åkesson pratar gärna själv om att Mönsterås fått ”guldplats” när det kommer till politikernas och tjänstemännens attityder till företagande, liksom kommunens service till företagen och företagarnas allmänna omdöme om företagsklimatet.

Men samtidigt som Centern är starkt i kommunen händer något på vägen till riksdagen. I förra valet röstade tolv procent av Mönsterås kommuninvånare på Centern i riksdagsvalet. Där är Mönsterås i stället en socialdemokratisk kommun. Närapå lika många som lägger sin röst på Centern på kommunnivå lägger sin röst på Socialdemokraterna på riksdagsnivå.

Centerpolitiken som sådan kan alltså inte vara förklaringen till varför partiet är så starkt i Mönsterås. Då ligger det närmare att se Roland Åkesson som förklaringen. I en liten stad är alla nära, på Luncherian eller Kina Restaurang möter företagare och politiker varandra. Och även utanför företagarsfären vet alla vem Roland Åkesson är. Som en av de personer som Dagens Arena möter i Mönsterås säger: ”Roland brukar synas runt om i staden – och det är inte bara det att han syns – han brukar också hälsa på folk.”

Ett långvarigt styre
I valet 1985, när Centern tog över styret i Mönsterås, bröts en långvarig socialdemokratisk dominans som är typisk för bruksorter runt om i Sverige. Om inte kommunens socialdemokrater klantat sig efter valet hade kanske Mönsterås aldrig blivit den centerkommun staden är i dag. Miljöpartiet blev då vågmästare och den dåvarande representanten för MP, Eje Wadebro, inledde förhandlingar med S och de borgerliga partierna, som då samarbetade.
– Vi träffade först Socialdemokraterna. Den de skickade iväg på en så viktig förhandling var inte ens kommunalrådet, utan en rektor, säger Eje Wadebro.
Så Miljöpartiet lämnade förhandlingarna efter fem minuter och när samma situation uppstått ännu en gång beslutade sig MP för att stödja Centern. Det tycks dock som att Wadebro i dag ångrar sitt val, samarbetet med Centern var snart avbrutet. Eje Wadebro är numera en av centerstyrets och Åkessons främsta kritiker.

Men för Centern fortsatte det att gå bra – i valet 1988 gick Centern från tio mandat till 17.
– Vad som hände den perioden var att det blev en annan attityd, människor skrev till kommunen, människor ringde till kommunen, så då försökte vi fånga upp och tillvarata de idéer och förslag som kom. Sedan har det fortsatt uppåt för Centern, säger Roland Åkesson.
Även oppositionen instämmer i att Centern då var bättre på att lyssna än vad Socialdemokraterna hade varit.

Skolan långt ned på prioriteringslistan
Ett knappt äppelkast bort från kommunhuset ligger Socialdemokraternas partikansli. Huset delas med ett par fackförbund, IOGT-NTO, Viktväktarna och kommunens bio. I valet ska det nytillträdda oppositionsrådet Robert Rapakko utmana Åkesson.
– Roland har gjort jättemycket bra för Mönsterås kommun, det är inget snack om det. Däremot kan jag tycka att när det är samma person, eller samma tankar som styr, då blir det hela tiden mer av samma. Jag tror att man ibland måste byta synsätt.

Företagandets framträdande roll i kommunen har sina baksidor. Inför valet riktar Socialdemokraterna in sig på situationen i skolan och i äldrevården. Medan Mönsterås toppar i de existerande rankingarna för företagande innehar kommunen en medioker plats i SKL:s ranking för skolan.
– För Roland Åkesson är det företagen som kommer först. Min bild är att skolan kommer väldigt långt ner på hans prioriteringslista, säger Robert Rapakko.

När Centern i Mönsterås de senaste åren lagt kommunens överskott på att betala av lånen har Socialdemokraterna opponerat sig och velat lägga pengarna på skolan.
– Om man ska se ett stort problemområde i Mönsterås kommun i dag så är det skolan. Och det är inte så mycket pengar det handlar om, utan det brukar vara ett par miljoner varje år som vi bråkar om. Hade skolan fått de här pengarna kanske vi inte hade sett den stadiga försämring som varit i skolan, säger Robert Rapakko.

Själv säger Roland Åkesson att skolans bristande resultat beror på en tidigare skolchef som nu fått sluta.
– [Han] övertygade tyvärr barn- och ungdomsnämndens ledamöter om en ny rektorsorganisation där rektorerna skulle sitta i grupper och leda gemensamt och dessutom skulle de inte sitta ute på skolan, det var någon trend då i kommunerna att göra så på sina håll.

– Det ger inte svar på hela problematiken. Men visst, det har stökats något oerhört med lärare och organisation i den här kommunen, säger Annelie Holmvall som är lärare på Mölstadsskolan och kommunombud för Lärarnas Riksförbund.
Annelie Holmvall har arbetat tio år i kommunen och känner väl till hur skolan fungerar. Hon påpekar också att även om det var den tidigare skolchefen som tog initiativ till omorganisationen så var det ändå politikerna i barn- och ungdomsnämnden som fattade beslutet.

Lika lätt som företagarna har lärarna inte att lyfta på luren och slå siffrorna till Roland Åkesson.
– Kanske borde vi prata med politikerna, men jag får en känsla av att det inte är så populärt, att vi ska gå de rätta vägarna, säger Annelie Holmvall.

I Centerns skugga
När Roland Åkesson talar om partiernas relation i kommunen säger han att det politiska klimatet i kommunen är bra. Lokalrevyn skämtar om att det är för lite konflikter i politiken för att de ska komma på tillräckligt med roliga historier.
– Det politiska klimatet är bra över alla gränser. Man måste ju som politiker lära sig att skilja på sak och person och jag tycker att i huvudsak så kan det hetta till lite inför valen. Men det är aldrig så att det är några stora personangrepp eller sådana saker i kommunfullmäktige, säger Roland Åkesson.

Men det muttras på båda sidor om Centern. Samma dag som Dagens Arena intervjuar Roland Åkesson har Folkpartiets kandidat, Bill Björklund, beklagat sig i lokaltidningen Östran över att det ständigt är Centern och Åkesson som får credit för de gemensamma besluten. Oppositionen är likväl kritisk till att deras motioner inte besvaras. Robert Rapakko och Eje Wadebro säger båda att det kan ta fyra, fem år innan en inlämnad motion behandlas och att motioner kan komma på nytt men nu med Centerns signum på.
– Ibland undrar man varför en del saker tar så lång tid. Sedan är det ju en fråga om vad som är huvudsaken, om det är att få credit för sina idéer eller i fall jag får igenom dem, säger Robert Rapakko.

Även om det skämtsamt bland Mönsteråsborna sägs att stadens politiker inte kan fatta några beslut förrän de ringt och pratat med Roland påverkar det lokaldemokratin. Kommunens dörrar står öppna för företagarna, men sluter sig när det inte längre rör Centerns paradfråga. Risken finns att de barnfamiljer som kommunen behöver för att hålla sig levande väljer någon annan plats att bo på när skolan inte håller måttet. Än så länge tycks dock Mönsteråsborna ge Roland sitt stöd. Men som Robert Rapakko säger:
– Ibland byter man bil, ibland tapetserar man om, i Mönsterås är det största steget man kan ta att byta kommunalråd – det är lite jobbigare än att tapetsera om.

Bild: Flickr

”Hade fel mössa på Facebookbilden – blev av med jobbet.”
”Israelbloggare sparkad från Migrationsverket.”
”Bloggade nedsättande om McDonalds – fick sparken.”

Den senaste tiden har vi kunnat ta del av en rad berättelser i massmedia om hur anställda förlorat jobbet för att delar av deras liv finns tillgängligt på internet. En barnskötare bar en viss mössa på en bild på Facebook, och fick beskedet att han inte var välkommen tillbaka till förskolan där han hade arbetat som timanställd. Migrationsverket valde att degradera en av sina chefer för att han tydligt tagit ställning för Israel på sin privata blogg. En ung tjej som skrev nedsättande om sin arbetsplats McDonalds fick sparken. Det är inte svårt att hitta fler exempel.

Det har alltid funnits arbetsgivare som har varit intresserade av vad deras anställda gör utanför jobbet – speciellt om man går tillbaka till tiden före 70- och 80-talet. Men utvecklingen har i stort ändå gått mot en tydligare uppdelning mellan ”jobb” och ”fritid”. Frågan är om den trenden nu är på väg att vända. Vad betyder det i så fall för relationen mellan arbetsgivare och anställd?

Offentliganställda klarar sig ofta bra
När man tittar närmare på de historier som florerat i media kan man få intrycket att problemet trots allt inte är så stort. I flera av fallen som uppmärksammats den senaste tiden – där anställdas åsikter och privatliv ogillas av arbetsplatsens chefer – har nämligen den anställde till slut fått rätt gentemot arbetsgivaren.

”Israelbloggaren” – chefen på Migrationsverket – fick efter en dom i tingsrätten och ett uttalande av Justitieombudsmannen (JO) tillbaka sin anställning. Och den storm som blåste upp kring samma myndighet i somras efter en handläggares kommentarer på Facebook har nu lagt sig.
– Utredningen är nedlagd, konstaterar Susanne Andersson på fackförbundet ST, som organiserar anställda inom statlig förvaltning och myndigheter.

– Arbetsgivaren insåg väl att de inte hade så mycket att komma med. Vi har ju en brottsbalk som reglerar vad som är lagligt och inte, och så länge man inte överträder den har vi ju yttrandefrihet, säger hon.

Facket har tagit strid flera gånger de senaste åren när deras medlemmar hotats med uppsägning eller repressalier för saker de skrivit eller sagt på nätet. Till och med fallet med den bloggande Skånepolisen – nu uppsagd av Polisstyrelsen – som provocerat och upprört många kommer att drivas i Arbetsdomstolen (AD) av Polisförbundet.
– Vi har tittat på en del tidigare domar i AD som liknar det här fallet, och vi tror att vi har en god chans att få rätt, säger Lars Bergman, andre vice ordförande i Polisförbundet.

Arbetsgivarens möjligheter att säga upp eller förflytta en anställd för något hon har sagt utanför jobbet är i realiteten ganska kraftigt begränsad.

Om du jobbar inom den offentliga sektorn, vill säga.

Privatanställda saknar grundlagsskydd
Yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna ger individer skydd mot staten eller det allmänna. För dem som dessutom har fast anställning och är med i facket är ens privatliv ganska väl skyddat från chefer och arbetsgivares misstycke. Men privatanställda har inte samma rättigheter.

– Det enda du som anställd i det privata har nu är en lojalitetsplikt som har rötter långt tillbaka i tiden och är jävligt hård, om jag får uttrycka mig så, säger Sofie Rhenström, jurist på LO.

”Lojalitetsplikten”, som inte är en tydligt formulerad lag utan en automatisk, oskriven del av en anställning, går enkelt uttryckt ut på att arbetstagaren skall vara lojal mot sin arbetsgivare. Som anställd får man inte göra något som syftar till att skada eller försvåra arbetsgivarens verksamhet. Man är också skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget, och undvika lägen där det kan uppstå en intressekonflikt.

Lojalitetsplikten har som sagt gamla rötter. I dag, när en allt större del av vårt liv finns lättillgängligt några knapptryck bort, när det är lättare än någonsin för en arbetsgivare att ta reda på vad hans anställda har för sig på fritiden – kan det finnas skäl att stärka skyddet också för privatanställda?

Företagen kollar upp jobbsökande på nätet
Redan innan man är anställd kan ens privatliv vara intressant för en arbetsgivare. Idag gör de flesta företag bakgrundskontroller på personer de överväger att anställa, och det blir allt vanligare att kolla upp jobbkandidater på nätet. En fjärdedel av alla arbetsgivare som gör någon form av bakgrundskoll använder Google eller andra sökmotorer, och tio procent uppger att de aktivt använder sociala medier som bloggar, Twitter eller Facebook för att kolla upp hågade jobbaspiranter. Det är en kraftig ökning på bara två år. Allt enligt en färsk undersökning från Stockholms Handelskammare.

Av de företag som tycker att det spelar någon roll att en sökande skriver på en egen blogg svarar en mycket stor majoritet att det påverkar kandidatens chanser att få jobbet negativt.

Ett annorlunda övervakningssamhälle?
När debattens vågor gick höga inför omröstningen om FRA användes ordet ”övervakningssamhälle” flitigt för att beskriva konsekvenserna av den nya lagstiftningen. Men om vi kan förlora jobbet för något vi har sagt till våra vänner på Facebook; om vi redan innan vi söker ett jobb börjar oroa oss för vad det kan finnas för pinsamma bilder på oss ute på nätet, är inte det också en form av övervakning? I det här fallet är vi inte påpassade av staten, utan av våra arbetsgivare – och av oss själva? Också på fritiden börjar vi se på oss med chefens ögon.

Sofie Rhenström, jurist på LO, är oroad över utvecklingen.
– Vi är på väg tillbaka till husbondesamhället igen. Facket har slitit som djur för att vi bara skall vara ägda av arbetsgivarna åtta timmar om dagen, men nu blir vi alltmer ägda under resten av dygnet också.

Statsvetare och andra bedömare menar ofta att saker som integritet, övervakning och intellektuell äganderätt är en ny sorts politiska frågor som går bortom den höger-vänsterskala som dominerat svensk politik under lång tid. Men åtminstone en del av informationssamhällets nya konflikter verkar handla om relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Hur svarar arbetarpartierna – gamla som nya – på det?

Fotnot: Dagens Arena har försökt komma i kontakt med Svenskt Näringsliv för en kommentar, men på grund av semesterledighet har inte de sökta personerna gått att nå.

Smittskyddslagens syfte är att ”tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. Det innebär bland annat att personer som bär på hiv åläggs en rad skyldigheter. Den som tror sig vara smittad av hiv måste söka läkarvård och ta de prover som krävs. Den som får ett positivt provsvar är skyldig att informera sina sexpartners om sin sjukdom, får inte ha oskyddat sex och måste gå på återbesök hos sin läkare. Den som inte följer dessa föreskrifter kan i slutändan tvångsisoleras på obestämd tid eller dömas till fängelse för framkallande av fara eller grov misshandel, om man medvetet överför hivsmitta till en annan person.

Hiv skrevs in i smittskyddslagen under den panik som rådde kring den nya, dödliga sjukdomen 1985. Att det skedde då var kanske inte så märkligt, men att andemeningen – att det är den som drabbats av sjukdomen som är ansvarig för att den inte sprids och att spridning i princip är en kriminell handling – står kvar 25 år senare är problematiskt. Sverige har enligt internationella experter och rättighetsorganisationer en av världens hårdaste och mest människorättsvidriga lagstiftningar vad gäller hiv.

Edwin J Bernard, expert och konsult inom hiv och straffrätt, arbetar bland annat med att kartlägga situationen kring hiv och lagstiftning i olika länder och hur sådan lagstiftning används. Under Aidskonferensen i Wien i juli 2010 presenterades en rankning av länder, baserad på hur många som lever med hiv och hur många arresteringar och åtal som sker med anledning av människors hivstatus.
– Sverige är tredje värst på listan, efter Malta och Bermuda, men det beror mest på att både Malta och Bermuda har en mycket liten befolkning, säger Edwin J Bernard. Egentligen är Sverige på många sätt det värsta landet i världen för människor som lever med hiv, både ur ett rättsligt perspektiv och ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har dessutom världens mest drakoniska strategi för att motverka spridning av hiv och myndigheter tolkar och använder lagarna onödigt strängt.

Edwin J Bernard är förvånad över det han beskriver som en avsaknad av förståelse bland svenska politiker och myndigheter för att hiv innebär ett trauma som kan leda till förnekelse för många som smittas. Snarare än att hjälpa hivpositiva menar Bernard att Sverige kriminaliserar de som lever med hiv och därigenom gör det svårare att leva med viruset.
– Det har funnits en debatt ända sedan hivepidemin började, som har handlat om huruvida kriminalisering är en effektiv förebyggande metod, säger Edwin J Bernard.

Fram till Aidskonferensen i Mexico 2008 fanns inte konsensus i frågan om lagar gjorde mer skada eller nytta, men under konferensen uttalade UNAIDS, FN:s samarbetsorgan för hivfrågor, att kriminalisering endast bör gälla avsiktlig överföring och regleras i allmän lag, i motsats till särskilda hivlagar. Dessutom slogs det fast att ingen ska kunna tvingas till att testa sig, eller avslöja sin hivstatus.

Edwin J Bernard beskriver att han inte kan begripa hur Sverige, som i så många internationella sammanhang sätter mänskliga rättigheter främst, i frågan om hiv går mot den internationella konsensus som råder. Sverige har flera gånger fått försvara hivpolitiken i internationella sammanhang. Redan 1992 uppmärksammades den svenska smittskyddslagen av Europarådets tortyrkommitté. År 2005 fastlog Europadomstolen för mänskliga rättigheter att Sverige i ett fall av tvångsisolering brutit mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheternas femte paragraf, som handlar om rätt till frihet och säkerhet.

Att svensk hälsopolitik innebär att staten medvetet bryter mot mänskliga rättigheter rimmar inte med den svenska självbilden av ett land som kraftigt försvarar och prioriterar mänskliga rättigheter. Därför är det intressant att politiker år efter år försvarar smittskyddslagen, i stället för att ta till sig av internationell kritik. Socialdemokraterna var fram till alldeles nyligen orubbliga i frågan om informationsplikten i smittskyddslagen. År 2003 höll dåvarande folkhälsoministern, socialdemokraten Morgan Johansson, ett anförande på RFSU:s kongress som många aktiva inom sexualpolitiken minns väl. Johansson försvarade kraftigt smittskyddslagen, varefter det sexualpolitiska Sverige och Socialdemokraterna inledde en relativt sett frostigare relation. År 2008 försvarade den nuvarande folkhälsoministern, kristdemokraten Maria Larsson, lagstiftningen med motiveringen att ”[det] måste ligga ett ansvar på den som smittar andra”, en linje de borgerliga partierna står fast vid.
– Vi tog den nuvarande smittskyddslagen 2004 i stor enighet, jag uppfattar att den enigheten ligger kvar, säger Kenneth Johansson, centerpartist och ordförande i Socialutskottet i riksdagen.

Kenneth Johansson säger att det visserligen kanske är dags att utvärdera lagen, men ser inget behov av större förändringar. Han deltog i en parlamentarikerkonferens under Aidskonferensen i Wien, där frågan om kontroll och lagstiftning kontra vård och rehabilitering diskuterades, men det gjorde inget intryck på Kenneth Johansson.
– Tyvärr måste vi ha en smittskyddslag med begränsande och skyddande syften. Jag är av uppfattningen att det är moraliskt rimligt, säger Kenneth Johansson.

Att tvångstestning och kriminalisering inte är en effektiv metod för hiv-prevention är expertisen överens om. I Sverige har de organisationer som arbetar med sexualpolitik och hiv-positivas rättigheter framfört att allt pekar på att informationsplikten leder till att människor som misstänker att de kan vara hivpositiva inte testar sig, eftersom de då plötsligt riskerar att bli brottslingar. Dessutom kan det ifrågasättas huruvida tvångsisolering är effektivt hälsoarbete, då det är viktigt att patienten känner förtroende för sjukvården och de läkare man kommer i kontakt med.

Att det bland dem som lever med hiv finns personer som utsätts för diskriminering i sitt övriga liv, grundat i sexualitet, drogbruk, ursprung eller att man säljer sex, gör det särskilt viktigt att sjukvården är något man kan lita på. Flera personer Dagens Arena talat med säger att flertalet läkare inom hiv-vården i hemlighet inte agerar i enlighet med lagstiftningen, med motiveringen att det vore katastrofalt för deras relation med patienterna.

I partiledardebatten på Stockholm Pride menade Fredrik Reinfeldt att lagstiftningen är en svår avvägning, men att Moderaterna tycker att det ska vara som det är. Maud Olofsson menade att lagen handlar om ”omsorg om människor”.
– Det finns endast ett fåtal fall i världen där man kunnat bevisa bortom allt rimligt tvivel att en person medvetet smittat en annan person med hiv, säger Edwin J Bernard. Sverige ägnar sig åt statligt understödd stigmatisering, diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag tycker det är skamligt och jag kan inte förstå att Sverige fortsätter.

Bild: Flickr

Med salut från både svensk och norsk sida invigdes den nya Svinesundsbron inför en skara kungligheter och ministrar en blåsig sommardag i juni 2005. Bron var en succé: den var inte bara vacker att skåda – Kung Carl Gustav kallade den ett ”mästerverk i ingenjörskonst” – bygget hade också gått snabbt, hållit tidtabellen och dessutom blivit betydligt billigare än väntat.

Svinesundsbron var den tyska byggjätten Bilfinger Bergers genombrott på den svenska marknaden. I dag, fem år senare, sitter företaget på kontrakt värda miljarder kronor, bland annat inom tre av de största statliga infrastruktursatsningarna på flera decennier: Norra länken och Citytunneln i Stockholm, samt Citybanan i Malmö. Investeringar på sammanlagt 37 miljarder kronor.

Skrupellösa underentreprenörer
Men Kung Carl Gustav hade bara delvis rätt när han klippte bandet på Svinesundsbron. Bilfinger Berger är inte bara mästare i ingenjörskonst. De är också mästare i att pressa priser genom låga arbetskraftskostnader. Dagens Arena kan avslöja att kostnaderna till stor del överförs på svenska staten och polska byggnadsarbetare. Allt genom ett nät av skrupellösa underentreprenörer.

Upphandlingen av Svinesundsbron vann företaget med ett bud som låg drygt 200 miljoner kronor, nästan en fjärdedel, under buden från de närmsta konkurrenterna. Därefter fortsatte de billiga anbuden trilla in till Trafikverket.
– De vinner upphandlingar eftersom de lämnar de mest ekonomiskt fördelaktiga buden helt enkelt, säger Lars Jacobsson som tills nyligen var chef på Trafikverkets upphandlingsavdelning.

Lämnar efter sig skatteskuld
I Sverige har Bilfinger Berger bara 55 anställda. Samtliga byggnadsarbetare har genom åren i stället hyrts in från ett pärlband av olika bemanningsföretag, företrädesvis polska. I snitt byter Bilfinger Berger bemanningsföretag varje tolvmånadersperiod. Dagens Arena har granskat sju av dessa företag som följts åt under loppet av lika många år. Granskningen visar att när ett bemanningsföretag byts ut blir det antingen inaktivt eller läggs ner. Endast tre av företagen har betalat skatt i Sverige. Dessa tre har också lämnat efter sig en skatteskuld som sammanlagt uppgår till cirka 2,5 miljoner kronor.

Flera av företagen har tidigare figurerat i medier. På Svinesundsbron anlitade Bilfinger Berger flera bemanningsföretag parallellt, bland annat företaget Eurotech. Bygget fick en tragisk start då den polska byggnadsarbetaren Jan Stanko dödsstörtade inför ögonen på sin 17-åriga son Oskar Stanko. Utredningen av olyckan fastnade sedan i byråkratin mellan Polen och Sverige och lades till slut ner. Då hade Eurotech för länge sedan upphört att existera. Från brobygget läckte också uppgifter om att de polska byggnadsarbetarna hade löner långt under avtal. Det viskades även om svart arbetskraft.

Några år senare hamnade företaget CRZ Construction, som Bilfinger Berger hyrde in på Citytunneln i Malmö, i blåsväder. Det kom fram att man felaktigt registrerat de anställda polska byggnadsarbetarna på Irland för att undkomma skatt. Bland annat var 42 polacker skrivna på samma adress i Dublin. Skatteverket inledde en utredning om skattefusk men utredningen fastnade i byråkratin och under tiden hann CRZ läggas ner. Innan dess hann dock företaget bli omskrivet ännu en gång när flera polska byggnadsarbetare vände sig till pressen och vittnade om usla arbetsvillkor på skandalbygget av Borealis fabrik i Stenungsund.

Rättsprocess mot bemanningsföretag
På Svinesundsbron hyrde Bilfinger Berger in arbetskraft från bemanningsföretaget Eurotech, som hade sitt säte i den lilla staden Krosno i sydöstra Polen. I dag pågår en rättsprocess i samma lilla stad mot ännu ett av Bilfinger Bergers bemanningsföretag. Den här gången heter företaget Budomex och processen hålls i Krosno eftersom även Budomex har sin juridiska hemvist där.

Rättsprocessen handlar om en period, från hösten 2008 till hösten 2009, då Budomex var Bilfinger Bergers underleverantör av arbetskraft vid bygget av Norra länken i Stockholm. Tre av de polska byggnadsarbetare som arbetade där har stämt företaget för att ha betalat ut löner långt under avtal. Trots att processen är offentlig vill de tre inte framträda med sina namn utskrivna i tidningen eftersom de är rädda för att bli brännmärkta på den polska arbetsmarknaden. I stället skriver vi deras initialer: JM, AD och TD.

Enligt männens anställningsavtal tjänade de 124 kronor i timmen i bruttolön när de jobbade på bygget från maj 2008 till maj 2009. Den lönen ligger under den lön som Budomex, under samma period, skrev avtal med Byggnads om: 159 kronor i timmen under 2008 och 171 kronor i timmen under 2009.

”Illegala” byggnadsarbetare
Dagens Arena har tagit del av den lista med namngivna arbetare som Budomex skickade till Byggnads våren 2009 och som låg till grund för ackordsbestämmelsen på 171 kronor i timmen. Endast två av männen, AD och TD, finns med på listan. JM:s namn saknas trots att det enligt hans kontoutdrag tydligt framgår att han fått regelbundna löneinsättningar från Budomex under hela perioden.

JM konstaterar att han då var så kallat ”illegal”. Han hade redan arbetat ett halvår och företaget ville inte registrera honom för ännu ett halvår på grund av skatteskäl. Under 2009 arbetade alltså JM fortfarande i Sverige men inga uppgifter om hans arbetstid eller lön redovisades.

Männen berättar att de jobbat upp till 250 timmar i månaden i snitt. Ersättningen för övertiden var densamma som den normala arbetstiden men den överfördes inte till deras lönekonton. Övertiden betalades i stället kontant i handen efter att männen fått skriva på ett kvitto att de mottagit pengarna.
– En gång när jag var hemma i Polen fick jag med mig ett stort kuvert med 90 000 zloty (cirka 200 000 kronor) i sedlar. De låg ordnade till var och en som skulle ha pengarna med en lapp för påskrift som skulle signeras av den som fick pengarna, säger JM.

Varför gjorde de så?
– Firman sa att de ville hjälpa oss slippa skatt, säger JM.

Oklart med skatten
Männen har aldrig fått några lönebesked från arbetsgivaren och den lön som satts in på deras konton har varit nettolönen på knappt 90 kronor i timmen. Huruvida företaget har betalat skatt i Sverige eller Polen eller inte alls vet de inte.

Enligt uppgifter från Skatteverket har företaget Budomex under perioden betalat skatt motsvarande cirka 20 heltidslöner på 124 kronor i timmen per månad. Men enligt de tre polska byggnadsarbetarna var det i snitt cirka 100 personer som arbetade där samtidigt. Den uppgiften bekräftas av Svend Amland som är Bilfinger Bergers projektchef på Norra länken.
– Bemanningen har gått lite upp och ner, men det har varit cirka 100 som arbetat här, säger han.

Men varför har Budomex bara skattat för tjugo?
– Det har antagligen att göra med den här 183-dagarsregeln. Polska arbetare skattar inte i Sverige det första halvåret.

Du menar alltså att minst 80 procent av arbetsstyrkan byts ut varje halvår?
– Ja, så måste det vara.

Enligt Tommy Wallén, som är rättslig expert på internationell beskattning på Skatteverket, stämmer det att polska arbetare inte behöver skatta i Sverige det första halvåret. Men bara under förutsättning att företaget de jobbar på inte har något så kallat fast driftställe. Fast driftställe får ett företag som har verksamhet i landet längre än tolv månader. Företag utan fast driftställe behöver inte heller betala arbetsgivaravgifter och sociala avgifter i Sverige på samma sätt som företag med stadigvarande verksamhet här.

Samma personer bakom bolagen
Men enligt de tre polska byggnadsarbetarna är alla företagsbyten bara en chimär. I själva verket är det samma personer bakom samtliga företag.
– Det är samma firma, bara ett annat namn. Samma firma, samma människor. De sa att de bytte namn för att undvika skatt, säger JM.

På vilket sätt är det samma firma?
– De har hållit på sådär hela tiden. Bytt namn och satt in släktingar på olika poster. Men det är samma tre personer som styr hela tiden.

Vad heter de?
– Marek Czudek, Janusz Rygiel och Wojciech Zborowski.

Uppgiften bekräftas återigen av Norra länkens projektchef Svend Amland.
– I början tyckte jag också att det var konstigt att de bytte namn på företagen varje år. Det är ju inte så vi är vana att göra i Norden. Men polska företag gör tydligen så. Det har något med skattetekniska skäl i Polen att göra.

Men det stämmer inte enligt Agnieszka Pytlas-Skwierczyńska som är skattejurist på Magnusson Law, en advokatbyrå som är verksam i bland annat Polen och Sverige.
– Det finns ingenting i polsk skattelagstiftning som säger att företag efter ett år ska byta namn och organisationsnummer.

Uppgifterna bekräftas i polskt register
Genom en slagning i det polska företagsregistret Infoveriti på företaget SPB – ett av Bilfinger Bergers bemanningsföretag på Norra länken – kan Dagens Arena bekräfta att Marek Czudek, Janusz Rygiel och Wojciech Zborowski har kopplingar till nästan alla de granskade bemanningsföretag som Bilfinger Berger använt sig av i Sverige. Enda undantaget är företaget Budomex som av någon anledning inte finns registrerat i det polska registret. Men kopplingen däremellan bekräftas av både Bilfinger Bergers projektchef på Norra länken, Svend Amland, och SPB:s svenska jurist, Mats Berter, på advokatbyrån Maqs Law Firm.
– Ja, bland annat Czudek står bakom det bolaget, säger han.

Enligt Dagens Arenas granskning har de polska bemanningsföretagen haft en stadig verksamhet i Sverige, åtminstone sedan byggandet av Svinesundsbron år 2003 till 2005. Genom att varje år byta företag undviker de tre huvudmännen att deras verksamhet blir betraktad som ett fast driftställe. Företagen har därigenom kommit undan med mycket lägre skatter och avgifter i Sverige. Man har inte heller behövt betala inkomstskatt för de anställda det första halvåret.

Stora summor
Enligt uppgifter från de tre polska byggnadsarbetarna har företagen systematiskt utnyttjat den så kallade 183-dagarsregeln och på ett utstuderat sätt dolt anställda som varit där längre. Att JM:s namn saknas i dokumentet som Budomex skickat till Byggnads samtidigt som det, enligt hans kontoutdrag, tydligt framgår att han fått regelbundna löneinsättningar under samma period ger stöd åt uppgiften. Att Budomex endast skattat för ett tjugotal anställda och att 80 procent av arbetskraften i så fall byts ut varje halvår är inte heller särskilt troligt. Exakt hur mycket bemanningsföretagen och Bilfinger Berger har tjänat på det här är svårt att beräkna, men troligtvis handlar det om mycket stora summor.

Dagens Arena har förgäves försökt nå Marek Czudek, Janusz Rygiel eller Wojciech Zborowski för en kommentar. Den enda kontakt vi fått är ett hot om stämning från deras polska advokat. Vi har endast lyckats nå den svenske juristen Mats Berter som bland annat hjälpt flera av bemanningsföretagen att teckna kollektivavtal med Byggnads. Mats Berter vill dock betona att han inte har något med företagens övriga verksamhet att göra.

Varför byts företagen ut mot nya varje år?
– Det kan finnas skattetekniska skäl.

Är det för att undvika att betala skatt?
– Till exempel.

På vilket sätt då?
– Någon form av skatteplanering handlar det om.

Gråzon i lagstiftningen
Enligt Tommy Wallén på Skatteverket är inte företagsbytena i sig ett lagbrott. Enligt honom rör det sig dock om en gråzon i lagstiftningen.
– I de nordiska länderna har vi regler som förhindrar den här typen av ageranden. Men när det gäller Polen är det inte lika tydligt reglerat. Möjligen skulle skatteflyktslagen kunna vara tillämplig i det här fallet, säger han.

Bilfinger Bergers projektchef på Norra länken, Svend Amland, står fast vid sin uppfattning att företagsbytena har med skattetekniska skäl i Polen att göra och han hävdar bestämt att polska arbetare inte skattar i Sverige det första halvåret. Bemanningsföretagens kvarvarande skatteskuld säger han sig inte känna till och han tror inte heller på uppgifterna att polska byggnadsarbetare ska ha jobbat 250 timmar i månaden.

Men när Dagens Arena konfronterar honom med anställningsavtalen blir han först tyst.
– Alltså, hur vet jag vem du är som ringer här på min telefon. Är du någon sorts undersökande journalist?

Ja, det kan man säga.

Då lägger Svend Amland på luren.

Fotnot: Intervjun med de tre byggnadsarbetarna är gjord av frilansjournalisten Ingemar Dahlkvist. De citat vi publicerar är godkända av de tre byggnadsarbetarna via tolken Barbara Gawryluk som också är journalist på Radio Kraków.

Text & research: Mikael Färnbo
Research: Yonna Waltersson
Intervju i Polen & research: Ingemar Dahlkvist

Bild: Flickr

När uppgifter i början av sommaren spreds över världen att flera arbetare vid elektronikkomponentföretaget Foxconns fabrik i södra Kina tagit sina liv, var det inte bara en tragedi för de anställdas familjer och vänner – det var också synnerligen ovälkomna nyheter för Apples vd Steve Jobs.

Apple låg i startgroparna för att lansera nästa generation av succételefonen Iphone och nyheten att de arbetare som tillverkar Apples högteknologiska mobiler inte längre fann det värt att leva var förstås ett hårt slag mot företagets image och varumärke.

Steve Jobs meddelade efter ett par dagars tystnad att han var ”oroad” över situationen och att man noggrant skulle se över förhållandena i Foxconns gigantiska fabrik i Shenzhen. En vecka senare annonserade Foxconn att lönerna i fabriken skulle höjas – först med 30 procent och senare med uppemot 70 procent. Efter att Apples aktiekurs sjunkit under den turbulenta perioden bromsade fallet in och kursen började så smått att stiga igen.

För Foxconn däremot – som förutom för Apple också producerar elektronikdelar åt storföretag som Sony, Dell, HP och Intel – blev utvecklingen den motsatta. Efter att företaget blivit pressat att höja lönerna och åtminstone något förbättra arbetsmiljön på sin gigantiska fabrik i Kina reagerade börsen kraftigt.

Aktien störtdök.

Vad är det börsen belönar?
Egentligen borde det inte vara några konstigheter.
– Enligt gängse ekonomisk teori kan aktievärdet bara sjunka i sådana här situationer, säger Cristiana Manescu vid Handelshögskolan i Göteborg.

– Högre löner innebär större kostnader för företaget och därmed lägre vinster. Det gäller särskilt för företag som bedriver verksamhet i utvecklingsländer, där låga löner ofta är den främsta konkurrensfördelen.

Det låter enkelt och självklart – om än cyniskt. Men mycket forskning från senare år tecknar en rakt motsatt bild.
– Det mesta visar på samma tydliga samband, säger Andreas Follér, som arbetar som konsult för företag som vill jobba med ”Corporate Social Responsibility”, engagerat.

– De företag som tar ansvar för miljön, arbetsförhållanden och så vidare presterar också bättre än genomsnittet på börsen.

Han får medhåll av professor Lars Hassel, som leder ett forskningsprogram om hållbara investeringar vid Umeå universitet.
– När vi tittade på ett stort antal företag på Stockholmsbörsen såg vi att de företag som är bra på att arbeta med miljö- och socialt ansvarstagande också värderas högre av aktiemarknaden, säger han.

Samtidigt slänger professorn in en brasklapp.
– Det handlar alltså om den långsiktiga utvecklingen. På kort sikt är det väldigt vanligt att aktiekursen faller vid ”dåliga” nyheter.

Man skulle kunna lägga till: Det här gäller i västvärlden.

Är det annorlunda i Kina?
Hittills är det få som systematiskt har undersökt hur börsen i utvecklingsländer reagerar på företag som försöker ta något slags socialt ansvar. Men det finns en del som talar för att finansmarknaderna i Kina och andra utvecklingsländer är mer oförsonliga mot företag som avviker mot det förväntade mönstret.

Erik Andersson undervisar vid institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Han understryker att det ofta är mycket svårt att förstå enskilda händelser på börsen, men vågar sig ändå på en teori.
– Det är Apple som till sist säljer slutprodukten till konsumenten och då är man ju också känslig för krav, bojkotter och så vidare därifrån. Underleverantören Foxconn däremot har ju ingen direkt kontakt med dem som till sist köper de mobiltelefoner eller datorer man tillverkat.

De bedöms efter olika parametrar?
–Ja, de två företagen utsätts för olika former av efterfrågetryck.

Apple konkurrerar med sitt varumärke, Foxconn med låga priser (och följaktligen låga löner). Är det förklaringen till att börsen applåderar Apple och straffar Foxconn – trots att de gått ut med samma budskap om höjda löner?

Om Foxconns aktiekurs fortsätter att falla befinner sig i så fall världens största underleverantör av elektronikkomponenter i en rejäl knipa: Från ena hållet tvingar flera av företagets storkunder Foxconn att höja lönerna för sina anställda, från andra hållet signalerar Hongkong-börsen att man behöver minska sina kostnader.

Intresset ljuger inte
Det är aktievärdet som styr de allra flesta bolag. Om börsen på lång sikt börjar belöna företag – också i Kina – som behandlar sina anställda på ett acceptabelt sätt kommer det att vara lättare att driva igenom krav på fackliga rättigheter och högre löner. Om inte kommer vägen mot mänskliga villkor för Kinas arbetarklass sannolikt att bli än längre och krokigare.

Håll koll på Foxconns aktiekurs framöver. Den kan avslöja mycket om de kinesiska arbetarnas framtid.