Sverige har klarat den ekonomiska krisen förhållandevis bra. Men det är knappast Anders Borgs förtjänst. Sveriges ekonomi var stark när han tillträdde. Och det finansiella systemet har inte kapsejsat. Arbetslösheten är däremot hög. Betydligt högre än när Borg blev finansminister för fyra år sedan – givetvis pinsamt för Moderaterna som vann valet på att bekämpa arbetslösheten och ”utanförskapet”.

Skälet är förstås den globala ekonomiska krisen. Anders Borg var knappast förberedd på en sådan utmaning. Våren 2008 kunde han säga: ”Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, tror att Sverige står inför en nära förestående bankkris.”

Borg hade nämligen en helt annan agenda. Problemet i svensk ekonomi var det låga ”arbetsutbudet”, att människor inte sökte jobb. I verkligheten sänkte den sjunkande efterfrågan Sveriges ekonomi och drev upp arbetslösheten. Borgs egen politik har inte haft några effekter på sysselsättningen.

Däremot har Anders Borg förvandlat skattesystemet till en Schweizerost. ”Jobbskatteavdraget” innebär att pensionärer, sjuka eller föräldralediga betalar högre skatt. Politiken bryter med principerna från Feldts skattereform. Den är också djupt orättvis. Under Bo Lundgren lyckades (M) inte vinna opinionen för generella skattesänkningar. Därför riktades de nu istället mot en stark och röstbenägen grupp. Trots allt tal om de nya Moderaterna är skattesänkningar själva kärnan i partiets politiska filosofi.

Anders Borg lade också om arbetsmarknadspolitiken. Fyra år efter hans tillträde som finansminister har den fackliga anslutningsgraden sjunkit från 80 till 70 procent. A-kassorna har förlorat 400 000 medlemmar. Modellen med kollektivavtal förutsätter starka parter på arbetsmarknaden. Men Borgs politik underminerar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Misstanken att detta egentligen var avsikten är – för att använda ett understatement – högst berättigad.

Själva grundtanken med jobbskatteavdraget och den nya borgerliga arbetsmarknadspolitiken är att skapa utrymme för sänkta löner. Vilket i sin tur förväntas skapa fler nya jobb. Än så länge finns fackföreningar som håller uppe lägstalönerna. Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning har därför framhållit att Borgs politik inte gett resultat i form av ökad sysselsättning. I varje fall inte värda att skriva hem om. Men Anders Borg kan säkert skapa en låglönemarknad. Om han under en längre period ges chansen. Det nya arbetarpartiet är noga besett det gamla låglönepartiet.

Det Mona Sahlin har gjort med Socialdemokraterna är viktigt och stort. Utvecklingen mot ett fördjupat rödgrönt samarbete var nödvändig för att reformera partiets inre liv och kultur samt för att kunna vara ett trovärdigt alternativ till den borgerliga alliansen. Det är dock naivt att förvänta sig att väljarna kommer att belöna just den interna processen.

När alternativen nu har blivit allt tydligare för medborgarna väntar därför den stora prövningen för Socialdemokraterna under ny ledning och i nya samarbetsformer. När Mona Sahlin presenterade valplattformen – ”Rödgrön regeringsplattform” – påminde hon inledningsvis om det historiska ansvar som hennes parti har tagit för Sveriges ekonomi. Det är på alla sätt symtomatiskt för den pågående valrörelsen: ansvarig, ansvarigare, ansvarigast, som fundament och förutsättning för all reformvilja. Anders Borg skrattar hela vägen till Finansdepartementet och Göran Perssons 1990-tal gör sig påmint: om man tar ansvar för ekonomin men inte människorna så ökar klyftorna.

Det hände under det senaste socialdemokratiska regeringsinnehavet – det läts hända.  Därför var det glädjande att se att det ord som dominerade den rödgröna skuggbudgeten också utgör basen för valplattformen: jämlikhet. Det viktigaste löftet från i våras var att klyftorna inte ska tillåtas öka och det förverkligas nu till konkreta politiska förslag för kommande mandatperiod.

En lagstiftad rätt till heltid kommer att ge alla de kvinnor som jobbar deltid ofrivilligt en bättre chans till ordentlig försörjning. Rot-avdragets fortsättning och utökande gör att även de som inte äger sin bostad får ta del av förmånen. Skattehöjningar för de allra rikaste och avskaffande av godtyckliga och icke-effektiva avdrag som det för hushållsnära tjänster gör att det blir mer resurser att omfördela i ett samhälle som de senaste fyra åren i snabbare takt än tidigare kluvits itu.

Ökad jämlikhet är högerns största skräck, nu när det har satts siffror och tabeller bakom dess idé. Därför angrips den från högern och därför är det rätt att de rödgröna fortsätter tala om den för att tydliggöra skillnaderna och vägvalen som den 19 september 2010 handlar om.

Om fyra år har Sverige antingen sjunkit djupare ner i tvåtredjedelssamhällets kvicksand eller påbörjat en återerövring av den jämlikhet som präglade landet fram till för några decennier sedan.

Mats Qviberg, HQ:s styrelseordförande under många år, får nu med råge äta upp sin återkommande tes om att börskulturen ”drivs av rädsla och girighet”. För vad var det annat än rädsla och girighet som gjorde att HQ Banks styrelse den 21 maj i år avvisade styrelseledamoten Catharina Lagerstams varningar? Hon hade gjort en kalkyl som visade att tradingportföljen – alltså handeln med s.k. finansiella instrument – var övervärderad med 850 miljoner. Det vill säga just det som gjort att finansinspektionen nu dragit in sitt tillstånd för HQ att driva bankverksamhet: för stora risker och en styrelse som dolt problemen.

För Qviberg är detta ett dubbelt nederlag: att ofta kraftfullt ha pläderat för vikten av ”riktiga” ägare i företagsstyrelser som tar sitt ansvar, och sedan som huvudägare i HQ Bank inte kunnat leva upp till detta.

Catharina Lagerstam var ensam om att reservera sig i styrelsen om den övervärderade portföljen. När hon strax efter detta lämnade sitt uppdrag hånades hon offentligt av Mats Qviberg för att ”hon inte hade nerver” att sitta kvar.

Lagerstam sällar sig till den ansenliga skara av just kvinnor med insyn i företag, som haft modet att varna för missförhållanden. Att kvinnor ofta blir ”whistleblowers”, som det heter i USA, beror naturligtvis på att de inte på samma sätt är medlemmar av den förljugna manliga bastukulturen, där alla ska klia varandra på ryggen. Att Mats Qviberg tidigare uttalat sig nedsättande om kvinnor i företagsstyrelser i största allmänhet kommer därför inte som någon överraskning. Slutsatsen är given: Lagstadgad kvotering är nödvändig.

HQ Banks fall tydliggör också två av skälen till varför vi hamnade i finanskrisen – att myndigheternas tillsyn är för snäll och att revisorer ofta ser mellan fingrarna.

Redan 2007 skrevs det mycket om HQ Banks affärer, året efter fick man en varning av Finansinspektionen. Ändå har det dröjt till nu innan myndigheten vaknat på allvar. Och vad ska man säga om att en stor, etablerad revisionsfirma som KPMG medverkat i att dölja HQ Bank svaga affärer? Man anar att också revisorerna kan ha styrts av den rädsla och girighet som Mats Qviberg brukar tala om.

Valet till Europaparlamentet och olika nationella val har bekräftat röda partiers problem. Tyska SPD, franska Socialistpartiet och brittiska Labour liknar utblåsta fastigheter i behov av gedigen renovering. I Sverige är det rödgröna samarbetet första steget i ett sådant arbete.

Nederlagen har utlöst en viktig diskussion. I böcker, nätdiskussioner och tidskriftsartiklar ställs nu frågor. I den svenska valspurten är puckarna snabba, men parallellt pågår ett samtal med betydligt längre tidsperspektiv. Man försöker kritiskt utvärdera Tredje vägen – en politik som först gav stora valsegrar, men sedan urholkade trovärdigheten. Alla grubblar över varför finanskapitalismens krasch 2008 missgynnade socialdemokratin – även i Sverige där den gav Moderaterna deras första uppsving sedan valsegern. Slutligen ställer man den avgörande frågan vilken riktning man ska välja för framtiden. Svaren är olika, i några fall oförenliga.

I ljuset från den här europeiska idédiskussion framstår Mona Sahlin som klart kreativ. Hon är en av få européer som landat i tydliga svar.

Tidskriften Fronesis vårnummer på temat ”Socialdemokrati” – med en snigel på omslaget – samlar upp flera utländska och svenska röster som är invecklade i samtalet. Trehundra sidor levande läsning.

Ett av de viktigaste bidragen är det manifest Jon Cruddas och Andrea Nahles publicerade förra året, och som nu finns på svenska i Fronesis. Båda anses tillhör socialdemokraternas radikala falanger: Cruddas som parlamentariker i London och Nahles som ny partisekreterare i SPD. Med sin sammanjämkning av individuell autonomi, ekonomisk pluralism och förnyat intresse för offentligt ägande pekar de på en frihetlig socialdemokrati. De frammanar en modern och lockande radikalism. Det borde vara självklar utgångspunkt för diskussionen i Sverige – oavsett valresultat.

Mona Sahlins bok Möjligheternas land: min vision för Sverige påminner förvånansvärt mycket om Cruddas och Nahles manifest Att bygga det goda samhället – Den demokratiska vänsterns projekt. De rör sig i samma riktning. Till en i grunden traditionell socialdemokrati adderar Sahlin nya viktiga punkter: individens frigörelse, små företags villkor för att växa och en vilja till dialog med andra rörelser där det rödgröna är stommen. Sahlins uppdatering av sitt parti är nog mer omvälvande än kommentariatet på medieläktaren förstått. Hon kan bli en europeisk föregångare.

Med tanke på att större delen av västvärlden numera gräver sig allt djupare ner i det dike som är Afghanistan är det inte särskilt konstigt att tillbakadragandet av trupperna passerade relativt obemärkt: Det var länge sedan Irak stod överst på intresselistorna i vår del av världen.

Det betyder inte att situationen för den irakiska civilbefolkningen på något sätt gynnats av den över sju år långa närvaron av amerikanska och brittiska trupper. Mellan 100 000 och över en miljon civila irakier har dött, åtskilliga miljoner drivits på flykt och vardagslivet präglas av bristande infrastruktur, våld och ständig beredskap för ännu mera våld.

Irak efter den brittisk-amerikanska invasionen är ett sönderslaget samhälle. Landet – som slitits mellan koloniala stormakter sedan urminnes tider – är svårt präglat av fattigdom, kafkaeskt kaos och till synes slumpmässigt våld gentemot civila. Som ett brev på posten drabbades i onsdags flera städer av vad som tycks ha varit synkrona attacker för att markera amerikanernas påbörjade uttåg.

Ockupationen av Irak är en av vår tids stora tragedier. Det är ett krig som inleddes på falska påståenden om massförstörelsevapen, som gav världen institutionaliserad tortyr i Abu Ghraib, som destabiliserat hela regionen, gett al-Qaida en ny och fruktbar bas och som på goda grunder gjort amerikaner hatade i stora delar av världen.

Tillbakadragande av trupperna betyder heller inte på något vis att ockupationen avslutas. I stället för soldater, och i trots med Hillary Clintons vallöften om motsatsen, kommer antalet privata, inhyrda, arméer att anlitas i ännu större utsträckning för att bevaka amerikanska intressen – till exempel den olja som tidigare tillhörde det irakiska folket, men nu vilar i händerna på några av alla de storföretag som bjudits in att kapitalisera på tillgångarna i det ”befriade” Irak.

Obama kanske kan komma undan hos en krigsutmattad hemmaopinion, men det betyder inte att USA och Storbritannien saknar skuld: snarare är den gigantisk. Iraks civilbefolkning är varken betjänta av pengalystna legosoldater av Blackwatersort eller det sekteristiska våld som ockupationsmakterna hjälpt till att skapa genom att redan 2003 fokusera på indelandet av Irak i zoner baserade på etnicitet.

Till att börja med behöver de verklig frihet och tillgång till sina egna naturtillgångar. Vägen dit ser dessvärre evighetslång ut.

Genom att intervjuerna, av en slump, blev blockuppdelade – först de borgerliga, sedan de rödgröna – blev skillnaden hur de presenterar sig uppenbar. De rödgröna försöker framstå som tre likvärdiga i demokratisk dialog. ”Jag är bra på att kompromissa”, underströk Sahlin. Den borgerliga ordningen verkar mer hierarkisk. I mitten sitter pappa Fredrik som håller sträng ordning på tre ivrigt stojande småpartier. Det är en stor förändring mot 2006. Moderaterna verkar ha snävat in sin politiska energi till en enda fråga: sänkta skatter. De andra partiernas reformförslag kyls ner med iskall hand.

Det är märkligt hur Reinfeldt börjar påminna om Göran Persson, just den politiker han ursprungligen ville distansera sig från: jobben kommer, lita på mig, sitt stilla i båten, minimera den politiska debatten. Moderaterna har länge sagt att valet kommer att handla om förtroende för person. Det brukar kallas postpolitik. På lång sikt innebär det en dränering av politisk vilja och fantasi – just det arv Socialdemokraterna fick efter Persson och fortfarande brottas med.

Utfrågningarna förstärkte, på ett olyckligt vis, valdebattens karaktär.

För det första att skatterna har blivit huvudfråga. Regeringen har kastat in Sverige i en skattesänkarspiral – mitt i en historisk kris med massarbetslöshet! De rödgröna försöker förgäves skifta uppmärksamhet till investeringar i infrastruktur och skolor, hur man moderniserar landet och pressar ner arbetslösheten (som är valets stora vita val, den ligger mitt i salongen men omgiven av tystnad).

För det andra att regeringens politik sedan 2006 försvunnit från radarn. Eftersom den enorma skillnaden mellan blocken märks i förd politik så suddas den på så vis ut. I en valrörelse rör sig alla ofrånkomligt mot mitten. Skillnaderna syns i stället i backspegeln, i tagna beslut och rörelseriktningar. Det vill Moderaterna dölja. De har lärt det i postpolitikens regelbok.

Valrörelsens två karaktärsdrag maler sönder oppositionen. Att Sveriges Radio gjorde skatterna, inte massarbetslösheten, till huvudfråga gav stark fördel Reinfeldt. Moderaterna har fått diskussionen precis dit de vill: avpolitisering, förnöjsamhet och trygghetsnarkomani. Det är den nya småborgerliga sängkammarkulturen. Den där man varken har böcker, tidningar eller ens en dator med SVT Play på nattduksbordet – bara en gammaldags väckarklocka.

De flesta känner Bengt Göransson från små, korta och bitande inpass bland annat i Aftonbladet om vad som händer när medborgarna betraktas som kunder. Och alla kan vi räkna upp exempel som vi har mött på konstig sammanblandning mellan politik och affärer. Men det intressanta med ”Tankar om politik” är hur klart boken visar att om vi inte längre behandlas som medborgare utan som kunder, leder det till en kommersialisering av synen på samhällets uppdrag.

Göransson varnar för politiker som inte längre använder begrepp som ”medborgare”, utan säger sig företräda skattebetalarna. Som skattebetalare och kunder är vi ett antal individer, men som medborgare ska vi tillsammans försöka formulera gemensamma mål. Göransson är rädd för att uppdraget, vad vi vill åstadkomma, suddas bort av det oavbrutna räknandet av kronor och ören. Man jagar bort kreativa personer från politiken, och kvar riskerar mest att bli maktmänniskor.

Ju mer politikerna underordnar sig ekonomiska mål, desto mer tenderar man att bli en del av förvaltningen, istället för att vara medborgarnas förlängda arm som kontrollerar förvaltningen. ”Politiken kommer därigenom att avpolitiseras, att bli apolitisk”, menar Göransson. Att ha tänkt färdigt, att det bara fanns en enda väg – det var samma sorts tankemässiga rigiditet, som gjorde att sovjetkommunismen föll. ”En dag kommer nyliberalismen att ha gått samma öde till mötes genom sin oförmåga att underkasta de egna teserna en intellektuell och ifrågasättande prövning”, menar Göransson.

Man är beredd att tro honom. För den gångna sommaren har också i de borgerliga tidningarnas spalter märkts en växande olust över den utbredda krämarmentaliteten i samhället. Ola Larsmo skrev till exempel nyligen på DN Kultur att ”förändringen från medborgare till kund är helt enkelt den viktigaste politiska förskjutning jag upplevt under mitt vuxna liv”. Han efterlyste – i Göranssons anda – en ordentlig politisk debatt om vad högern och vänstern i Sverige lägger in i ordet medborgare. En utmärkt idé.

Vill man göra kollektivtrafiken i Stockholm attraktivare bör man lokalisera samhällstjänster som tvätt och bredband till tunnelbanestationerna. Skall onödiga bilresor minska borde vi kunna handla matkassen på internet och hämta den på väg hem på T-banan. I all sin blygsamhet är Batljans och Jämtins artikel ett exempel på klassisk socialdemokratisk reformstrategi – identifiera människors behov och befria människan genom att möta behoven.

Men se hur det är idag! På vilket sätt möter den borgerliga majoriteten i Stadshuset och landstingshuset människors faktiska behov?

I förra veckan kunde vi läsa om hur sjuka avvisas från Karolinska Sjukhuset för att de inte får plats. Karolinska skulle behöva ytterligare 200 platser, menar huvudskyddsombudet. Istället har Filippa Reinfeldt & Co påbörjat ett gigantiskt skrytbygge, nya Karolinska, med färre vårdplatser än idag.

Tusentals ungdomar kommer inte in på Stockholms bostadsmarknad. Stockholms stads statistiker tycks ha missat att vi haft en babyboom på 80- och 90-talet, för bara 15 000 lägenheter har tillkommit under valperioden – om man räknar med de som byggdes under hösten 2006 när staden styrdes av en rödgrön budget, vill säga. I går skrev Svenska Dagbladet om den extrema bristen på studentbostäder. 28 har byggts under de senaste tre åren, trots det skriande behovet.

Exemplen är många på hur högermajoriteten i Stockholm blundar för människors faktiska behov. Samtidigt har de borgerliga en faiblesse för att bränna av ett antal miljoner på sådant som folk inte behöver särskilt mycket. I helgen invigdes det politiska prestigeprojekt som kallats ”NK-expressen”. Men hur stort är behovet av en provisorisk spårvagn mellan Norrmalmstorg och Sergels Torg för 275 miljoner? Provisorisk därför att förlängningen till Centralen och Kungsholmen inte är möjlig utan att riva upp spåret och göra förstärkningar. Ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Och vad ska Stockholm med tre nya fotbollsarenor till – vid Solna station, Globen, och vid Östermalms IP – när åtminstone två av dem saknar fotbollslag som delägare? Också det ett slöseri när det finns stora behov av vård och bostäder.

Det Dagens Arena skrev förra veckan om teflonhögern förtjänar att upprepas. Varför beskrivs alliansen som mer regeringsduglig än de rödgröna, trots att de gång på gång struntar i vad människor verkligen behöver?

Miliband är på väg att bli en politisk dynasti. Efternamnet har en särskild laddning för alla vänsternostalgiker. Föräldrarna var judiska flyktingar från Polen. Räddningen från andra världskrigets fasor hade närmast bibliska dimensioner. Fadern Ralph Miliband blev en av de mest namnkunniga i 60-talets nya vänster – inte att förväxla med sönernas nya Labour. Mamma Marion är fortfarande aktivist på vänsterkanten. I The Guardian skriver Hilary Wainwright från Red Pepper att sönerna måste försvara den offentliga sektorn. I sin fars anda.

För striden står i realiteten mellan David och Ed. De andra kandidaterna är chanslösa. Det gäller vänsterkandidaten Diane Abbott, som inte har gått den traditionella vägen via ”Oxbridge” till parlamentet. Men även för arbetarklasskillen och überblairiten Andy Burham. Hårdföre Ed Balls är alldeles för mycket en kopia på Gordon Brown.

Gordon Brown och Tony Blair skapade New Labour. Men låg i luven på varandra under alla år. Den politiska skillnaden var i praktiken försumbar. Det var som att välja mellan Coca Cola och Pepsi Cola. Men de representerade ändå två stråk i vänsterns idétradition, som rör spänningen mellan vision och verklighet, förnuft och känsla, retorik och realitet.

Storebror David har gått i Tony Blairs skola. Han är en intellektuell politiker, analyserande och en smula kylig. Men han är den mest erfarne politikern. David är mer socialdemokrat än Blair men mer New Labour än sin yngre bror. I en intervju i New Statesman framhåller han att Labours strategi för jämlikhet bör utgå från rättigheter och lika förutsättningar. Detta var själva grundfilosofin i tredje vägen-projektet.

Ed Miliband hamnade i Gordon Browns cirklar. Han är emellertid yngre och därför inte lika förknippad men New Labour och de gångna regeringsåren. Han distanserar sig från både det ena och andra. Inte minst Irakkriget. Brodern David försvarar fortfarande Tony Blairs kontroversiella beslut. Ed har överhuvudtaget en mer vänsterorienterad retorik. Han talar mer om omfördelning och attackerar finanskapitalism och bonusar.

Nästa Labourledare heter Miliband i efternamn. Blir det en framtida envig mellan Eds och Davids anhängare i Labour – som mellan blairiterna och browniterna?

Kanske kan mamma Marion gjuta olja på vågorna. Hon röstar ju ändå inte på någon av sina två söner, utan på vänsterns Diane Abbott!

Det har sagts förut, och tål att upprepas: de rödgrönas mediestrategier har hittills lämnat en del övrigt att önska. Tänk debaclet kring den gemensamma vårbudgeten, där en ensam Thomas Östros skickades fram att ”ta debatten” och där det dessförinnan till synes ointagliga opinionsövertaget försvann för att (hittills) aldrig återkomma. Tänk strulet med samarbetslanseringen hösten 2008, Wanja Lundby Wedins styrelsemanier. Samtliga händelser borde hanterats bättre, och helst av allt inte inträffat alls.

Men faktum är också att ingen partiledare misshandlas så i såväl gamla som nya medier som Mona Sahlin. Snart sagt varje dag misstänkliggörs de rödgrönas regeringsförmåga i allmänhet och förtroendet för Sahlin i synnerhet och det görs på nyhetsplats. Rabblandet och mätandet av Sahlins förtroendesiffror ristar sanningen om henne som en omöjlig statsminister lite djupare för varje dag som går. Allt medan de borgerligas ”snedsteg” blåser förbi lika lätt som ett hembiträde i källaren kan försvinna från offentlighetens yta.

Det är märkligt på flera sätt. Mona Sahlin har förvandlat Socialdemokraterna till ett mer ödmjukt parti som inte bara öppnat för att samarbeta med andra utan dessutom bjuder på reellt inflytande. Viktigast är kanske den omsvängning som gjorts i integrationsfrågan: med Mona Sahlin vid rodret har det äntligen blivit tyst på halvrasistiska, nationalistiska utspel från partikamrater runt om i landet. Ingen ”svag” ledare skulle ha rott det i hamn.

Framför allt är det märkligt att alliansen åtnjuter så mycket medieförtroende som de gör med tanke på den politik de trots allt är ansvariga för.

Skattesänkningar för medelklassen har bekostats av höjda a-kasseavgifter och massfördrivningar ur sjukförsäkringen, i Stockholm har vårdvalet lett till fler och mer onödiga läkarbesök bland de bättre bemedlade och drastiskt minskade resurser till missgynnade områden, rean på allmännyttan beräknas ha kostat skattebetalarna 50 miljarder kronor – bara i huvudstaden.

För att inte tala om Centerpartiets misslyckade näringspolitik, cirkusen kring Vattenfall, Folkpartiets brunfärgade förslag om särskilda låglönesektorer för immigranter, burkaförbud och föräldratvång i skolsalarna. Kristdemokraternas ofeministiska vårdnadsbidrag drar ner redan missgynnade områden djupare i segregerad fattigdom, migrationsminister Billström levererar öppet rasistiska omdömen om romer.

Men istället för att naglas vid skranket seglar alliansbygget vidare, med journalistkårens ljusblåa ögon i nacken. ”Framåt tillsammans!”