Klyftornas bråddjup

ANALYS. En vd i ett stort svenskt börsbolag tjänar varje år lika mycket som en genomsnittlig industriarbetare gör under en livstid, skriver LO i ny rapport. Med inkomstklyftor följer fattigdom och skillnad i makt, hälsa och livschanser.

Det är ett ”risky” projekt som den borgerliga regeringen sysslar med just nu, konstaterade ordförande Wanja Lundby-Wedin på LO:s frukostseminarium om rapporten ”Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950-2010”.

Den borgerliga regeringen för medvetet en politik som ökar inkomstklyftorna i Sverige. Det ädla motivet uppges vara att bekämpa ”utanförskapet”. Med jobbskatteavdrag har man agnat. Med försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen har man hetsat. Syftet var att få de arbetslösa att svälja jobbkroken. Helst till ett lägre pris. Då kan fler dela på kakan och arbetslösheten sjunker.

I teorin.

I praktiken har den grupp som står långt ifrån arbetsmarknaden inte blivit mindre än den var hösten 2006 då alliansen tog över. Tvärtom, och nu viker åter konjunkturen. Vad har vi då kvar? Jo, ett allt brantare klassamhälle med accelererande inkomstklyftor.

I dag måste en genomsnittlig industriarbetare, med 25 000 kronor i lön, arbeta ett helt yrkesliv, från 19 till 65 år, för att nå upp i samma årsinkomst som en vd i ett av våra största börsbolag. 46 gånger högre är nämligen vd-lönen, skriver LO i sin rapport.

När jag skrev om det här i fjol var siffran 41.

Ett år för länge sedan peakade Sverige i jämlik inkomstfördelning och jag skulle födas året därpå. Året var 1980 och sedan 1950-talet hade inkomstklyftan mellan direktörer och arbetare stadigt sjunkit från 26 gånger till 9 gånger industriarbetarlönen. Femton år senare när jag började högstadiet var förhållandet åter tillbaka på 26 gånger. Och ytterligare tolv år senare, 2007, när jag gjorde min första praktik på tidningen Arbetaren, var förhållandet det högst uppmätta: 51 gånger.

LO skriver vagt i en debattartikel i Dagens Nyheter att dessa växande inkomstklyftor får stora negativa konsekvenser långt utanför plånböckerna. Men hur denna dynamik ser ut går man inte närmare in på. Det är synd. Braskande rubriker om inkomstklyftor riskerar att, utan fördjupning, få en lätt moraliserande ton.

Tur då att professor Markus Jäntti, vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, var inbjuden för att kommentera rapporten. Jäntti gör precis det som LO borde göra i sina rapporter: Visa på konkreta konsekvenser av ökande inkomstklyftor.

Markus Jäntti, som var en av författarna till förra årets SNS-rapport om inkomstfördelningen, konstaterar att anledningen till att inkomstklyftorna ökar främst beror på ökade kapitalinkomster för samhällets rika. Just ökningen av kapitalinkomster förklarar mycket mer än till exempel löner och skatter. Även om skatter och löner blivit en större faktor under nuvarande regering. Anledningen står bland annat att finna i ett skattesystem som gynnar kapitalinkomster, samt utvecklingen på börs- och fastighetsmarknaden.

Det här är intressant i sig. Men Markus Jäntti kunde också visa på häpnadsväckande likheter mellan fattigdomskurvan, de rikastes andel av totalinkomsten samt ginikoefficienten (ett ekonomiskt mått på ojämlikhet).

Alltså: När de rikas andel av ett samhälles inkomster ökar så ökar även andelen fattiga i en närmast symmetrisk kurva.

Markus Jänttti bläddrade även fram en finsk studie som kommit fram till liknande symmetri gällande förväntad medellivslängd. En annan amerikansk studie visade en tydlig relation mellan inkomst och möjlighet att påverka politiska beslut. Med stora inkomstklyftor följer således alltmer ojämn maktfördelning.

Jäntti refererade forskning som pekar på att stora inkomstklyftor minskar sannolikheten för klassresor. Det amerikanska samhället – trots sin amerikanska dröm – är betydligt mindre rörligt än i de nordiska länderna.

Efter LO:s seminarium kan man konstatera att det inte bara ett ”risky” projekt som den borgerliga regeringen startat. Det är ett projekt som inte bara skapar bråddjupa inkomstklyftor utan även drar ner människor i fattigdom, begränsar barns livschanser och urholkar demokratin.