Är social housing lösningen på Sveriges bostadskris?

Sverige är i princip det enda EU-land som inte vill bygga särskilda bostäder för fattiga. Varför är politikerna så rädda?

Förhandlingarna hann inte ens börja innan politikerna satte sig ner på rumpan.

Inför marknadshyror! dundrade Folkpartiet.

Ge miljardlån för fler hyresrätter! röt Vänsterpartiet.

Äventyra inte barnfamiljernas ekonomi! ropade Moderaterna och meddelade att man vägrade röra ränteavdragen. Och spred en bild i sociala medier med budskapet att »Ett nedtrappat ränteavdrag ökar månadskostnaderna med 2 000-4 000 kronor för en vanlig villa eller bostadsrätt«

Skrämselpropaganda, kallade finansminister Magdalena Andersson tilltaget och tillade att det nu skulle bli väldigt svårt att föra seriösa diskussioner.

Nej, det var minst sagt ingen munter start på bostadssamtalen som inleddes förra veckan.

Att läget är akut har gått få förbi. Enligt Boverket, den statliga myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende, måste 450 000 bostäder byggas till år 2020. Och hela 700 000 till år 2025.

I bostadsdebatten har mängder förslag på lösningar kastats upp i luften. Det handlar om att få bort regelkrånglet och långa överklagandeprocesser, släppa på bullerkraven och skapa incitament för att bygga.

Ungefär så långt är politikerna överens.

Om det andra – marknadshyror, statliga lån, ränteavdrag och flyttskatt – lär de bråka om ett tag till.

Men det finns en idé som inget av partierna nämner. Social housing, det vill säga subventionerade hyresrätter vikta åt resurssvaga hushåll.

Frågan om social housing blev aktuell i höstas efter att Boverket lämnade över sin rapport »Boendesituationen för nyanlända« till regeringen. Boverkets uppfattning, skrev man, är »att staten behöver initiera processer så att bostäder byggs för de hushåll och grupper som har de lägsta inkomsterna, vilket i praktiken betyder en modell för bostadsbyggande som riktar sig mot specifika målgrupper och inte till alla hushåll.«

Med andra ord social housing.

– Läget är så allvarligt nu att diskussionen om att vi inte ska ha selektiva bostadslösningar är lite överspelad, säger Micael Nilsson, expert på Boverket, till Hem och hyra.

På liberala ledarsidor fick Boverket gehör för sina idéer. I Dagens industri skrev PM Nilsson att det är dags för social housing i Sverige. Liknande krav hördes från Expressens ledarsida.

Också ute i landet, bland kommunpolitiker, började frågan bubbla upp.

Lars Kallsäby, centerpartist och ordförande i Västerås byggnadsnämnd, är en av de som tror att social housing kan vara en del av lösningen på bostadsbristen.
– Det är möjligt att vi behöver ta fram ytterligare en form för dem som idag har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Jag är inte främmande för att titta på någon sådan form, sa han till P4 Västmanland i januari.

I Göteborg har man tagit ett steg längre än så. I Frihamnen på Hisingen, där en ny stadsdel håller på att ta form, har politikerna bestämt att bygga 3 700 nya lägenheter, varav hälften hyresrätter. Ungefär 900 av dessa ska ha en lägre hyra i 15 år, 1 000–1 400 kronor per kvadratmeter och år. Därefter ska hyrorna bruksvärderas. Går allt enligt planen ska husen stå klara år 2021.

– Vi testar det här. Hade vi inte gjort det här hade det blivit som vanligt. Det vill säga att man hade skapat någon slags gräddhylla i stället för att uppnå målet om att skapa en stad för alla, säger Ulrika Palmblad, chef för fastighetsutveckling på Älvstranden Utveckling AB.

En fråga som de fyra byggherrarna och Älvstranden Utveckling AB – som ansvarar för byggprojektet – har grubblat länge på är hur bostäderna ska fördelas.

Man började med att undersöka hur resultatet skulle bli om lägenheterna lades ut på bostadsförmedlaren Boplats, där stadens hyresrätter fördelas efter kötid. Det visade sig att de som skulle få tillgång till de subventionerade lägenheterna tjänade över 400 000 per år. Så ser inkomsten nämligen ut för de som har stått i kö länge på Boplats.

– Man kan säga att tesen vi hade bekräftades. Vi skulle inte uppnå något annat än att förmedla billiga lägenheter till personer som har råd att bo betydligt dyrare.

Ännu har man inte bestämt exakt hur fördelningen av de billigare bostäderna ska gå till. Men det lutar mot att man inför ett inkomsttak, att de som söker lägenheterna inte får tjäna mer än si och så många kronor. En annan fråga som varit uppe till diskussion är vad som händer om ett hushåll som blivit tilldelad en subventionerad bostad ökar sin inkomst. Måste man då flytta ut?

– Nej, vi har mer pratat om att justera hyran. Eller så löser det sig av sig självt. Är du en hyfsat ung person med låg inkomst kanske du inte vill bo kvar i en liten subventionerad lägenhet när du börjar tjäna mer eller bildar familj.

Är detta social housing?

– Man kan kalla det social housing. Men det viktiga är inte vad man kallar det utan vad man faktiskt åstadkommer, säger urbanforskaren Håkan Forsell.

Han använder hellre benämningen prisvärt boende, eller »affordable housing«, eftersom social housing oftast förknippas med vad Håkan Forsell kallar den »anglosaxiska modellen«.

Den modellen hittar man i Storbritannien och USA. Där har man byggt billiga bostäder med sämre standard för specifika grupper i särskilda områden.

I januari meddelade Storbritanniens premiärminister David Cameron att han planerar riva hundratals social housing-bostäder eftersom bostadsområdena har utformats på ett sätt som lett till segregation, fattigdom och kriminalitet. I ett uttalande på regeringens hemsida beskrev premiärministern social housing-områdena som »En gåva till kriminella och knarklangare«.

Håkan Forsell tycker att den anglosaxiska modellen är helt ointressant. I stället vill han berätta om Wien, Amsterdam och tyska städer som München där man använder sig av något han kallar den »kontinentaleuropeiska modellen«.

Huvudstaden Wien är ett bra exempel, där över hälften av beståndet utgörs av inkomstprövade subventionerade bostäder.

Vandrar man omkring i Wien, berättar Håkan Forsell, är det omöjligt att avgöra vilka bostäder som är subventionerade eller ej. Lägenheterna ligger nämligen insprängda i det vanliga beståndet. Inte heller skiljer sig standarden åt och man har lagt stor vikt vid den arkitektoniska utformningen.

Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen, säger ändå nej till social housing. Både till den variant som finns i Wien och den som prövas i Göteborg. Visserligen tycker hon att det är bra att kommunpolitikerna i Göteborg har en ambition att bygga en blandad stad.

Men i stället för att »plocka in människor utifrån inkomst« anser Marie Linder att man borde se över bostadsbidraget. 2015 låg statens kostnader för bostadsbidraget på 5,1 miljarder. Samma år betalade staten ut 20 miljarder till villaägare och bostadsrättsinnehavare genom rot-avdraget och ytterligare 30 miljarder genom ränteavdragen.

– Jag tycker det är bättre att vi har en omfördelande effekt med hjälp av bostadsbidraget. Om du har en låg inkomst och ska välja ett boende, då tror jag det är bättre att staten i det läget ger en subvention till individen så att hen kan välja sitt boende i stället för att bli hänvisad till särskilda bostäder.

Dessutom öppnar social housing upp för marknadshyror, enligt Marie Linder.

– Väldigt många som ropar efter social housing säger samtidigt att man ska ha en fri prissättning på den övriga hyresmarknaden.

Inte heller något av riksdagspartierna förespråkar social housing, som de menar är stigmatiserande och utpekande. Dessutom har allmännyttan tjänat oss väl, argumenterar man. Att partierna skyggar social housing tror Lennart Weiss, kommersiell direktör på bostadsutvecklingsföretaget Veidekke och socialdemokratisk debattör, beror på två saker.

– Dels att det rent symboliskt har blivit ett skällsord. Man vill inte bli förknippad med en utpekande socialpolitik. Dels tror jag, framför allt från den rödgröna sidan, det handlar om att man inte vill bli förknippad men den kontinentala välfärdsmodellen, säger han.

Håkan Forsell menar att den avoga inställningen också handlar om att bostadsfrågan är ett komplext samhällsproblem, där en mängd sektorer måste samverka.

– Politikerna föredrar att försöka åstadkomma förändringar inom de befintliga strukturerna, vilket slutar med att man marginaljusterar lite här och där. Att prova affordable housing-modellen innebär att man bryter allianser mellan politiker och intressegrupper och presenterar en helt ny spelplan, säger han.

Det finns ett argument till. Det är dyrt. I Wien till exempel, satsar staden årligen 6 miljarder på att bygga bostäder. Därtill ger staten ett riktat stöd på lika mycket pengar.

I Sverige har vi också lagt pengar på bostadsbyggande.

Under sextiotalet, när bostadsköerna bara blev längre och längre, blev bostadsbristen en het politisk fråga. Efter att dåvarande statsminister Tage Erlander i en tv-debatt gett ett ungt par rådet att ställa sig »i bostadskön« hårdnade trycket på Socialdemokraterna att ta tag i frågan. Det gjorde man också, med hjälp av de allmännyttiga bostadsbolagen och en stor påse pengar.

På nittiotalet blev det borgerligt regeringsskifte och finanskris och politiken svängde 180 grader.

De statliga bostadslånen avskaffades och räntebidragen minskade. Målet var att införa ett tydligare marknadstänkande. Staten skulle inte längre ta de stora ekonomiska riskerna. De skulle i stället föras över till låntagarna, det vill säga bostadsföretagen och de boende.

Synen på offentliga utgifter har helt enkelt förändrats. Nu lyder politikerna under krona för krona-principen.

– Den gamla generella bostadspolitiken kostade 40–50 miljarder per år och skulle i dag kosta dubbelt så mycket. Du får ingen finansminister att köpa det i dag, säger Lennart Weiss.

Dessutom finns det praktiska hinder. EU:s konkurrensregler förbjuder nämligen svenska kommuner att stötta de kommunala bostadsbolagen. Det finns dock en möjlighet att begära undantag om man viker bostäderna till särskilda grupper, vilket i princip alla EU-länder utom Sverige har gjort.

Men dörren verkar ändå inte vara helt stängd för social housing i Sverige.

För faktum är att själva ordvalet har stor betydelse. Även om social housing är det begrepp som används i debatten, är det inget land som använder den benämningen om sin egna subventionerade bostäder.

–Ingen kallar det social housing längre om man inte vill väcka negativ opinion, säger Håkan Forsell.

När tidningen Hem och Hyra för ett år sedan frågade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) om det kunde bli aktuellt med social housing i Sverige svarade han följade:

– Vi vill inte ha en situation där staten upplåter mark extremt billigt och byggbolag sätter upp mycket enkla bostäder för att sedan lämna dem åt sitt öde. Men om det i befintligt bestånd byggs in olika typer av upplåtelseformer, då är det ett sätt att pröva om det funkar i Sverige. Även om jag inte skulle vilja kalla det social housing. Ren social housing är behäftad med en massa problem.