”Arbetslösheten ska ned till tre procent”

LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson anser att facket hittills duckat för dagens stora samhällsfrågor. Med entusiasmen från August Palms dagar hoppas han nu rå på arbetslösheten. Tre procents arbetslöshet är rimligt, säger han i en intervju med Dagens Arena.

Intervjun är inbokad sedan länge. Dagens Arena träffar Karl-Petter “Kålle” Thorwaldsson en fredagsmiddag i representationsvåningen på LO-borgens översta våning. Här samlas LOs styrelse, som består av de 14 fackförbundens ordförande, för möte varannan vecka. Vi slår oss ned i en fåtöljgrupp och Thorwaldsson tänder en gasolbrasa i den öppna spisen med en strömbrytare på väggen.

Det har traditionellt sett varit spänningar mellan Socialdemokraterna och LO. Är det harmoni nu när två ”stålmän” är ordföranden för både partiet och landsorganisationen?

–  Det hoppas jag verkligen inte att det verkar som utifrån. Då har jag misslyckats. Vår roll är inte att vara i total harmoni med Socialdemokraterna. Arbetarrörelsen mår bättre om konfliktnivån ökar. Vi ska vara en radikal röst i arbetarrörelsen.

Är LO i dag mer vänster än Socialdemokraterna?

– Ja, om vänster är rättvisa och jämlikhet så är vi det.

Om? Tvekar du på vad vänster och höger står för som Löfven har gjort?

–  Nej, det gör jag inte. Men man kan vända på det; jag tycker att frihet också är en vänsterfråga. Vi har samma vänster–höger-konflikt som den unga arbetarrörelsen hade på 1880-talet med August Palm och Hjalmar Branting. Palm sa att det enda vi ska ge människor är bröd. Branting svarade att nej, det räcker inte. Vi ska även ge människor frihet. Det löstes inte förrän man hittade kompromissen som man läsa om i ”Arbetets söner”: vi kämpar för frihet och bröd. Det är arbetarrörelsens tidlösa värderingar att både kämpa för frihet och jämlikhet.

Du inledde också ditt första maj-tal i år med att tala om August Palm.

– Jag gillar den framtidsanda som arbetarrörelsen hade. Jag tycker att vi duckar alldeles för mycket och att vi inte tillräckligt tydligt vågar ta strider för det som är viktigt i dag.

–  När visstidsanställningarna går längre upp i åldrarna, när 100 000 kvinnor går ned i arbetstid för att äldrevården inte längre funkar, när vi börjar få klassindelad sjukvård i Sverige – då är det klart som fan att man måste säga ifrån. Jag tror att väljarna och LO-medlemmarna är väldigt besvikna över att vi inte har tagit tillräcklig ställning. Vi har 1,5 miljoner medlemmar som betalar en avgift till oss för att vi ska driva samhället i en riktning som gynnar dem. Ett politiskt parti söker ett bredare stöd, så det är klart att vi delvis har olika målgrupper.

Är inte du egentligen mer utav en politiker än Stefan Löfven och han en kompromissande fackföreningsman?

– Det har nog varit typiskt att LO-ordföranden är ganska frispråkig. Men jag har haft fler politiska uppdrag, medan Stefan har haft fler fackliga uppdrag. Stefan var ordförande i ett fackförbund när han valdes till partiordförande. Det tycker jag är en fjäder i hatten för facket att vi har valt en partiledare med facklig bakgrund. Då måste väl det märkas också, så jag förstår inte riktigt kritiken.

Kritiken har väl handlat om att han inte är så pigg i att ta konflikter?

– Jag tror att många människor i vårt land börjar se mer positivt på det eftertänksamma. Tränger man sig in i vad Stefan Löfven säger om innovationer, att få med arbetsmarknadens parter, forskningen, att kunna satsa på en återindustrialisering av det svenska samhället, så är något otroligt viktigt för om Sverige ska klara sig bra i framtiden. Det tror jag att Stefan kommer att vinna mycket på i längden.

Var sjätte medlem i LO säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna i nästa val, enligt färska siffror från Sifo. I valet 2010 röstade 5,5 procent av LOs medlemmar på partiet. Vad har ni misslyckats med sedan dess?

– Jag tror att ett av problemen är det vi kallar för triangulering. De ideologiska skillnaderna blir mindre mellan partierna för att de jagar samma ”vågmästare” – marginalväljarna. Det blir väldigt trångt i mitten. Det ideologiska slaget blir mindre viktigt och faller ut i två saker i Europa: minskat valdeltagande eller till att protestera mot något annat.

Hur jobbar ni mot den utvecklingen?

– Vi jobbar med att utbilda alla våra förtroendevalda i programmet ”Alla kan göra något”. Det är egentligen för att man ska lära sig att hålla bra samtal om våra grundläggande värderingar om människors lika värde.

– Vi måste också visa att Sverigedemokraterna är ett högerparti och att de i åtta av tio voteringar röstar med regeringen, bland annat när det gäller a-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmiljö – de frågor som är viktiga för våra medlemmar. En röst på Sverigedemokraterna blir därför en röst mot sig själv. Det har vi varit för dåliga på att förklara.

2014 har beskrivit som “supervalåret” eftersom det sker val till EU-parlamentet i maj och till kommun, landsting och riksdag i september. För LO kommer EU-valrörelsen att handla mycket om att få bort Laval-domen från 2010, som innebär att utländska företag kan jobba i Sverige utan svenska kollektivavtal. Nyligen gjorde Karl-Petter Thorwaldsson och Stefan Löfven ett – omdiskuterat – utspel om ett “socialt kontrakt”, som ska innebära ett bättre skydd av den svenska modellen inom EU.

– Att hitta en motåtgärd mot Laval-domen är kanske den fråga jag lägger ned mest arbetstid på, säger han.

– Vi har 100 000 svenskar som jobbar i Norge. Ingen skulle drömma om att de skulle få jobba där på svenska villkor. Det är klart att de jobbar där på norska villkor, för de tjänar ju 40 procent mer än vad vi gör. Samma sätt har vi kanske 100 000 utländska arbetare som jobbar här i Sverige. Det är fine, men då ska de ha svenska löner. Nu får de polska eller bulgariska löner och det är helt oacceptabelt naturligtvis.

Hur ser du på Socialdemokraternas beslut om att vid en valvinst framför allt samarbeta med MP, men att de även öppnar för samarbete med borgerliga partier?

–  Stefan Löfven har vårt förtroende att hitta en majoritet i riksdagen. Jag tycker Socialdemokraterna ska gå till val själva, men eftersom man inte har egen majoritet måste man kompromissa. Baserat på hur många röster de får i valet ska de gå till riksdagen och söka stöd i huvudsak vänsterut, men det går inte att utesluta ett samarbete högerut om Sverigedemokraterna är kvar som vågmästare.

I konferensrummet i rummet intill där vi sitter har ett nytt porträtt på LOs tidigare ordförande, Wanja Lundby-Wedin, hängts upp bredvid de inramade ansiktena på hennes elva manliga föregångare. Med en kvinnlig LO-ordförande skulle det ske en förändring, var förhoppningarna. Den mansdominerade Landsorganisationen skulle bli mer jämställd. Men en ny rapport,  Jämställd representation 2013, visar att LO fortfarande – trots att nästan hälften av medlemmarna är kvinnor – är en organisation som domineras av män.

I samband med presentationen av rapporten sa du att det kommer att ta lång tid innan vi ser ett jämställt LO, varför?

–  Det kommer att ta jättelång tid därför att vi är en federation. Innan vi har en jämställd styrelse i LO måste 14 förbund bli mer jämställda. Målarförbundet, Byggnads och Elektrikerförbundet har i princip inga kvinnliga medlemmar. Men däremot i allt som LO utser – och vi har ganska mycket makt i samhället och äger mycket själva – kan det gå fort. Därför tillsatte vi den grupp som i februari ska presentera en handlingsplan för hur kvinnor och män ska få lika tillgång till inflytande i LO. Jag hoppas att jag inte framstod som alltför pessimistisk om jämställdheten inom LO, för det är jag inte.

LO är inte bara en manlig organisation utan även en väldigt etniskt svensk. Detta trots att 22 procent av LO:s medlemmar har utländsk bakgrund. Är det ett problem?

–  Ja, det tycker jag absolut. All representation ska spegla det samhälle vi lever i. Det är väldigt enkelt att se att invandrare, kvinnor och unga är väldigt underrepresenterade inom LO. Män i 40–50-årsåldern – det vill säga jag själv! – är överrepresenterade. Och vi är jävligt bra vi också, men vi är för många.

Vad gör ni för att få in fler utlandsfödda på höga poster?

– Allt som har med mångfaldsplaner tar väldigt lång tid. Folkbildning är också väldigt viktigt, att vi får fler att bli aktiva i det svenska samhället; koppla ihop folkrörelser med invandrarorganisationer så att vi inte är så etniska. I dag är vi väldigt uppdelade och grupperna kan nästan bli rädda för varandra. Vi var bättre förr på att öppna upp våra folkrörelser. Du anar inte hur många empanadas – en sorts chilensk pirog – jag har ätit när varje möte på 1970-talet innehöll en chilensk kulturafton.

Du har en bakgrund som ABF-ordförande och allt färre av LO:s medlemmar, framför allt männen, läser böcker. Vad ska du göra för att öka bildningen bland medlemmarna?

–  Den frågan har jag aldrig fått! Åh vad kul, äntligen!  Jag tycker att den fackliga rörelsens strävanden inte bara är kollektivavtal och effektivitet, utan också bildning. Huvudanledningen till att jag själv har lärt mig saker i livet är folkbildningen och att jag hade kloka fackliga ledare som med jämna mellanrum gav mig en bok.

– Jag började inte läsa förrän jag blev äldre för det var inte något som vi gjorde där hemma. Där hade vi “Det bästa”, vilket var böcker i sammanfattning. Den första boken jag läste var “Hajen”, som var en 22-sidig sammanfattning av den bok som sedermera blev film. Den var mycket spännande. På varannan sida var det en haj som åt upp någons ben så man slapp allt solande och badande. I dag blir det drygt två böcker i veckan, och jag har bestämt själv att varannan bok jag läser ska vara av lust och varannan av bildningsskäl.

Hur ska du uppmuntra LOs medlemmar att göra samma sak?

– Forskning visar att det inte är läsandet utan berättandet som utvecklar människor. Därför satsar vi mycket på ljudböcker.   När jag var ABF-ordförande gjorde vi tillsammans med Transport en satsning på vägkrogsbibliotek, som nu finns på fem ställen. Det är så jäkla mycket utlåning! Vi har också startat drygt tusen arbetsplatsbibliotek. Där jobbar vi också mycket med ljudboken för att försöka få just männen att börja läsa.

När Karl-Petter Thorwaldsson tillträdde som LO-ordförande sade han att han skulle “vända LO:s medlemsutveckling, ta bort vinstkrav i välfärden och skapa full sysselsättning”. Medlemsantalet fortsätter att minska, men har stabiliserats sedan chockraset 2007. Att få ihop alla förbunden bakom en modell för vinster i välfärden beskriver han som en av sina största framgångar som ordförande. Hans största nederlag var när jobbpakten med Svenskt Näringsliv sprack i januari: “det var oerhört tungt”.

Nu kvarstår kampen för full sysselsättning.

I dag har Sverige närmare åtta procents arbetslöshet. Var fjärde ung svensk går utan jobb och långtidsarbetslösheten ökar. Karl-Petter Thorwaldsson tvekar inte på att Sverige återigen kan nå full sysselsättning.

–  De forskare och ekonomer som vi har pratat med säger att så länge vi klarar lönebildningen finns det ingenting som hindrar oss  från att komma ned till tre procents arbetslöshet. Lyckas vi med det tycker jag att jag har gjort ett bra jobb.

Just nu sitter LO-ekonomerna och filar på en ny modell för hur full sysselsättning ska uppnås som ska presenteras på LO-kongressen 2016.

– Jag tror att många människor är väldigt besvikna över att vi varken fackligt eller politiskt har varit på den frågan på två decennier – och att vi sedan förlorade den till det Moderata samlingspartiet 2006 och 2010. Det är ett riktigt underpresterande från den fackliga rörelsen.

Hur ska ni få fram fler jobb utan att öka antalet otrygga anställningar?

–  Tvärtom – jag tror man ska ta bort dem. Det är snarare så att otrygga anställningar ger större ryckighet i upp- och nedgångar i konjunkturen. I stället kanske vi förhandlar fram större flexibilitet inom ramen för en anställning, att man jobbar mer under toppar och mindre i lågkonjunktur. Det här är jag jättepeppad på att vi ska hitta en lösning på.

Den fryntlige Karl-Petter Thorwaldsson berättar att han även peppar sina kollegor för att hitta framtidens läsningar.

– Jag säger till alla ekonomer vi jobbar med: “underskatta er inte, det är ni som är nutidens Gösta Rehn och Rudolf Meidner“. Det var två ekonomer som jobbade här och på 1940-talet tog fram något som kallas för “solidarisk lönepolitik”. Det är en briljant och modern idé. Alla löner höjs i samhället sakta men säkert. Det innebär att allt som är improduktivt slås ut och får lägga ned. Då kan man frigöra resurserna till att komma längre upp i värdeskalan och satsa på det som har större produktivitet. Det gör att man i stället för bubblor utvecklar samhället med lite nedläggningar varje år i stället för att 30 procent ska försvinna på ett år. Dagens LO-ekonomer ska formulera om den 50-åriga LO-idén till 2016 för en modern syn på lönebildning och solidarisk lönepolitik.