Arvet efter Filippa Reinfeldt

Filippa Reinfeldt lämnar efter sig ett sjukvårdssystem där det inte längre är behoven som styr resurserna – utan efterfrågan.

Valet 2006 var en grand slam för Stockholmsmoderaterna. Man hade tagit den hett eftertraktade trippeln: landet, länet, staden. En ny generation ideologiskt drivna moderater intog maktens korridorer.

När landstingets första budget skrevs dröp den av självförtroende. ”Stockholms läns landsting ges en ny inriktning”, löd första meningen. ”Den borgerliga alliansens vision är ett samhälle där fler beslut tas av människor själva, där patientens ställning är stark och där de egna valen ska styra sjukvården.”

En ny era var här.

Landstingspolitiken i Stockholm hade i decennier haft formen av en enformig brottningsmatch med vänstersidan i ständigt underläge. Under perioder hade vänstern tillfälligt lyckats stoppa marknadskrafternas intåg. Men så fort högern fick chansen sålde de ett akutsjukhus, avknoppade vårdcentraler och uppmuntrade privata husläkare och akutmottagningar i city.

Filippa Reinfeldt var som klippt och skuren för rollen. Som kommunalråd i Täby hade hon flitigt övat på privatiseringar och avknoppningar – så till den milda graden att kommunen knappt längre hade någon egen hemtjänst eller barnomsorg att erbjuda.

Och i samma stil som hon avslutade det politiska livet i Täby – med avknoppningen av Tibble gymnasium – började hon sitt nya jobb som sjukvårdslandstingsråd – med avknoppningen av vårdcentralen Serafen. Båda hade det gemensamma att köpeskillingen motsvarade kaffepengar mot vad skattebetalarna fått tillbaka om verksamheterna sålts på en öppen marknad.

Men poängen var inte att sälja rätt, utan att få det sålt, snabbt. Och att fatta oåterkalleliga beslut som förändrade spelets förutsättningar.

Sålt är sålt kommer aldrig mer igen.

Avknoppningarna och privatiseringarna var ett effektivt sätt att luckra upp ytan. Men den stora omvandlingen väntade fortfarande på ritbordet. Där fick den namnet Vårdval Stockholm.

Vårdval är ett kundvalssystem inom vilket företag har fri etableringsrätt. Vem som helst – som uppfyller grundkraven – kan starta en vårdinrättning och få betalt från det offentliga för de patienter som väljer att komma dit.

Det här är ett jättebra system som fungerar felfritt – i ett nationalekonomiskt dataprogram. I verkligheten får det däremot väldigt allvarliga konsekvenser.

För det första: De som har störst behov söker mindre vård.

Det är en väletablerad sanning i folkhälsoforskningen att rika, välutbildade och relativt friska människor söker vård i högre utsträckning än fattiga, lågutbildade och relativt sjuka människor för samma sjukdomar. Det finns till och med ett begrepp för det: health literacy – en förmåga att känna av kroppens signaler och navigera i vårdapparaten.

Eftersom vi vet detta, borde ett sjukvårdssystem logiskt sett satsa mer på uppsökande vård bland befolkningsgrupper som man vet har stora behov men som inte går till vårdcentralen i tillräcklig utsträckning. Men i vårdvalssystemet är logiken rakt motsatt. Vårdinrättningarna får bara pengar om någon kommer och efterfrågar vård.

Ett sådant system gynnar de som vet hur man tar för sig, alltså de som har hög health literacy. Med andra ord de rika (vita), högutbildade och relativt friska.

För det andra: Det tar längre tid att ta hand om dem med stora vårdbehov.

I vårdvalssystemet får alla vårdinrättningar lika mycket ersättning från det offentliga för varje patient som kommer och besöker dem. Det ser jättejämlikt ut i en matematisk kalkyl.

Men i verkligheten kräver de som har större behov betydligt längre besökstider än de med mindre behov. Men de som har mindre behov blir ju omvänt mer lönsamma i vårdvalssystemet eftersom vårdinrättningarna kan klämma in fler sådana besök under en arbetsdag.

I Filippa Reinfeldts system är det alltså lönsammare att behandla friska patienter än sjuka.

Detta har fått absurda konsekvenser. När vårdvalet infördes fick till exempel vårdcentralen i Rinkeby – där vårdbehoven är bland de högsta – sparka hälften av personalen. De hade inte råd att behålla dem. Besökstiderna var helt enkelt för långa. Patienterna behövde tolkar, fler provtagningar, längre tid för information om kroppen, livsstilsfaktorer och den egna sjukdomen.

Rinkeby hann med för få besök per arbetsdag. Samtidigt fick vårdcentralen i Danderyd mer pengar. Där är befolkningen friskast i hela stan. Alla kan tala bra svenska. De har ofta stor kunskap om både kroppen och den egna sjukdomen redan innan de kommer till vårdcentralen. Besöken går snabbt. Ett prov, ett recept och sen nästa.

Samma mönster återfinns över hela staden. Resurserna strömmade från de fattiga och sjuka till de rika och friska. Från behov till efterfrågan.

Jag har tidigare avslöjat att det är människor från just Rinkeby – och andra fattiga förorter som dränerats på vårdresurser – som nu fyller sjukhusens akutmottagningar till bristningsgränsen. Eftersom människor inte fångas upp av närsjukvården i ett tidigt skede av sjukdomsförloppet – på grund av bristande resurser – så blir sjukdomen värre. Till slut är läget akut.

Det är ett systemskifte och en fruktansvärd tragedi.

Det är arvet efter Filippa Reinfeldt.