En klagosång över fosterlandet

Reportage Journalisten Joakim Medin har i sin nya bok wallraffat bland exilsvenskar i Thailand som lever ut sina drömmar och rasar mot hemlandets kollaps. Vi publicerar här ett utdrag ur boken. 

Om Pattaya bär en stämpel som en vild bordellstad för utländska sexköpare så kännetecknas Hua Hin av att vara en lugn livsnjutarstad för utländska pensionärer. I denna stad med omgivande kust är tempot betydligt lugnare än på många andra turisttäta platser. Det är framför allt golf, stranden, god mat och sociala utekvällar som lockar turister. Inte alla, men påfallande många har en hög medelålder. Här bor som sagt också många västerländska expats, permanent eller under flera månader per år. 5 000–6 000 av dem är svenskar.

Här träffar jag kyrkoherden Erik Stenberg-Roos, Svenska kyrkans utsände i Bangkok, på en månatlig sångträff som han och hans fru Anna Stenberg bjuder in till tillsammans med den lokala Svenskföreningen i Hua Hin. Svenskföreningen har funnits sedan 2008 och medlemmarna gör aktiviteter tillsammans varje vecka. Den här dagen arrangerar de och Svenska kyrkan sångträffen på ett svenskdrivet sportcenter i den södra delen av staden. En tjusig lokal där det  finns såväl en bar med biljardbord och uteservering som ett gym och en fräsch pool med solstolar runt omkring. Erik Stenberg-Roos har med sig en gitarr och hemmagjorda sånghäften.

– Det började med att jag fick en inbjudan att komma och tala på ett möte. Sedan ville de sjunga in julen, sedan ville de sjunga mer och vi bestämde att arrangera öppna träffar en gång i månaden. Det är jättekul, som mest har det deltagit 55 personer, säger han.

Erik Stenberg-Roos betonar att väldigt mycket av hans jobb går ut på att skapa mötesplatser. Han arbetar tillsammans med sin fru Anna Stenberg som är utbildad socionom och även hon anställd av Svenska kyrkan här i Thailand. Hon finns också på plats i sportcentret för att delta i arrangemanget och möta svenskar. Det är framför allt äldre som söker sig till den här typen av aktiviteter.

Många är sverigedemokrater och säger att de har emigrerat av politiska skäl.

Men Erik Stenberg-Roos betonar att han i sitt arbete möter många slags svenskar, vid olika aktiviteter. Han vill överlag beskriva många av de svenskar han mött som personer som söker »ett annorlunda liv«. Jag frågar honom vad det är svenskarna saknar i sina liv som gör att de hamnar i Thailand.

– Det varierar väldigt mycket. Men många är sverigedemokrater och säger att de har emigrerat av politiska skäl. Många är här halvårsvis, de jobbar hårt halva året hemma och tillbringar resten här. Och det är också ett ganska gemytligt liv. De är ganska roliga människor, för de är alltid på väg till något nytt. Men de vill inte leva i Sverige.

Erik Stenberg-Roos tycker sig se att kyrkan får en större betydelse hos vissa svenskar när de bor utomlands. Han möter människor som kanske aldrig hade satt sig i ett samtal med en präst om de hade bott i Sverige. Han tror att kyrkan står för en slags trygghet och kontinuitet för många svenskar. Och vart man än kommer så vet folk att den som bär en prästkrage har tystnadsplikt. Vissa tycker att det är skönt att kunna vräka ur sig vad som helst och veta att det stannar hos prästen. Erik Stenberg- Roos har därför fått insyn i tankarna hos relativt många Thailandssvenskar som delar Sverigedemokraternas världsbild.

– De pratar om att det kommer för många invandrare, att de inte gillar islam, att trygghetssystemet inte kan räcka till för alla som kommer, att islam är en våldtäktskultur och en våldskultur. Den typen av åsikter som finns inom Sverigedemokraterna är väldigt frekventa här också. Sedan är de väldigt arga på regeringen. Jättearga. De brukar säga att det inte är invandrarnas fel, utan systemets fel. Och Sveriges system är på väg att kollapsa.

Men hur ser de på att de själva är invandrare här i Thailand?

– De anser att de betalar för sig här. De ligger inte till last, utan de får stå för sina egna försäkringar, för sin egen sjukvård, de betalar sin mat och sin hyra. Men de anser att folk som kommer till Sverige inte gör det, varken kortsiktigt eller långsiktigt. Utan att bidragssystemen i Sverige är förlamande.

Mötena med dessa svenskar har kunnat leda till hårda diskussioner där Erik Stenberg-Roos talat med dem om både existentiella och politiska frågeställningar. De »sundaste« sverigedemokrater som han mött har mest bara sagt att det är viktigt att skydda svenska jobb i Sverige. Liknande protektionism finns i flera politiska läger. Men andra Thailandssvenskar har rört sig i mer extrema tankevärldar. Erik Stenberg-Roos talar framför allt om nationalism.

– För mig är nationalism någonting farligt. Jag får ofta höra att det inte finns något som ställt till med så mycket skit i världen som religion. Om man tittar på äldre krig i Europa så kan jag delvis hålla med om det. Men något ännu värre är ju faktiskt nationalstaterna. Alla gränser är dragna i blod.

När sångträffen drar igång sitter ett par dussin svenskar samlade runt några plastbord på uteserveringen. Två män har sällskap av thailändska kvinnor. En tanig, glasögonprydd man runt de 50 sitter med en kvinna som är kanske tio år yngre. Hennes stora byst framhävs av en mycket djup urringning. Den andra mannen är något av en hårdrockstyp. Han är piercad i ansiktet och har många tatueringar. Han är runt 40 år och den thailändska kvinnan i hans sällskap ser ut att vara 25. Övriga närvarande är allihop i 60- till 70-årsåldern, både gifta par och flera ensamma män. Några få av dem bryter etiketten och dricker öl, men alla andra håller sig till vatten.

Erik Stenberg-Roos inleder sångträffen med att hälsa alla välkomna. Därefter läser hans fru Anna Stenberg en kort berättelse som heter »Valdemar och vedträet«. Den handlar om en präst som gör hembesök hos församlingsmedlemmen Valdemar, som isolerat sig och slutat komma till kyrkan. De sätter sig vid en öppen spis och prästen petar undan ett vedträ från elden. Vedträet slocknar och blir svart och kallt, men tar fyr igen så snart prästen petar tillbaka det. Valdemar förstår budskapet och återvänder till församlingen.

Alla svenskarna sitter stilla och lyssnar. Berättelsen handlar om gemenskap, säger Anna Stenberg. Och om ensamhet, tänker jag och finner den lämplig att läsa upp på en plats som denna. Mötesplatser som dessa verkar vara viktiga för vissa svenskar som befinner sig i Thailand, permanent eller under större delen av året. Här kan de få en dos svensk kultur och samtidigt vara lite sociala. Få av dem verkar ha några thailändska vänner.

Sedan spelar Erik gitarr och sjunger önskelåtar från sånghäftet. Där finns några få kristna sånger, O store Gud och Pärleporten, men i övrigt sjunger vi bara flera sidor med folkkära klassiker. Det mesta är av Evert Taube. Fritiof och Carmencita, Så länge skutan kan gå, Calle Schewens vals och Sjösala vals.

Vi sjunger Flickan i Havanna och jag sneglar fördomsfullt på de båda männen med thailändska sällskap, för att se om de reagerar över sångtexten om en fattig kvinna som prostituerar sig till matroser. Det gör de inte. Jag får ingen möjlighet att växla några ord med dem under träffen. Men här visar sig också finnas andra Thailandssvenskar som hyser starka åsikter om den svenska invandringspolitiken och om Sverigedemokraterna.

Bredvid mig sitter ett gift par som är några år över 70, Gun och Göran. Göran berättar att han och frun ursprungligen kommer från Hälsingland och att de nu bor i en lägenhet i Stockholm.

Eller, nja, bor och bor. Sedan tio år tillbaka, då Göran gick i pension, tillbringar de större delen av året här i Hua Hin.

– Det är skönt att vara borta från Sverige när man läser i tidningarna om vad som händer, säger Göran. Allting verkar liksom falla ihop där hemma. Du bor i Uppsala, jag läste att det var några som sköt ihjäl varandra där. Det var visst något gängrelaterat. Det var ju en lugn studentstad förr i tiden.

– Jo det har varit lite oroligt på sistone, säger jag.

– Problemet är att det har gått så långt att det är svårt att få stopp på det. Det är dystert, du. Det var ett så fint land, så lugnt och bra allting. Ja, det är jobbigt. Det är ingen ordning längre.

– Var i Stockholm ligger er lägenhet? frågar jag.

– Huddinge, söder om stan. Och där är det riktigt multikulturellt må du tro. Där är det bombningar och skjutningar och bråk. Huddinge centrum vet du, de har så helsike mycket invandrare där. Förr kunde man parkera sin bil där och gå i en gångtunnel till stationen. Det gör man inte längre efter mörkrets inbrott. Det är onödigt att utmana ödet, säger Göran.

– Är det gängskjutningar i Huddinge också?

– Ja, det har med gängkriminalitet att göra. Det är inte så många vanliga människor som skjuter ihjäl varandra. 2018 var det 48 dödsskjutningar och en jävla massa skadade i Sverige. Förr var det en stor nyhet vet du, när det var en skjutning. Nu blir det bara en liten notis som man knappt tittar på. Det har blivit normalt. Det är ungefär som att det står om nya fredssamtal mellan Israel och Palestina, hävdar Göran.

I pausen bjuds det på kaffe. Thailändsk personal från sportcentret bär fram brickor med fyllda koppar och både kanelbullar och lussekatter. Anna Stenberg kommer fram till vårt bord och frågar om hon kan slå sig ner. Göran byter genast samtalsämne och börjar prata om vädret. Om att Bangkok har så dålig luft att myndigheterna nu till och med har stängt skolorna i några dagar, och uppmanar folk att bära skyddsmask. Jodå, Anna Stenberg har beställt masker från Singapore. Hon säger att man tidigare alltid kunnat räkna med att monsunregnen skulle komma och skölja bort smutsiga partiklar, men nu kommer regnen senare och upphör tidigare.

– Ja, förr kunde man räkna med regnperioderna, men det är ingen ordning längre, säger Göran.

Den enda anledningen till att de behåller banden till Sverige är att de vill gardera sig i händelse av att någon av dem blir allvarligt sjuk.

När kaffet är uppdrucket lämnar Anna Stenberg bordet. Hennes make börjar strax spela och sjunga igen. Flera gånger sjunger han fel och de andra svenskarna fnissar lite.

Göran är för blyg för att sjunga. Som bäst mumlar han bara med i någon text. Så han plockar upp det förra samtalsämnet igen. Han säger att han verkligen inte är emot ett mångkulturellt samhälle, om det fungerar och om var sak har sin plats. Han och Gun har själva bott utomlands under 30 långa år när Göran arbetade som tekniker i internationella projekt för Ericsson. Gun var alltid med honom som hemmafru. Under årens lopp har de bott på flera öar i Karibien. De bodde i Oman i sju år, sedan i Irak, Kuwait och Saudiarabien i fem år. De tillbringade sju år i olika länder i Afrika och de har bott i USA, Singapore och Indonesien. De har trivts i varje land, förutom i Portugal, eftersom staden de bodde i var så kall.

– Jag saknar det där zigenarlivet lite, vi levde det så länge. Och flera av de där länderna var mycket lugnare då än de är idag. Irak var helt lugnt och skönt. Bagdad var en underbar stad, säger Göran.

Här öppnar Gun för första gången munnen för att föra sin egen talan.

– På alla de ställena kände man sig tryggare än vad man gör i Sverige idag. För det var ordning och reda. Du kunde aldrig göra någonting som bröt mot reglerna, för då fick du ett enormt straff, säger hon.

– Vi satte barnen i internationella skolor där det var disciplin och regler, säger Göran. Mobiltelefoner fanns ju inte då, man fick inte ha några jävla mössor på sig under lektionerna. Ibland skulle man vilja backa tillbaka klockan till den tiden igen.

Sångträffen avslutas med att kyrkoparet Erik och Anna skickar runt en liten korg med en lustig plastfågel på kanten. De samlar in kollekt till Svenska kyrkans humanitära arbete i Thailand. Nästan alla 25 svenskar som har deltagit lägger i en sedel eller två. Efter några artighetsfraser här och där följer jag med Gun och Göran ut till deras bil som står parkerad på gatan. De är snälla nog att ge mig skjuts in till centrum. På vägen pekar de ut var man håller på att anlägga järnvägen till det nya höghastighetståg som ska gå mellan Hua Hin och Bangkok.

Jag frågar dem om de skulle kunna överväga att bo på heltid hemma i Sverige igen. Göran är tveksam. Han sätter hoppet till Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna i politiken, men bägge partierna hör till den förlorande sidan efter den senaste regeringsbildningen. Han tycker att Centerpartiets och Liberalernas blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna är ett rävspel, och han tror att stämpeln som svikare kommer att sitta kvar på dem länge. Och allt detta bara för att hålla SD borta från inflytande.

Svensk politik får Gun och Göran att vilja stanna i Thailand permanent. De är redan här mellan sju och nio månader på raken, varje år. Livet här är bekvämt att leva. De har tillgång till en stor pool och ett gym i det inhägnade, trygga lägenhetskomplex där de bor. Den enda anledningen till att de behåller banden till Sverige är att de vill gardera sig i händelse av att någon av dem blir allvarligt sjuk. De har inte tecknat någon privat sjukvårdsförsäkring i Thailand eftersom kostnaden för en heltäckande försäkring skulle bli allt för stor. Det enda de nu har tillgång till är akutsjukvård, berättar Göran.

Men de har även stött på en mörk baksida, i det leendenas land som de i åratal trodde var ett paradis. Jag frågar dem ifall de har några thailändska vänner.

– Nja, det har inte blivit så många. Ju längre man är här, desto mer förstår man att man inte riktigt begriper thailändarnas sätt att tänka. Man vet inte om de är ärliga eller inte. De ser så snälla ut. Det är idel vänliga och fina leenden, men det finns olika slags leenden. Begriper man inte det där så tror man att alla är snälla, säger Göran.

– Menar du att det bakom vissa leenden även kan finnas onda avsikter, frågar jag.

– Jo. Vi råkade ut för en tokig kvinna som anmälde Göran för att han var med i styrelsen i bostadsområdet. Vi fick böta massa pengar. Samtidigt var hon så snäll, så snäll, emellanåt, säger Gun.

– Jag blev anklagad för att arbeta utan arbetstillstånd. Jag var kassör i boendeföreningen där vi bor. Det var bara ideellt arbete, men det visade sig att man egentligen inte får jobba så. Man får inte ens måla sin egen mur utanför huset, om man ska hårdra det. Sedan tog det fyra år och en jävla massa rättegångar innan jag blev frikänd.

Det här är en verklighet som många utlänningar i Thailand fått bekanta sig med. Landets myndigheter kan vara nitiska i att försöka sätta dit utlänningar som uppfattas begå lagbrott, bortsett från när det gäller sexköp. Ibland handlar det om en avsaknad av arbetstillstånd. Andra gånger kan det handla om något så trivialt som sportutövning. Jag hittar en artikel från 2016 om att thailändsk polis vid ett tillfälle stormade en bridgetävling i Jomtien och arresterade över 30 västerländska män som anklagades för att spela om pengar istället för bara om poäng. Även de hade anmälts av en thailändare. När misstaget uppdagades och de till sist släpptes från arresten tvingade alla ändå betala böter.

Göran upplevde rättsprocessen och bötesdomen som obehaglig.

– Det hängde hela tiden ett deporteringshot över mig. Risken var 50/50 att jag skulle sättas i en cell i några veckor och sedan utvisas. Jag kunde även se hur det finns mutor och korruption längs hela vägen. Så nu litar jag inte på dem längre.

Reportaget är ett utdrag ur Joakim Medins bok Thailandssvenskarna (Verbal).