INTERVJU. Klasstillhörighet spelade roll i efterspelet till AMF-affären och den viktigaste uppgiften är att hålla ihop förbunden. Det berättar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för Dagens Arena. I maj avgår hon efter tolv år på sin post.
På LO:s kongress i slutet av maj i år ska fackfederationen välja en ny ordförande. Dagens Arena fick en intervju med avgående ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Då, år 2000 när hon tillträdde som LO:s ordförande, hade hon redan suttit i LO-borgen i sex år som organisationens andranamn.
– Egentligen trodde jag inte att det skulle vara någon dramatisk förändring, säger hon.
– Jag tänkte att jag var väldigt väl förberedd och visste vad det innebar att vara LO:s ordförande. Ändå så blev det en stor skillnad, att alltid vara etta på alla frågor. Som vice ordförande kunde jag ibland säga ”det där är inte mitt bord”, men är man ordförande så kan man inte backa. Man måste tycka om alla frågor, förr eller senare.
Då, i brytningstiden mellan 1990- och 2000-talet, vilka var de stora frågorna för LO?
– Jag kom in som vice ordförande 1994, mitt i 90-talskrisen med massarbetslöshet och EU-medlemskap. Sverige befann sig i ett förändringsskede. Lite grann på skämt sade vi här på LO-borgen att det var ett ”gilla läget-projekt”. Den nya ekonomin, EU-medlemskapet, låginflationsekonomin. Det var mycket nytänkande under ett antal år.
– Så år 2000, när jag tillträdde som ordförande, då började det gå lite bättre. Arbetslösheten minskade, vi var på g igen. Men fortfarande dominerade frågor som ”hur rustar vi arbetskraften”, utbildningsfrågorna stod i centrum. Och jämställda löner. När LO för första gången fick en kvinnlig ordförande, då började vi jobba med det aktivt.
Om vi hoppar framåt: Var det för tyst från LO i 2010 års valrörelse?
– Jag tycker nog att a-kassan och sjukförsäkringen syntes för lite i valrörelsen. Och en anledning är nog att de frågorna aldrig hamnade i centrum av det rödgröna samarbetet. Tidigare valrörelser hade LO och Socialdemokraterna tillsammans gjort inte minst arbetslöshetsförsäkringen till en viktig fråga. Men i valrörelsen 2010 hade bilden etablerats att man stod för en ”bidragslinje” om man pratade om a-kassa eller sjukförsäkring. Och då blev det inte något stort.
Du förklarar LO:s bristande genomslag med det rödgröna samarbetet. Hade LO fört ut sina hjärtefrågor bättre i valrörelsen, utan bindningarna till Socialdemokraterna?
– Det hade inte hjälpt, för vi förde ju ut de här frågorna. Det var inte så att vi från facket inte pratade om arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
– Tyvärr så försvann våra frågor lite grann när de rödgröna alltid framträdde tillsammans, åtminstone medialt. Där tror jag det finns något att lära till nästa val. Om S då gör upp med andra partier innan valet tror jag det är viktigt att de ledande partiföreträdarna inte bara står tillsammans, att man inte bara krokar arm med varandra utan också tillåter sig att driva enskilda sakfrågor.
Hur tycker du att arbetarrörelsen har svarat på den borgerliga regeringens reformer och förändringar?
– Socialdemokraterna har inte varit något framgångsrikt oppositionsparti. Det finns betydligt mycket mer att göra i opposition än man har gjort hittills.
Vad beror det på?
– Man har väl helt enkelt inte så lång erfarenhet av det. Och det var något nytt för S att jobba ihop med två andra politiska partier, som man gjorde under förra mandatperioden.
Under hela 2000-talet, under hela den tid du har suttit som ordförande, har facket tappat medlemmar. Är det LO:s största misslyckande?
– Ja. 1995 stod vi på topp. Sedan dess har vi tappat successivt, ungefär en procentenhet per år. Och när a-kassan försämrades, då dök det ordentligt.
– Men de grupper vi tappat successivt, år för år, det är unga vuxna. Där har vi alltid haft en lägre organisationsgrad, men tidigare gick många med i facket när de blev lite äldre, när de fick ett fast jobb, kanske. För ungefär tio år sedan såg vi ett trendbrott: Att inte vara med i facket blev ett generationsbeteende, inte bara ett beteende för de allra yngsta. Det är en ny situation för oss. Och där var vi inom LO långsamma med att samordna oss.
Varför då?
– Det har inte varit lätt för oss. Det har alltid varit förbunden som organiserat, inte LO. Det var först på kongressen 2008 som vi, LO, fattade ett formellt beslut om att vi ska samordna oss i organiseringsfrågor.
LO:s samordning i avtalsrörelsen har brustit. Finns det en risk att sammanhållningen mellan industrifacken i LO, TCO och Saco blir starkare än LO:s sammanhållning?
– Det handlar ju om någon slags respekt för båda systemen, tycker jag. När det första industriavtalet tillkom [1997, red. anm.] var det ju för att behålla centrala kollektivavtal. Utan industriavtalet tror jag att det hade varit jättesvårt för industrin, för det var en enorm press på facken att enbart teckna företagsvisa avtal. Den utvecklingen har vi sett i Tyskland.
– Så industriavtalet räddade hem det. Men sammanhållningen inom LO är av ett annat slag än den mellan industrifacken. LO:s samordning är också en ideologisk sammanhållning, en klassammanhållning. Det är där man har sitt hjärta. Och så länge det är så, så har alla LO:s förbund en skyldighet att se till att det här funkar.
Men nu har ju samordningen brustit..?
– Jag tror inte att våra förbund inom industrin väljer industrin framför LO, men jag tror inte riktigt att de har råd att välja bort det heller. Vi ska inte försätta facken inom industrin i ett läge där de tvingas välja. Ungefär så.
Men finns det inte en målkonflikt här? Å ena sidan vill man ha en internationellt konkurrenskraftig industri; industrin ska vara lönenormerande. Samtidigt vill man utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, vilket betyder att kvinnodominerande områden måste öka mer än den mansdominerade industrin. Är inte motsättningen oundviklig?
– Nej, där håller jag med om vad Stefan Löfven har sagt efter att han blev partiledare. Jämställdhetspotterna var en teknisk fråga, och där borde vi tidigare ha sett att det inte var en lösning som skulle funka. Jag tror att det är bättre att hitta en modell där alla avtalsområden får ut något, och så fördelar man det till de kvinnodominerande jobb man har. För det finns kvinnligt dominerade jobb i nästan alla avtalsområden.
– Den modellen tror jag mer på. Men det var av olika skäl inte möjligt, och den modell som nu växte fram som en kompromiss blev inte bra. Den blev otydlig.
Den så kallade AMF-affären: Vad betydde den för dig?
– Det är förstås tufft att vara utsatt för ett mediedrev, hur tufft tror jag inte man kan förstå förrän man har varit där. I efterhand tycker jag också att mycket var väldigt märkligt. De övriga i AMF:s styrelse som var jurister, ekonomer, höga företagsledare – ingen av dem fick någon som helst kritik, utan allt landade på mig.
– Jag kunde se mig själv i spegeln och veta att okej, jag skulle kanske ha krävt skriftliga och inte bara muntliga förklaringar, men jag kunde också se att här fanns det något konstigt. Jag framställdes som en bimbo som ingenting begrep på styrelsemötena, och det gjorde mig urförbannad. För det var ju inte sant.
Varför blev du särskilt hårt granskad?
– Det var enkelt att lägga det på mig. Jag hade varit ordförande i många år, aldrig gjort någon tabbe eller hamnat i blåsväder. Det blev lite ”wow, också hon”. Sedan tror jag att klass spelar roll. Vi var flera som representerade LO, men någonstans så var jag… ja, ”egentligen” en vanlig undersköterska. Även om jag sedan vet att jag har skaffat mig mycket kunskaper genom åren. Men jag har ingen hög formell utbildning, jag har inga akademiska meriter. Jag inte bara representerar arbetarklassen, i den meningen är jag arbetarklass. Även om jag lever under andra ekonomiska villkor i dag så kan jag aldrig definiera mig som något annat.
Hur påverkade AMF-skandalen LO?
– Det är klart att vi hade mycket diskussioner inom organisationen. Men bland medlemmarna har den här frågan nästan aldrig varit stor. Direkt när jag var ute så sade jag alltid att ”vill ni prata om AMF, så ställ vilka frågor ni vill, jag svarar på dem”. Men det var nästan aldrig någon som tog upp det.
Men påverkade det LO:s möjligheter att göra utspel, att kritisera bonusar i näringslivet, till exempel?
– Nej, det gjorde det inte. Jag gjorde ett utspel om bonusar i näringslivets strax efteråt, och då fick jag ju kommentaren ”hur kan du vara ute med det här?” Men det är klar jag kan. Det är LO:s hållning.
Slutligen: Vad är det bästa rådet till din efterträdare?
– Var dig själv. Utgå från dina egna erfarenheter och din egen person. Försök inte göra om dig, det blir aldrig bra. Omge dig med bra medarbetare, som kan mer än du själv kan i enskilda sakfrågor, så du lär dig nytt hela tiden. För det måste man, varje dag.
– Sedan: Inse att det viktigaste du har att göra är alla hålla ihop förbunden. Annars blir inte organisationen stark.
Intervjun med Wanja Lundy Wedin gjordes på LO-borgen den 6 februari 2012. LO:s kongress, då en ny ordförande väljs, hålls den 25-28 maj.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
