allmännyttan Beroende på politiska motiv kan allmännyttan antingen öka eller minska den sociala ojämlikheten. Det visar en ny avhandling som jämför elva olika kommuners sätt att använda allmännyttan.
I sin avhandling »For the Benefit of Everyone?« visar Martin Grander att elva olika kommuners olika sätt att tolka lagen om att de kommunala bostadsbolagen ska drivas affärsmässigt får konsekvenser för vilka som har möjlighet att få en lägenhet.
– Skillnaderna beror mest på det politiska styret, men det kan också finnas personer inom bostadsbolagen som påverkar allmännyttan i en viss riktning, säger Martin Grander, som disputerar i dag vid Malmö universitet, men redan har gjort sig känd som debattör i bostadsfrågan och som en del av Hyreskommissionen..
4 av 10 kommuners allmännytta accepterar inte försörjningsstöd eller bostadsbidrag som inkomst av de som söker lägenhet. Det här trots att det inte finns något som helst stöd i forskningen för att grupper som får bidrag är sämre på att betala hyra.
– Forskningen visar snarare att det är personer som jag eller slarviga studenter som missar att betala hyran, säger Martin Grander.
Stockholm och Landskrona representerar de kommuner i Granders kartläggning som har gått längst åt marknadsliberal styrning, medan Örebro i störst utsträckning värnar allmännyttans sociala uppdrag.
– Bostadsdebatten i Sverige handlar ju egentligen om Stockholm. Så politikerna ser ett oerhört signalvärde i de bostadspolitiska beslut som sker där och vill genom dem påverka resten av Sverige, säger Martin Grander.
Det är också en ambition som lyckas, menar han. Även om Stockholm under perioder representerar ett marknadsliberalt styre har de politiska svängningarna varit som störst i huvudstaden, vilket märktes under det rödgrönrosa styret 2014–2018.
– I Stockholm har det varit olika politiska majoriteter under tiden jag har undersökt och då har det svängt väldigt drastiskt, till exempel genom att den rödgrönrosa majoriteten tog bort inkomstkraven i allmännyttan som var väldigt strikta tidigare, och införde en ny syn på vilka grupper man bygger nytt för.
Under alliansstyret de två mandatperioderna tidigare, 2006–2014, ombildades stora delar av allmännyttan till bostadsrätter, och inkomstkraven höjdes för att få en lägenhet hos något av de tre kommunala bostadsbolagen.
Den politiken, som nu kan göra comeback – i alla fall delvis – med det nya blågröna styret, liknar mycket den som har förts under en kommunstyrelseordförande från Liberalerna i skånska Landskrona.
– Landskrona har också haft en väldigt marknadsliberalt präglad syn på allmännyttan. Man har konsekvent sagt nej till att hyra ut till personer med försörjningsstöd. Följden har blivit att de som bor där har ganska bra inkomster. De som är fattiga får vända sig till socialtjänsten.
Problemet med att få sin bostad via socialtjänsten är att det inte finns någon trygghet i boendet, man får inte bo ihop som sambos och det kostar kommunen mer pengar att hyra lägenheter i andra hand via socialen.
Ett annat problem, som Martin Grander påtalar, är att det leder till att de som saknar en inkomst från lön söker sig till grannkommuner, inte minst Malmö, som har lägre krav för att få en bostad. Malmös allmännytta domineras i sin tur av personer med låga inkomster eller de som lever på bidrag.
– För MKB (det kommunala bostadsbolaget, red.anm) i Malmö så kan det påverka det bilden av allmännyttan när så många av dem som bor där är fattiga. Det gör det svårare att konkurrera om potentiella hyresgäster som har mer pengar, vilket är allmännyttans uppdrag då den ska vara för alla, säger Martin Grander.
Att fattiga »skyfflas« mellan kommuner beroende på var de kan få bostad förstärker också ojämlikheten mellan kommuner, och ger bränsle till den känsliga debatten om det kommunala utjämningssystemet.
Örebro lyfts i avhandlingen fram som ett gott exempel. Det är en kommun som försöker kombinera social ansvarstagande med vinstkrav i verksamheten.
– Där ligger mycket av drivkraften hos bostadsbolaget, inte bara inom politiken. Man försöker bygga billiga nya bostäder och har rimliga inkomstkrav, säger Martin Grander.
Bakgrunden till en stor del av de olika vägval de allmännyttiga bolagen har gjort är den lagändring från 2011 som angav att allmännyttan ska verka på affärsmässiga villkor. Men de stora skillnaderna mellan kommunerna beror, enligt Martin Grander, på att de väljer att tolka lagen på olika sätt, beroende på normer och kultur.
– En misstolkning som många gör – kanske medvetet – är att varje byggprojekt måste vara lönsamt, trots att det står tydligt i lagen att man kan se till helheten, säger Martin Grander.
Det här kan leda till att kommuner kan motivera varför de inte bygger bostäder i sämre lägen, trots att allmännyttans uppdrag är att bygga i så kallade »A-,B- och C-lägen«.
Det är numera vanligt att kommuner säljer ut delar av allmännyttan till privata fastighetsägare, och inte sällan motiveras utförsäljningarna med att man måste sälja för att ha råd att bygga nytt inom allmännyttan.
– Om man granskar de här bolagens soliditet, alltså skillnaden mellan eget och lånat kapital, så har de ofta väldigt god ekonomi. Är det då verkligen sant att man inte har råd att göra renoveringar? frågar Martin Grander retoriskt.
Slutsatsen som Grander drar är att det skulle behövas ett samlat grepp nationellt om bostadspolitiken.
– Vi har en nationell idé om goda bostäder för alla. Och den här splittringen tror jag inte är särskilt bra, det ökar på klyftorna mellan kommunerna. Nu måste vi nog bestämma oss: vad vill vi med allmännyttan?
Det bör förtydligas om allmännyttan ska bli ett mer utpräglat låginkomstboende – eller om vi ska gå motsatt väg, säger Martin Grander.
– Det går att skärpa till lagstiftningen. Man kan tydliggöra vad som menas med det sociala ansvaret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
