För den som vill bekämpa Sverigedemokraternas framfart gäller fortfarande samma recept som tidigare, skriver Marcus Priftis.
Det mest slående med Sverigedemokraternas nyligen avslutade landsdagar är hur ingenting nytt egentligen hände.
Vi har sett allt förr. Ett misslyckat kuppförsök som slås ner, en ledning som ytterligare stärker sitt grepp om Sveriges mest toppstyrda parti, en segerviss partiledare som talar om att bli Sveriges största parti och till och med lägga vantarna på en bit regeringsmakt.
En handfull tokiga motioner som minner om partiets förflutna, ett par väl avvägda attacker mot muslimer och asylsökande för att partiets sympatisörer ska känna igen sig och några statsmannamässiga ord om rättssäkerhet och demokrati för att lugna potentiella samarbetspartners.
Några nya nickedockor i de högre beslutande organen, någon enstaka prestigeförlust för det som numera är ”de tres gäng”. Och naturligtvis en motdemonstration – en typ av opposition som man vid det här laget kan konstatera är i bästa fall verkningslös.
”Nyheterna” är krusningar på ytan. Att partiets nya spjutspets Julia Kronlid är kreationist är förstås värt att uppmärksamma, liksom att den som senast pressats ut ur maktens centrum är självaste Björn Söder. Utspelet att Jimmie’O vill regera tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna går också att skriva några rader om – särskilt i ljuset av det hårda rasistiska trycket från delar av Moderaternas väljar- och aktivistbas. Men överraskande är det knappast.
Vilka skulle han annars vilja styra landet med? Jonas Sjöstedt och Annie Lööf?
Ingenting genomgripande har hänt. Sverigedemokraterna fortsätter att bredda sin politik genom att tillämpa sin nationalistiska och rasistiska grundsyn även på andra frågor än invandring.
Partiet har fortfarande som mål att bli största parti 2018, man vill fortfarande styra landet – på Twitter pratar ledande sverigedemokrater öppet om ”maktövertagandet” – och ledningen styr sitt parti med hårda nypor och effektiv kontroll.
Sverigedemokraterna är fortfarande ett rasistiskt parti på nationalistisk grund, med en konservativ syn i sociala såväl som ekonomiska frågor. Man har en utpräglad näsa för PR och för det politiska spel som statsvetare och kommentatorer älskar, men saknar helt förmåga att bygga ett fungerande och finansierat samhälle.
Vi visste det redan – och allt som hänt på landsdagarna bekräftar den synen.
Inför landsdagarna uttryckte några politiska experter idén att Sverigedemokraterna var överspelade, nu när såväl regeringens som Moderaternas linje i flyktingfrågan gett ”invandringskritikerna” fler alternativ att rösta på. Detta avvisades med kraft av Jimmie Åkesson, och han har naturligtvis rätt. Eftergiftspolitik har aldrig fungerat.
Tvärtom: ju fler som anpassar sig till Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning och lösningsförslag, desto större kommer Sverigedemokraterna att bli. Så har det varit hittills, och allt tyder på att det kommer att fortsätta vara så.
För den som vill bekämpa Sverigedemokraternas – och deras idéers – framfart gäller fortfarande samma recept som tidigare: undvik politiskt läckage, legitimera inte deras premisser utan agera utifrån din egen ideologiska vägvisare.
Finns du i civilsamhället, bygg på det som förenar människorna där du befinner dig och arbeta för sammanhållning. Är du politiker, driv din egen politik – för du har väl en? – och var inte rädd för sakpolitiska konflikter i frågor som berör väljarna på riktigt.
Det är så enkelt att det är närmast obegripligt att det ska vara så svårt. Vilket i sig säger något dystert om den politiska klassen i Sverige i dag.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
