Östtimor går till presidentval i mars. Asiens yngsta och fattigaste nation ska efter tio års självständighet klara sig utan FN:s överseende. En fråga lyser dock med sin frånvaro inför valet: markfrågan. Eller ”land grabbing”, en slags markkolonialism. Frågan berör såväl landets blodiga historia som samhällets alla nivåer.
I Östtimor är markkonflikter inte bara ett ärvt problem. De är även ett appendix till en regional socialepidemi, en synlig trend i tredje världen där utländska företag åtnjuter statliga subventioner för att ta stora marker i anspråk för produktion av bland annat mat och palmolja.
Problemet är att produktionen inte kommer hungriga till del. Monokulturell matproduktion bidrar till skövling av värdefull skog, rubbade ekosystem och försätter tusentals i ett ingenmansland utan mark eller rättigheter. Lokalt ställs mot globalt.
Oxfamrapporten ”Having Hunger: Still Possible?” reser berättigade frågor om huruvida FN:s millenniemål har seglat bortom synhåll för planetens hungriga. De 20 miljoner hektar mark som världen över har sålts billigt av suveräna stater till företag med generösa villkor har inte bidragit till att begränsa den globala hungern. I stället har småbrukarnas ställning försvagats i spåren av den rådande utförsäljningsrean. Ofta handlar det om brukbar mark som i generationer har odlats av självförsörjande bönder, långt bortom maktens korridorer och prioriteringar, utan papper eller juridiska anspråk på sina jordar.
Oceanien och Sydostasien är intressanta zoner för industriländer som vill göra inrikespolitiska poäng på köp av jungfruskogar vars bestånd skövlas, säljs dyrt, för att ersättas av syntetiska träd som ska fånga upp koldioxidutsläpp.
”Det här är en global land grabbing-situation. Klimatförändringar gör att länder söker sig till brukbara regioner där de plantera sina grödor. Därför vänds nu blickarna mot Melanesien. De kommer inte för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen i landet de exploaterar. De ser enbart till att förbättra för sig själva och sina investeringar”, menar Joel Simo från miljörörelsen MILDA.
Utvecklingen sjösattes av en ekonomisk konfiskation av naturresurser, främst till havs genom avtal som har dirigerat de största intäkterna av Östtimors olje- och gasreserver rakt i händerna på ledande industriländer. När parlamentet 2010 klubbade igenom vad som i det närmaste bör betraktas som en bakvänd jordreform restes farhågor om reformens demokratiska förankring. Professor Daniel Fitzpatrick klargör Östtimors jordfrågor i ”Land Claims in East Timor”. Han ritar upp ett kretslopp av orsak och verkan som gör det svårt för betraktaren att uppfatta vad som är början respektive slutet på landets markproblem. Mänskliga odysséer i krigets spår är tillsammans med tradition, patriarkala marktraditioner och koloniala bestämmelser exempel på omständigheter som än i dag erbjuder olika svar på frågan om vem som äger marken i Östtimor.
Vem har rätt? Bristen på entydigt svar har satt den timoresiska staten i en prekär och ohållbar sits. Det har inte blivit lättare när nystiftade lagar inte efterlevs mitt framför omvärldens ögon i det urbana Dili. I huvudstaden har hotell blivit föremål för dispyter mellan olika innehavare som gör anspråk på åtråvärda marklotter. Nycklar till hotell och residens har genom seklerna bytt händer men förblivit kvar i de övre samhällsskiktens händer. Först tillhörde de kolonialförvaltningen, därefter den indonesiska ockupationen. Efter folkomröstningen år 1999 hamnade de över en natt i knät på FN.
I Östtimor är ekvationen därför kall och cynisk: Bäst kompis med världssamfundet belönas med bäst politiskt utgångsläge den dag då FN lämnar Asiens fattigaste nation för gott.
Klas Lundström är journalist och författare. I mars är han aktuell med boken ”Krokodilernas land”, den första om Östtimor skriven för en svensk publik
Källor till artikeln:
”Harvesting Money – The Global Land Grab”, Institute for Food and Development Policy, 2010
”Having Hunger: Still Possible”, Oxfam, 2010
”Land Claims in East Timor”, Daniel Fitzpatrick, 2002 Asia Pacific Press
Fakta om valet:
Östtimors tredje presidentval som fri nation avgörs 17 mars. Den sittande presidenten, frihetshjälten och Nobelpristagaren José Ramos-Horta, har deklarerat att han söker en andra mandatperiod. Ett tiotal kandidater ställer upp mot Ramos-Horta, men de två tuffaste utmanarna är Francisco ”Lu Olo” Guterres samt generalmajor Taur Matar Ruak. Den förre var Ramos-Hortas huvudutmanare i valet 2007, och den senare har tidigare varit arméchef. En viktig faktor är vilken kandidat som landets förste president och nuvarande premiärminister Xanana Gusmão väljer att stödja. Gusmao stod på Ramos-Hortas sida 2007, men har även täta band till Ruak.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
