Bild: Wikimedia commons
I dag är det 40 år sedan gruvstrejken i Malmfälten inleddes. 5 000 strejkade under 57 dagar. Det var en konflikt som verkligen skakade Sverige. Samförståndets Sverige ruskades om. Samarbete och arbetsfred hade gett löntagarna reallönelyft, miljonprogram av bostäder, ATP och ibland egen bil. Men priset för välfärden var ett grymt arbetstempo. På en banderoll under en demonstration fanns gruvarbetarnas svar: "Vi är inga maskiner".
Uppfattningen att statliga företag som LKAB skulle vara mönsterföretag för de anställda rämnade. UMS hette ett nytt ackordssystem, som gjorde att tidsstudiemän svärmade runt arbetarna. En amerikansk konsult hade sålt 31 ledarskapsteser till företaget. Teserna låste LKAB till en hierarkisk beslutsordning, där gruvarbetaren längst ned skulle bryta malm och hålla käften.
Konflikten lyfte fram klassamhället, där djävulen sitter i detaljerna, som att LKAB:s tjänstemän hade motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna. Arbetsmiljöfrågorna kom plötsligt i centrum av debatten, där gruvarbetarna som arbetade i buller och med dieselavgaser och damm bara var ett exempel.
För den socialdemokratiske statsministern Olof Palme var strejken en chock. Efter några veckor fyllda av konspirationsteorier om att kommunister styrde strejken, samlade han ihop sig själv och partiet till ett pärlband av reformer på arbetslivsområdet: ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, Las och MBL. Kyrkstöten från Malmfälten väckte också LO ur sitt slummer. Tonläget på 1971 års LO-kongress var att Sverige måste byggas om i grunden.
Arbetarrörelsens långsiktiga försök att möta missnöjet bakom gruvstrejken skapade i sin tur en motreaktion från arbetsgivarna. Miljoner från storföretagen pumpades nu in i Timbrohögerns olika opinionsbildande projekt.
Det Sverige vi lever i i dag är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag.
Nu kommer snart antisåssebrigaden att skjuta skarpt, huka dej i bänkarne, Björn!
En förutsättning för att ett framgångsrikt uppror ska utbryta och bära frukt, är som du säger att det finns en glipa hopp om att det är meningsfullt. Att det finns en kraft i samhället som kan ta hand om vreden och liksom Palmes regering släppa loss ett pärlband av reformer. Och denna gång inte stanna på halva vägen, utan låta reformerna som LO-kongressen 1971 krävde bygga om Sverige i grunden. Men den här gången räcker nog inte landet som arena, vilket EU- och Arbetsdomstolen så tydligt har visat.
Vill, orkar och förmår socialdemokratin att åter ta på sig rollen att bära denna solidaritetsrörelse, som måste gälla att ”alla ska med”?
Alternativet är annars solidaritet inom gruppen, i kamp mot andra. Som Sydafrikas kommunistparti uttryckte det på 1920-talet: ”White workers of the world, unite!” Det är ju inte bara Sverigedemokraterna som nu vill exploatera den möjligheten, som bekant.
Förutsättningar för en arbetarrevolt á la gruvstrejken är mycket sämre i dag. Då fanns ännu tron på att ett annat samhälle var möjligt; i dag är vi kollektivanslutna till marknaden allesamman och därmed också i praktiken ofriare än för fyrtio år sen.
Utrymmet för spontana aktioner har krympt, det är den dystra sanningen.
En mycket bra ledare Björn. Så var det. Strejken handlade om att gruvarbetarna fordrade tillbaka sitt människovärde och kunna känna glädje och stolthet i arbetets värde. Tyvärr förstod inte ”de däruppe” vad det handlade om.
Tomas Wennström, som inte själv var med om strejken men började jobba i gruvan i början av 70-talet , och vars morbror hade den otacksamma uppgiften att vara fackets representant i strejkkommittén.
Hörde på radio i morse att stödet för strejken var så stort, att pengar skickades från alla håll till de strejkande – kyrkan tog t o m upp kollekt för dem. Det är svårt att se att detta skulle kunna hända idag.
Det är bra att Lagema och Urban Outfitters fått stor publicitet, men vill någon idag ge ur egen fika till strejkande?
Palmes ”pärlband av reformer” innebar slutet för den svenska modellen. Så fort staten började lägga sig in i avtalsrörelsen, gick det åt helvete. En sak har dock förblivit likadan som då – det offentliga är den sämsta arbetsgivaren…
Precis samma ekonomiska tänkande och mätande och vägande av arbetsprestation grasserar än idag. Igår fick jag mig till livs av en sjukhuschef att det fortfarande anses vara den enda ”rätta” vägen med styckeprishantering när man styr en verksamhet. Människor behandlas minst lika ”elakt” som LKAB´s ledning behandlade gruvarbetarna för fyrtio år sedan. Enda skillnaden är att det är av andra ( ofta politiskt tillsatta) chefer. Jag anser att vi behöver nytt ekonomiskt tänkande med humana, förnuftiga och samhällsekonomiskt bredare beräknade budgetar. Människor behöver andra morötter än siffror. Många har redan en sund skepticism mot människor som övervärderar betydelsen av det skrivna ordet. Jag kan önska att fler vore skeptiska mot de människor som övervärderar betydelsen av de sifferberäkningar som görs.
En utmärkt artikel som slutar i allför stor pessimism.
Björn skriver:
”Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag.”
Jag tror att människors ointresse för att agera delvis beror på att moderaterna retoriskt försöker efterlikna socialdemokraterna och framstå som om de värnar om vanligt folk. De människor på högerkanten som ogillar detta fångas upp av folkpartiet och centern som tagit jättekliv högerut. Allteftersom alliansens politik blir allt klarare för människor som i senaste valet övergav socialdemokraterna så förstår dessa att retoriken bara är till för att slå blå dunster i folks ögon.
Samhället ändras nu snabbt åt ett håll som en majoritet av befolkningen inte önskar. Inkomstklyftorna ökar, skattefinansierad verksamhet privatiseras, sjuka och arbetslösa jagas, pensionärerna missgynnas, miljön försämras mm. Det speciellt tråkiga i denna försämring är att det i många fall är svårt att gå tillbaka. Det kommer att ta lång tid och kräva stora resurser.
Att socialdemokraterna gått sammans med vänsterpartiet och miljöpartiet borgar också att socialdemokraterna inte kan gå alltför långt högerut vilket de tidigare haft en tendens att göra.
Jag ser därför optimistiskt på möjligheten till regimskifte vid nästa val.
… men det är sämre nu. När gruvarbetarna tog det stora steget att strejka vilt för sina mänskliga rättigheter i ett land styrt av ett ‘arbetarparti’ sedan decennier väcktes hoppet hos många missshandlade grupper. Snart strejkades det vilt på massor av ställen och för det slumrande folket visades upp en kraft som lyste i vintermörkret. Jag stod många gånger och samlade in pengar till de strejkande och folk gav och gav för att visa sin solidaritet. Nu läggs SAAB ner här i Trollhättan och vad sker? Närmast ingenting, arbetarkollektivet är lika förrått som 1969, men nu även ipumpade att ‘det finns inget vi kan göra’. Det hänvisas till att alla beslut tas långt, långt borta och att det bästa vi kan göra är att hoppas på att någon snäll kapitalist skall komma in med änglapengar och lösa problemen. Det kom visst reformer efter gruvstrejken, men de grundläggande problemen kvarstår.
”Att socialdemokraterna gått sammans med vänsterpartiet och miljöpartiet borgar också att socialdemokraterna inte kan gå alltför långt högerut vilket de tidigare haft en tendens att göra.
Jag ser därför optimistiskt på möjligheten till regimskifte vid nästa val.”
Eftersom Mona har varit ute och fiskat efter Fp och C i en blocköverskridande allians är det väl i så fall sannolikt att Ohly & Co offras på pragmatismens altare och det blir en sorts mittenregering. Så regimskifte blir det kanske – men förmodligen inte som du hoppas!
Thomas förnekar sig inte. Dra till med något populistiskt och hoppas på att man slipper svar.
Mona Sahlins ”fiskande” gjordes som svar på alliansens invit till miljöpartiet och gällde frågan hur man ska bilda regering om Sverigedemokraterna blir vågmästare. Frågan gällde om folkpartiet eller centern kunde tänka sig att stödja eller ingå i en rödgrön regering om de rödgröna får fler röster än alliansen. Dvs det var inte något offrande av ”Ohly & Co”.
Med tanke på folkpartiets och centerns march högerut torde inte frågan längre vara aktuell oberoende av de nya högerpartiernas inställning.
”Med tanke på folkpartiets och centerns march högerut torde inte frågan längre vara aktuell oberoende av de nya högerpartiernas inställning.”
Tja, eftersom förslaget väcktes alldeles nyligen måste ju Mona veta med vem hon skulle kunna tänka sig att regera med. Det är onekligen en djärv tanke att försöka ha både Ohly och NATO-vänlige Björklund under samma paraply. Då är det nog lättast att offra Ohly. Så tågmästaren får bli kvar på perrongen och enbart se de röda slutsignalerna i fjärran. Kanske ett passande öde?
Fast å andra sidan är ju redan Ohly bortkopplad när det gäller Afghanistanpolitiken (citat ur (s)-tidningen Aktuellt i Politiken):
”Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om en utvärdering 2011 av den svenska säkerhetsstyrkan i Afghanistan, Isaf. Därmed finns en rödgrön regeringslinje, även om Vänsterpartiet står kvar vid sitt krav på att ta hem de svenska trupperna.”
http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41110
Så i praktiken är ju redan Ohly avhängd?
under samma paraply, men troligtvis går det helt smärtfritt att klämma ner J.
Fast det är kanske inget problem med Ohly i alla fall:
”Just frågan om man föreställer sig ett
På tal om gruvarbetare/strejker/solidaritet finns det ett intressant exempel från förra århundradet, nämligen Sydafrika. De vita gruvarbetarna som varit ute i WW1 kom tillbaks och fann att deras jobb hade tagit av svarta arbetare. De krävde att dessa skulle avskedas.
”In 1922, after the mine owners refused to meet the whites’ demands, 20,000 white miners, led by Communists and socialists, went on strike. Some strikers made violent, unprovoked attacks on blacks. Williams points out that one of the strike’s leaders was W. H. ”Comrade Bill” Andrews, later to become secretary of the South African Communist Party. Marching through the streets of Johannesburg waving red flags, the strikers chanted, ”Workers of the world, fight and unite for a white South Africa.”
http://money.cnn.com/magazines/fortune/fortune_archive/1990/04/23/73404/index.htm
Det ligger otroligt mycket insikt i denna kolumn och även bland kommentarerna. 1971 är ju också det året som man i regel anger som slutåret för den exempellösa tillväxt som Sverige haft sen Gripenstedts dagar som Statsminister. Det är såklart en tillfällighet. Men ekonomiskt har defintivt Stettiner noterat något.
Kanske hade Folkhemmet funnits kvar om inte det statliga som konsekvens av det här lagt om balansen i vårt samhälle. Dvs om ett sundare och humanare och statligt LKAB hade agerat annorlunda så hade vi nog haft en helt annorlunda utveckling. Kontrafaktiskt historieskrivning är ju meningslös i sig ifråga om rätt eller fel.
Men det är ju oerhört tänkbart. Tänk om staten stället för lagvägen angivit att statliga företag skall verka som mönster och effektivitet OCH medbestämmande, fast ej på laglig väg. Utan i syfte att i samförståndsandan bygga ett ”nästa steg” …… osv. Istället för att så uppenbart hota maktbalansen med löntagarfonder osv….
För mig är nog konklusionen att Sverige valde en mindre fruktbar väg med lagar i den form vi har nu. Tror verkligen på att finna samarbetsformer mellan parter på en arbetsmarknad istället.
”nu som då är arbetarklassen osynliggjord”
När man tittar på alla de dåliga delarna i BEs inlaga blir jag lite full i skratt. För att vara korrekt är den historiska beskrivningen helt ok. Det är när nutiden beskrivs som det blir lite roligt.
Här är en annan favorit:
”Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag…”
Arbetsgivarna har inget övertag mot något LO-fack när det gäller konfliktmöjligheter. LO:s problem är att övertaget inte kan omsättas i pengar, för LO har förstått att arbetsgivarna inte trycker pengarna eller har en stor hög i källaren. Och eftersom LO har insett att de bara kan få en lagom del av kakan, och det får dom i huvudsak, spelar det ingen roll hur styrkan är.
Hör just på radio att ett par Norrlandskommuner infört, eller tänker införa, stämpelklocka för lärare. Det är ett yrke som bit för bit proletariserats, och där arbetsgivaren från småstick på arbetsplatsen och hela vägen till utgivandet av debattböcker gett sig den på att tillämpa Jantelagen fullt ut. Det muttras, bubblar och jäser på ”klassrumsgolvet” och händer knyts i många fickor. Om det är likadant i andra branscher kan det bara sluta med ett vulkanutbrott.
”Björn”, du verkar ha samma kontakt med verkligheten som Marie Antoinette och hennes man. Prova att prya som springvikarie i handeln, vården och skolan ett tag, så får vi se vad du tycker om ”konfliktmöjligheter”.