Bild: Wik
Bild: Wikimedia commons
Under vintern som gått har bakslagen för demokratin varit många i Turkiet. Den hårdnande maktkampen mellan den turkiska regeringen å ena sidan och militären och Författningsdomstolen å andra riskerar nu att orsaka irreparabla skador.
Det kurdiska partiet DTP:s valframgångar våren 2007 resulterade i att 21 parlamentariker som företräder kurder fick plats i Turkiets parlament. Det var en stor händelse och väckte försiktig optimism om upprättelse och rättigheter för kurder. I samma parlamentsval fick proislamska AK-partiet hela 47 procent av väljarstödet.
I vintras kom Författningsdomstolens förbud mot 37 av DTP:s medlemmar att under fem års tid arbeta politiskt, samtidigt som partiledaren Ahmet Türk och ledamoten Aysel Tugluk bannlystes från parlamentet. 80 borgmästare i de kurdiska delarna av landet häktades för att ha haft samröre med terroriststämplade PKK. Författningsdomstolens dom mot det kurdiska DTP har att göra med den turkiska regeringens försök att erkänna kurders rättigheter som en minoritet. Demokratiseringsförsöket, som gick under namnet kurdiska initiativet, fick ultranationalisterna att se rött helt enkelt.
Stora delar av militären, Författningsdomstolen och Nationella säkerhetsrådet är representanter för och försvarare av den kemalistiska nationalismen. Stödet till dem är stort och kommer främst från den urbana medel- och överklassen. AK-partiet, som sedan starten har haft en ickenationalistik agenda och fått häften av väljarkårens röster låter sig inte passiviseras av militären och kemalisterna.
AK-partiet skärpte konflikten genom den så kallade Ergenekonhärvan. Flera pensionerade generaler, journalister, företrädare för kemalistiska organisationer, nu senast åklagare och även verksamma militärer greps för att ha planerat en kupp. Även åtal har väcks mot sju militärer för att ha planerat militärkupp.
Allt detta har resulterat i en våldsam nationalism i Turkiet. Numera gör vänsterpolitiker gemensam sak med ultrahögern och historierevisionister som förnekar folkmordet på armenier och assyrier. Att ha den turkiska flaggan synligt i sitt hem eller i sitt kavajslag har blivit högst vanligt. Och den som skulle råka säga något prokurdiskt eller rikta kritik mot den turkiska armén offentligt får räkna med att smädas i de otaliga tevekanalerna och få hotelser.
Nyligen kom nyheten att fem hbt-personer mördades och två skadades svårt under årets två första månader i Turkiet. Naturligtvis går det att se kopplingar mellan hatbrott och landets våldsideologi.
Nationalisterna avskyr allt som har med EU att göra och är helt ointresserade av ett medlemskap. Desto viktigare att inte överge Turkiet nu. EU-stöd måste gå till de rörelser som i motvind arbetar för jämställdhet, demokrati och fred.
Behövs inga ytterligare kommentarer. Bara att instämma!
Det här var den bästa artikel jag läst om det komplicerade läget i Turkiet på länge. Landet kan lätt bli en lättantändlig krutdurk, om alla visar kalla handen från EU. Att utestängaTurkiet från Europasamarbete leder bara till ökad nationalism och revanschism inom landet!
Allt det som nämns i artikeln kanske får en del att tycka att vi skall ställa Turkiet utanför det europeiska samarbetet. Det handlar inte bara om kurderna som nämns i artikeln utan också om assyrier och armenier som finns i Turkiet och som på sina håll upplever samma isolering. Att kurderna råkat värre ut har kanske att göra att antalet är stort, samt att man hävdar att Kurdistans gränser går in på Turkiskt område samt att man vägrar tvingas att använda det turkiska språket. Men också på PKK:s agerande tidigare som finns i medvetandet. Det är en förklaring men inte ett försvar för agerandet från turkiska nationalister. Det finns ytterligare saker som jag mött vid resor som pressfriheten som inte finns sättet att hantera kvinnor som jag fick erfara vid möte med en kvinnoorganisation i Istanbul. Trots detta och mycket mer så anser jag att vi har större möjligheter att hjälpa utsatta grupper genom att arbete med dom än att isolera Turkiet. En isolering kan för övrigt medverka till att man får en utveckling mot ett ökat samarbete med militanta islamiska grupper. Det skulle knappast gagna de grupper vi säger oss värna om.
Devrim Mavi kan sin vänster-bibel. Alla de ”rätta” orden finns med. Vänstern gillar det här med ”jämlikhet” och ”fred”. Det låter som ett tal av en östtysk partipamp från förr. Inte ens Lars Ohly kör med ”fred” längre. Vem är för krig?
Var kommer ”frihet” och ”mänskliga rättigheter” in någonstans? Det är två tyngre och viktigare begrepp. Definitivt.
AKP är inte heller några direkta anhängare av demokrati. Partiet har blivit allt mer auktoritära i sin behandling av oppositionella medier och andra företagare. AKP talar om demokarti bara i de avseenden den gynnar dem. Vi får inte blanda ihop pragmatism med demokarti! Jag tror inte att det behövs fler AKP-kramare i Sverige. Det vore bättre om Devrim som till skillnad från andra svenska kommentatorer kan följa utvecklingarna på turkiska skulle även skriva några kritiska rader om AKP. Tror Devrim t.ex. verkligen att islamister har en positivare syn på HBT-personer än nationalister? Sanningen är att varken AKP eller nationalisterna duger men i Sverige hör man bara om vilka monster nationalister och kemalister är. Försök skildra AKP:s mörka sida för en gångs skull!
Det är möjligt att det finns något litet sekulärt halvliberalt socialdemokratiskt parti i Turkiet med HBT-agenda m.m. som Devrim Mavi gillar. Kanske är partiet så litet att hon inte ens vågar nämna det vid namn. Som den gamle kinesiske vise sa: täta moln, inget regn.
, en lämplig synonym för Lasse W ?
En utmaerkt ledare. Jag foereslaar att likasinnade i vaara laender taga upp aemnet med vaara respektiva parlament foer att oeka pressen fraemst paa Tysk ofch Fransk opinion och regerinsgar.
Gian Giacomo Migone