Bild: Lena Dahlström/Socialdemokraterna
De rödgröna partierna har två stora utmaningar framför sig. Den ena är förstås att vinna väljarnas förtroende och därmed också nästa års riksdagsval. De flesta opinionsmätningar tyder på att det blir så, men den borgerliga alliansen knappar in och Sverigedemokraterna ser ut att bli vågmästare.
Den andra – och största – utmaningen är att hålla ihop samhället, att ta bort den kil som de borgerliga har slagit in och reparera sprickan. En stor grupp väljare har fått det bättre under innevarande mandatperiod, med lägre skatter, utsålda hyresrätter och rot-avdrag. Samtidigt har en stor grupp fått det mycket sämre, med bland annat lägre eller eliminerad a-kassa, ingen sjukförsäkring och minskad tillgång till vård.
Kommer de rödgröna att lyckas knyta ihop arbetarklass och medelklass? Hur många av de skador som regeringen har åsamkat går att reparera? De tre budgetarna som presenterades i går pekar helt klart i rätt riktning och utgör en bra grund för en kommande rödgrön regering. De visar att det går att få en mycket bättre välfärd genom att höja skatten för miljonärer. De visar det som även alliansregeringen sent omsider insåg, att utbildningsinsatser är ett måste för att ge människor fler chanser att komma tillbaka i arbete.
Motståndarna kommer att skjuta in sig på att de rödgröna presenterar tre budgetar, inte en gemensam, och att de inte är överens om nivåer och summor. Men de rödgröna har under många år visat att de kan samarbeta och komma överens. Det viktigaste nu är inte att nå full enighet i precis varenda fråga i förväg.
Det borgerliga alliansen var inte heller överens inför valet 2006, utan slets (och slits) av knäckfrågor som värnskatten, fastighetsskatten, vård för papperslösa, skattesänkningar, vårdnadsbidrag och ett tiotal andra centrala frågor. Men det alliansen hade (och fortfarande har) utöver själva sakpolitiken var att de signalerade att de stod för något, för arbete och för modernitet. Dessa signaler gick tydligt fram till väljarna.
De rödgröna behöver något motsvarande för att lyfta ytterligare. Ett kitt som förenar utöver de enskilda förslagen, en känsla att förmedla till väljarna. Den känslan måste handla om att de rödgröna vet färdriktningen och verkligen tror på sin egen politik.
Partiledarna och språkrören vet att de vill regera Sverige ihop. De är övertygade om att de drar åt samma håll. Om att de vet vad de vill och står för. Men gör väljarna det? De har ett år på sig att få veta.
Det blir nog alltmer uppenbart för alltfler Socialdemokrater att man borde låtit Mona Sahlin få som hon ville när hon ville gå vidare med bara Miljöpartiet och ställa Vänsterpartiet utanför. Det är antagligen hennes klokaste beslut.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1850955.svd
Då tror jag vi hade sett något helt annat än det vi ser nu. En tvåpartiallians hade antagligen haft betydligt lättare att enas kring konkreta förslag men också kanske kunnat skapa en känsla som förenar utöver de enskilda förslagen vilket ju saknas idag.
Då kan förstås Ohlys fan club inom S peka på opinionsmätningarna och säga att det finns ingen majoritet för denna tvåpartiallians. Men det är inte ett så stort problem eftersom Ohly inte kan stödja dom borgerliga så V hade varit med även om dom inte varit med.
En tvåpartiallians som Sahlin ville ha hade dessutom en flexibilitet som den nuvarande alliansen inte har
Jan Guillou säger i en intervju i ETC: ”Om högern stod mot vänstern på ett hårt och tydligt sätt skulle ingen jävel bry sig om att rösta på Piratpartiet eller Sverigedemokraterna eftersom så mycket stod på spel. ”
http://stockholm.etc.se/23611/skribent-med-agenda/
En tvåpartilösning (s)-(mp) hade kanske, jag säger kanske, kunnat nå den nya och stora medelklassen. Som det nu är spretar det för mycket. Vi är överens om att bli överens men i övrigt är vi inte överens säger de rödgröna. Och entusiasmen är begränsad. Hur engagerad är Nisha Beshara själv som en del av den nya uppåtsträvande medelklassen. Måttligt kan jag tänka. Vad kommer det sig att personer nära Mona Sahlin hoppar av? Som Magdalena Andersson. Det handlar väl just om brist på entusiasm. När bredden i partiet ska rymma både gamla gråsossar och en ny medelklass och när köttbenen ska kastas så att alla blir nöjda är väl risken att profilen suddas ut helt. Lite alibiskattehöjningar här och lite utbildningssatsningar där. Inte är det något som engagerar precis. Kanske är det så att politikerna inte kan göra så förtvivlat mycket idag. Deras ”marknad” har krympt i spåren av globalisering och en ökande internationell konkurrens.
Tomas
De som behöver vård får vård. Det är min bestämda uppfattning.
Resten handlar om hjälp till självhjälp.
Varje verksamhet i samhället och i industrin kan förbättras, förenklas och göras billigare. Detta frigör resurser till allt det nya som kommer att behövas. Människornas hjärnor måste få stimuleras och utvecklas och inte passiviseras. Politikernas roll är att utforma spelreglerna.
Att se och höra dessa tre förvillade, i den rödgröna röran, försöka få svenska folket att gå med på skattehöjningar var patetiskt.
Dessa tre helt utan kunskaper i ekonomi är enbart groteskt att se och höra.
Vill gärna möta den svenske medelinkomsttagare som äntligen fått behålla lite mer av sin intjänade månadslön gå med på att pappa staten hugger tillbaka den tusenlappen.
Det är en utopi och visar enbart på hur desperata och okunniga dess tre personer är.För övrigt har jag mycket svårt att tro att svenska folket skulle känna sig bekväma med Mona Sahlin som statsminister med Lars Ohly i handen.Det är en omöjlighet ur ett Europaperspektiv möjligtvis skulle det gå för sig i Svedala .Sverige behöver fortsatt politisk kompetens och den finns inte i den rödgröna röran eller den rödgröna trojkan.Svenska folket har under allt för lång tid gisslats och beskattats för att vara med att försörja lathundar och arbetsskygga individer.Alla måste bidraga med arbete och inget annat.
Det är dags att kavla upp ärmarna och bidraga med vad som möjligt för var och en.
Jag fick en bra känsla igår efter att ha hört de tre budgetarna som till våren ska vigas ihop till en gemensam. Det kommer de att lyckas bra med. Och därmed kommer vi att få två tydliga alternativ i valet nästa höst.
De tre rödgröna partierna pekar ut en färdväg mot framtiden som i stort går i samma riktning. Den riktningen gillar jag och ett sådant samhälle vill jag ha för mina barnbarns skull – ett samhälle som är varmt, omtänksamt, rättvist och solidariskt. För den sakens skull betalar jag gärna lite högre skatt. Därför röstar jag rödgrönt om ett år.
Det är viktigt att de rödgröna markerar att de går till val på återställd välfärd , att de rikaste får vara med och bidra lite mer är en självklarhet.
Jag minns när Anne Wibbles och Carl Bildts ekonomiska praktik satte den gemensamma sektorn på undantag. Varje gång liberaler är i farten är det f.f.a. de fysiskt och ekonomiskt svaga och socialt mest utsatta som drabbas negativt. Ju förr vi får ett maktskifte dess bättre.
Som några tidigare analyserat är det en stor taktisk miss av (S)-ledarskapet att ta med (V) i ett förslag till samarbetsregering. Vi som var med på 40-, 50- och 60-talet vet att den socialistgren som stavas kommunism än idag var , och är, totalt ohederlig mot nationen Sverige. Det var inte nationens väl och ve som stod främst på deras agenda, men världskommunism baserad på totalsocialism. Ohly har varit, är och kommer att förbli en äkta kommunist.
Du hoppas på ett framtida samhälle med rättvisa solidaritet och omtänksamhet.
Men vad behöver du politiken till? Vem hindrar dig och alla andra (som inte gillar Alliansen) att vara både reättvisa och solidariska och allt annat. Eller att driva friskolor som inte går med vinst, eller företag som drivs av och för dom anställdas bästa. Det är bara att sätta igång …
Vad behöver ni Ohly och dom övriga till egentligen?
Jag har lite svårt att förstå vissa debattörers skräck för Lars Ohly och hans möjligheter att införa någon slags diktatur i Sverige.
Adderar Lasse W till concern-trollen.
Din fråga om vad man behöver politiken till låter jättekonstigt.
Hur menar du? Vad anser du att man har politiken till?
Jag själv har inga större förhoppningar på vad politiken skall kunna åstadkomma.
Men jag behöver inte fråga regeringen om lov vare sig för att vara solidarisk rättvis eller omtänksam.
Eller för att göra en massa andra saker som de som kritiserar alliansen gärna pratar om. Det är bara att sätta ingång själv …
Jodå, man kan göra en massa bra saker själv. Det tycker jag också att man ska och det försöker jag för egen del göra så gott jag kan – bla. betala skatt utan att gnälla.
MEN … det måste ju politiken också göra. Det är vad jag hoppas på och kommer kämpa för. Jag tror på politikens kraft och den rödgröna färdriktningen.
För mig handlar det om ett ideologiskt val.
Jag vet att du gör ett annat val. Jag respekterar det och hoppas du respekterar mitt val och mitt motiv.
Vad bra att vi har en finansminister som inte ens känner till de regler han varit med om att utforma(bakläxa på deklarationen), är det det som kallas ekonomisk kunskap Bådil?
Dessutom är det inte medelinkomsttagaren som kommer att få betala skattehöjningen det är du Bådil och dina gelikar som får vara med och bidra med lite av ert överflöd.
Känner jag dig rätt jonas n så tar du nog din valfrihet och låter bli att vara både solidarisk rättvis och omtänksam, tänk att behöva slita sig från en krona.Huga
Varför har alla nyliberala timbroiter slutat att prata om jobben som skulle uppenbara sig och utanförskapet som skulle minska, kan det ha något att göra med att det blev tvärtom?
Såg beräkningar på mellan 1-5 miljarder som
Politiken har en produkt: Det är lagarna.
Och den har ett redskap: Det är möjligheten att tvinga folk att följa dem
Och det är ganska trubbiga och dåliga metoder att åstadkomma saker. Det brukar bli mycket av det senare, och väldigt lite av det man egentligen vill åstadkomma med de förra.
För visst behövs det lagar (som alla har att följa), men när man med dem vill uppnå specifika utfall, åstadkomma att ‘så här skall det bli‘, då krävs det dels mycket tvång, och därmed många negativa oönskade och oväntade bieffekter, och ofta misslyckas man nästan helt med det man ville från början.
Jag är medveten om att många lever i föreställningen att politiken (bara det blir ‘rätt’ regering någon gång i framtiden) skall ställa deras liv och föreställningen om hur allt borde vara till rätta. Men det är en tom illusion. Däremot tillåter mindre politik folk att i större utsträckning göra det de brinner för och tycker är viktigt. Och då kan alla som vill likadant ansluta sig, och man behöver inte bekymra sig om dom övriga.
Alltså: Det är både snabbare och enklare och bättre att sätta igång själv (och inte förlita sig på att politiken skall leverera just ens egna visioner mha tvångsmedel)
Men sen vet jag också att många ser själva tvångsmedlen som kärnan i sina politiska ambitioner. Alltså att få tvinga andra ….
A. Palm – Du är lika klok och träffar lika rätt som alltid ….
bara känslan finns kvar då finns det kvar. för det är känslan ,ideologin som sitter fast med känslan. pragmatik saknar känslan! men visionen , ideologin har känslan. bara känslan finns kvar. tack och lov för det
Nisha
Höjd skatt för miljonärer, skriver du. Men (s) vill ju börja höja skatten för alla med inkomster över 45 000 kr per månad. Det blir 550 000 kr, knappt mer än en halv miljon. Det är ingen ovanlig inkomst för t ex mellanchefer i företag, typisk medelklass och TCO-medlem.