Bild: stock.XCHNG
Klass 9A har varit vårens tevehändelse. En klass med riktigt låga betyg i en Malmöskola fick under en termin landets bästa lärare. Vad skulle hända?
Det har varit mänsklig dramatik. Men också ett skolpolitiskt inlägg, som säkert satt spår i svenska hem – men inte i den offentliga debatten. Dokuserien har format sig till en annan berättelse än Jan Björklunds. Hans agenda framstår här – mitt i de stukade drömmarnas hus – som ganska ihålig.
Klass 9 A har visat att skolans problem inte är elevernas respektlöshet för auktoriteter. Utan lärarnas och rektorernas brist på respekt för eleverna. Här var det lärarna som från dag ett började hälsa genom att ta eleverna i hand och envist säga: ni kan, vi ser det och litar på er. Tonåringar från Rosengård som ingen tidigare trott nåt om blev på bara fyra månader stjärnor med superresultat i de nationella proven. Egentligen en osannolik förändring av några unga människors framtid.
Seriens dolda dramatik är klassens tidigare lärare, de som aldrig visas i bild. Klass 9 A bekräftar upplevelser de flesta familjer har: att landet saknar tillräckligt många bra lärare och skolledare. Hur många gånger har inte mina egna barn haft lärare som inte klarar jobbet? Och hur många gånger i såna situationer har skolledningen inte valt lojalitet med läraren i stället för eleverna?
Vid två tillfällen har Högskoleverket hänsynslöst sågat lärarutbildningarna. Är det någon yrkesgrupp som behöver ett kunskapslyft så är det lärarna. Sedan i höstas finns äntligen pengar för ett sånt lyft, men räcker det? Och vad görs för att förvandla rektorer från administratörer till ledare?
2004 gjorde Lennart Grosin, pedagog vid Stockholms universitet, en undersökning om varför vissa skolor lyckas medan andra, med liknande förutsättningar, misslyckas. När han sammanfattar sina resultat i tolv punkter handlar de fem första om rektorns roll, betydelsen av ett kraftfullt pedagogiskt och demokratiskt ledarskap med ständiga utvärderingar av resultat. De följande sju pekar på respekt och förväntningar på elever samt krav på lärare. En gång till: respekt för elever – krav på skolan.
Grosins slutsatser är hårda som Björklunds, men riktade åt annat håll: byt ut rektorer som visar dåliga resultat och omplacera lärare som inte klarar undervisningen. Det är naturligtvis en förenkling, men pekar på rätt perspektiv – ett annat än Jan Björklunds. Det är antagligen den slutsats alla som sett Klass 9 A dragit, men som de tre oppositionspartierna fortfarande inte verkar uppfattat, i stället dominerar en längtan att på enkelt manér följa i Björklunds fotspår i helt annan riktning.
Dags att besvara frågan hur man får lärare som är lika trygga, kunniga och professionella som de eleverna i klass 9 A aldrig kommer glömma. Det är en politisk fråga.
Helt rätt Per, det är en politisk fråga där det socialdemokratiska svaret bla har varit klassens tidigare lärare, de som aldrig visas i bild samt lgr 69 och en hel del andra dåligheter. .
Om S brytt sig om kvaliten på lärarna så hade man ju knappast sett till att läraryrket blev ett låglöneyrke på det sätt som man gjorde. Det kan nog bli bra i skolan men det kommer att ta tid så då måste vi se till att socialdemokraterna inte kommer tillbaka 2010.
I den privata värld som är min och inte drivs av att visa att motståndaren har fel så syftar både Klass 9a respektfyllda lärare, denna texts skolvision och Skolministerns långa pedagogiska engagemang åt samma håll.
I den icke politiska världens (inte minst i pedagogiska processer) så är alltid ett inslag av respekt för andra argument så centralt.
Men i politiken finns alltid ett taktiskt behov av att göra det andra, det som inte är oss, dåligt.
Synd på så många bra tankar att sättas i en text som syftar till att demonisera, finna dåligt hos den som igrunden inte vill så där fruktansvärt annorlunda. Fr a att frånta Skolministern ambitionen att genom respekt för elever utveckla skolan. Det känns inte riktigt bra.
Skolministern har satt pedogiken på kartan i Sverige, mer eller mindre ensam. Det har jag stor respekt för.
”Värstingklassen” hade ett betygssnitt som är högre
än landet i övrigt – innan satsningen på de 20 – klart lägre
elevantal än normalt på svenskt högstadie – påbörjades.
Jag förstår inte heller utfallen mot Björklund, de är väl politisk-taktiskt betingade…
Om man tar bort det polemiska, så blir det en text som ligger hyfsat i linje med borgerlig skolpolitik och helt klart något som socialdemokraterna borde sträva efter.
Akademikerbarnen klarar sig mer eller mindre bra i skolan, de har stöd hemifrån. Men alla tjänar på att skolan fungerar väl.
McKinsey visade i en rapport för en tid sedan
http://www.mckinsey.com/clientservice/socialsector/resources/pdf/Worlds_School_Systems_Final.pdf
att stora klasser inte är ett problem om det finns duktiga lärare.
Så det finns all anledning att varna för politisk populism när det gäller barn/elevgruppers storlek. Det är inte det avgörande.
Jag tror att det skulle vara vettigt att ha inträdesprov till lärarutbildningarna, själv fick jag göra tre dagars prov till musiklärarutbildningen, där bland annat ingick ett prov i undervisningssituation och ensembleledning. jag ser inte varför det inte skulle kunna användas på övriga områden.
Jag tror att mr. Björklund också skulle kunna lära sig en del av kommentarerna ovan och texten – det är viktigt att detta löses med en så bred överenskommelse det bara är möjligt, sen jag slutade lärarhögskolan har utbildningen ändrats för många gånger redan.
Sätt skolans ansvar på rätt nivå, nationellt hellre än kommunalt.
De följande sju pekar på respekt och förväntningar på elever samt krav på lärare. En gång till: respekt för elever – krav på skolan.
I era kommentarer glömde ni förväntningarna på elever, vilket är ett positivit sätt att uttrycka krav.
Byt ut rektorer och omplacera lärare säger Per utan att ange vilka dom ska bytas ut emot.
I väntan på att utbildningssystemet producerar fler lärare efter det att dom fått höjda löner så fler vill söka sig till den banan så skulle Bonnierkoncernen kunna göra en liten insats. Denna insats skulle kunna bestå i att man skickar ut DNs och Expressens kulturredaktioner ut till verkligheten och låter dom undervisa i skolorna.
Många intressanta slutsatser i rapporten – den här var intresssant med tanke på det fokus som betyg fått i debatten:
”The only way to improve outcome is to improve instruction.”
Sedan 70-talet har vi insett att många lärare inte håller måttet. Vi har
”klankat” på dåliga, ointresserade lärare och rektorer som satt lärares
väl före elevers. Men varken som politiskt engagerade eller föräldrar har
vi förmått göra något åt det. I min kvinnoklubb har vi diskuterat detta många gånger, men inte kommit på någon lösning på problemen. Hjälper det med ett TV-program, bättre lärarutbildning, högre lärarlöner för att stimulera fler lärare att bli ” Sveriges bästa lärare”? Jag tvivlar, men hoppas – skolan tar de kanske 12 viktigaste åren av våra barns
liv.
Jag håller med dig, men kan också konstatera att det inte är alliansen som byggt en skola där det är omöjligt att göra det du talar om – att flytta på dem som inte fungerar.
Inte heller är det alliansen som skapat en lärarhögskola där vem som helst kommer in och i princip ingen sållas bort på vägen.
Så dilemmat för mig är att Folkpartiet inte är vägen till en bra skola, men socialdemokratin och vänstern är det heller inte.
Vi måste följa upp och mäta, inte bara elevernas prestationer utan även lärarnas och rektorernas förmågor liksom skolornas och lärarutbildningarnas kvalitet.
Skolministern har satt pedogiken på kartan i Sverige.
Belöningssystemen måste utvecklas skarpare och i samklang med detta. Detta gäller både ekonomiskt och om vilka attityder man möts av.
Denna TV-serie visar upp möjligheterna och stärker motivationen för alla. Bra initiativ liksom även start av Rektorsakademin var för några år sen.
Detta ”nya” begrepp kan gott innefatta både didaktik, psykologi, ledarskap, organisationsteori, sociologi, filosofi, kunskapsteori och intelligensforskning,
Det handlar också om lönepolitik. Kan man betala högre lön för att en framgångsrik rektor skall ta sig an en skola som behöver bättre ledarskap? Kan man locka kompetenta lärare med högre lön till en skola där man saknat bra pedagoger? Den sortens lönesättning skulle belöna de som både är bra och är villiga att ta sig an nya utmaningar
”Den sortens lönesättning skulle belöna de som både är bra och är villiga att ta sig an nya utmaningar”.
Dessutom skulle det kunna stimulera fler att vilja bli bra och fler att vilja ta sig an nya utmaningar.
Det pratas idag om att elever ska sätta betyg på sina lärare – om det överhuvudtaget ska vara någon idé så kan jag tänka mig att man gör det 5-6 år efter avslutade studier. Jag vet flera lärare som inte backar för sina elever utan tar tag i dom och visar var skåpet ska stå. Kanske inte populärt (alltså – deras omdömen skulle bli låga från de eleverna), men några år efter avslutat högstadie så har just den läraren blivit hyllad av just de eleverna…Om det införs kommer vi att få en klart sämre arbetsmiljö för alla, samt mesigare lärarkår. Behöver vi det? Individuell lönesättning tror jag kan innebära samma sak, lärare vågar mindre av rädsla för misstag, eller ”tänka fel”.
Problemet med dagens skola är absolut lärarna och den bristfälliga ledningen. Det är därför 9A varit så klargörande. Serien har flyttat fokus från svagpresterande elever till lärarna. Nyligen kritiserades lärarutbildningen och lösningen på problemen anses vara fler disputerade lärare. Fel! Problemet är att utbildningen är alldeles för teorteisk och inte ger lärarna de rätta verktygen för att kunna fungera i et modernt klassrum. Allt krut läggs på att åstadkomma vetenskapliga uppsatser. Frågan är varför vi nedvärderar detta viktiga hantverk till förmån för teoretiska avhandlingar?
Vem gynnar det? Inte eleverna i alla fall.
Staten skall ansvara för skolan – Rektorerna skall vara pedagogiska
förebilder. Inte se sig som företagsledare. Några grundbultar för en
bättre skola..
Självklart ska duktiga rektorer och lärare belönas och stumuleras. Men det jag sett exempel på under mina år som lärare är precis tvärtom. Den bästa rektor jag arbetat med blev uppsagd med avgångsvederlag för att han vägrat följa politiska direktiv om att skära ner kostnaderna på skolan med 2 milj. kr/år.
Sen sattes en ny rektor dit med de rätta ”hårda nyporna”, och vad blev resultatet? 7 av de bästa lärarna slutade och drog till andram skolor eller yrken. Men man följde ju budgeten….
Jag har barn som är lärare, bra lärare, premierade som bra pedagoger. Det viktigaste dom gör är att respektera sin elever som likvärdiga medborgare. De respekterar även sina egna barn hemma. Dom har själva under hela sina liv blivit respekterade av mig som absolut likvärdiga medmänniskor. Nånting annat skulle vara helt främmande. Respekt och likavärde är A och O.
Skoldebatt har vi alltid haft. Från tid till tid har skolan/lärandet diskuterats. Nu vill jag sätta fokus på en mycket viktig sak!
Alla som träffar ungdomar och lyssnar på snacket vet att det är bromsklossarna som styr. Kamrattrycket är stort. Det är helt enkelt inte tillåtet att vara en flitig elev. Lyckas i skolan, det gör bara ”pluggisar”. Det är inte tillåtet.
Hur denna kultur, en mobbingkultur, utvecklas, det tål det att samtalas om! En förändring av elevernas förhållande till kunskap och lärande, till kamratskap och tolerans, det är första steget till en bättre skolsituatuion.
Det de nya lärarna på Johannesskolan lyckades med var att bryta den negativa hållningen till framgång. Dessa lärare såg till att den enskilde eleven, ingående i ett kollektiv, fick utvecklade en egen drivkraft. När den enskilde eleven erkände sig själv som en lärande varelse, då tillät han/hon även sina kamrater att vara det. Snöbollen hade börjat sin rullning. Alla växte i sin egen och andras aktning. Resultaten lät inte vänta på sig.
Alltså, mer respekt och vördnad för varandra och för kunskap. En sådan miljö skapar inte läraren ensam. Den står och faller på allas vårt sätt att värdera kunskap och erkänna framgång.
Hur formas en poltik för skolan som har stöd hos allmänheten och gör den beredd att hjälpa eleverna att se skolan som sitt livs chans?
För det första tror jag inte en sekund på att klass 9A på johannesskolan I Malmö åstadkom det resultatet som redovisades i såpan.
Rektorns flathet mot eleverna som hade ockuperat skolan och dess omgivning är symptomatiskt för dagens skola.
En skola som totalt havererat .
Allt började på 60-talet med Olof Palme och Ingvar Carlsson när alla krav raderades bort.
Ett betygssystem som nivellerade kunskaper och betyg. Elever och studenter som i förhållande till andra länder erhöll mycket sämre kunskaper i bl.a basämnen.
En skola där det erbjöds en räcka onödiga och tramsiga sk. utbildningar.
Jan Björklund har med all rätt fokuserat på kunskaper i basämnen som nödvändiga .
Sossarna försöker nu lägga dimridåer över sina egna misslyckanden med skolan och kommer med en del kryptiska förslag tll åtgärder.
Istället bör de samarbeta med Alliansen i en så viktig fråga .
Skoleländet har ställt till det för otroligt många unga människor som inbillats kunna göra karriärer utan baskunskaper.
Skolans personal skall vara opolitisk och besitta kunskaper och behörighet att taga hand om barnen eleverna, i vissa fall vilddjur som kommer från miljöer där man inte lever ett normalt väluppfostrat liv.
Om de inte lyckas med sin uppgift skall det finnas uppfostringsanstalter där man kan placera dessa omöjliga individer .
De välartade barnen eleverna skall inte tvingas dela skola med dem som inte kan anpassa sig till normala krav och förhållanden.
Dina synpunkter är väldigt vettiga. Men vad spelar den uppmärksamhet eleverna och hela projektet fått i massmedia för roll? Om detta utspelat sig i det fördolda hade effekten kanske inte blivit särskilt stor. Inte ens de mest struliga elever har väl lust att göra bort sig inför tusentals, ja kanske miljoner, tv-tittare.
Sen har vi ju den vanliga misstanken att klassen utmålades som särskilt usel i början, bara för att lärarna skulle framstå som desto större hjältar på slutet.
Mariann Andersson, journalist och författare, ALIDA BOK, http://alidabok.net
Kan det vara så att den negativa hållning till lärare i stort är med till att få lärare till att ge upp, inte orka med, inte bry sig och till slut bli ansett som oengagerade, trötta och dåliga lärare.
Hur kommer det sig att alla har en åsikt om hur dåliga lärarna är. Lärarna kanske också kan växa i deras roll i fall vi medborgare, politiker, föräldra, journalister och folk i allmänhet visar lärarna respekt. Det är så lätt att kritisera och prata om dåliga lärare som säkert också finns, men när hörde du ett förslag om förändringar i skolan som blev framfört med respekt för att lärarna faktisk är de professionella som gör så bra ett jobb de kan under de förhållande som de har att arbeta under?
Kalla det respekt, entusiasm, professionalism, att bry sig, att tro på. Synd bara att vi ska utnämna vissa lärare som exceptionella stjärnor och följa dem i mediernas ljus för att inse det självklara. Att en lärare som får beröm presterar bättre. En lärare som blir sedd för det positiva han eller hon gör växer i sin professionalism.
Jag är inte lärare, men jag har två barn i mellan och högstadiet. Jag är inte alltid nöjd med skolan häller, men undrar mig över de krav som ställs till skolan om inlärning och uppfostran, samtidigt med att skolan genom lång tid har varit föremål för tung kritik. Jag tycker inte det hänger ihop och undrar om det kommer att hjälpa att flytta runt på lärarna. Jag tror hellre vi ska försöka stödja dem i det svåra jobb de har. Kan hålla med om att det tydligen är en konstig rekrytering av icke-pedagoger till rektorsjobben.
Vem är den här figuren ”Bodil” ?! E´de nån från borgerligheten som ”anställt” en pajasfigur som ska träda in med allehanda knastexter för att ställa till det.
Inte lätt att vara rektor i dessa dagar när skolan skall drivas i den nyliberala andan. Skolan skall profilera sig och dra in pengar=elever för att klara ekonomin. Man utgår inte från lärarnas skicklighet utan från deras popularitet. Rektorn begravs av nödvändighet i administrativa uppgifter, systemet ger inte utrymme för arbetsledning. Precis som läkarna, så de inte har tid att göra det de är utbildade till. Det nyvarande systemet som socialdemokraterna har uppmuntrat i en allmän känsla av mindrevärdighet har länge visat sig vara fel. Varningssignalerna har haglat över oss, men vad har man att sätta mot den nya religionen, marknaden, när inte ens socialdemokraterna bryr sig?
Jag undrar om resultatet hade blivit lika gott utan TV-kamerornas närvaro? Men, hur som helst , det var intressant att se vad som händer när både lärare och elever vill göra sitt bästa. Det är med respekt som med kärlek – bara genom att ge kan man få. Och den tilltro, som lärarna visade, till varje enskild elevs förmåga att göra bättre ifrån sig inom en rad olika områden var glädjande att se. Men, hur klara att göra ett gott arbete när det är konsten att koka soppa på en spik som belönas av politikerna?
Jag tror att Per bara delvis har rätt. Problemen i dagens skola är av så grundläggande natur att välutbildade lärare och skolledare är rätt åtgärd men att det enbart är en del av lösningen. Skolans organisation och resurser är den andra. Klassrumsundervisningen skapades under 1800-talet, anpassad för den tidens krav. Idag behövs nya grepp – större individualiserad undervisning, där det pedagogiska stödet behovsanpassas. Detta kräver större resurser men man har igen det i form av mindre kriminalitet, en mer välutbildad befolkning och ett mer demokratiskt samhälle.
Har med stort intresse tagit del av programmet om klass 9A. Att läraren är viktiga vet sedan länge och det har nu visats på ett effektivt sätt. Men vilken betydelse har föräldrarns intresse och engagemang ? I serien fick vi se några korta avsnitt med några föräldrar. Och det vi såg var i vissa fall ett betydande ointresse för barenns skolgång. Flera visste inte ens om barnen var i skolan eller inte och visade litet engagemang för skolresultaten. Och för att få vissa barn till skolan hämtade läraren barnet.
Skriver under på det som jee tar upp här ovan.
Att vara lärare idag är ett extremt svårt arbete. Att få en grupp elever att underordna sig kollektiva regler (såsom arbetsro, etc.) som är en grundförutsättning för en fungerande skola är så oerhört mycket svårare idag än för bara 15-20 år sedan. Vi måste se att den mångfald, individualism, det mångkulturella samhälle vi har idag, där olika normsystem lever sida vid sida gör skolans uppdrag så perhört mycke tmer komplext. Idag finns begrepp som curlingföräldrar, dvs. föräldrar som har svårt att ställa krav och som hela tiden servar sina barn.
För att vi ska kunna komma vidare med att forma en skola för vår tid så måste vi se att skolan är en del av samhället, dvs vi kan inte isolera skolans svårigheter enbart till skolan utan de reflekterar hela situationen i samhället.
Frågor som integration – segregation, homogent samhälle – mångkulturellt samhälle, relationen barn-vuxna, etc., återspeglas i skolan och när vi har svårt att hantera dem som helhet får skolan det också svårt.
Därmed inte sagt att skolan i sig behöver utvecklas. Rektors ledarskap måste förtydligas och rollen behöver innehas av personer med stor förmåga att leda och stå tydligt upp i olika värdekonflikter. Lärarnas ledarskap måste utvecklas mycket. Förmågan att leda en elevgrupp är kanske den enskilt viktigaste frågan för vår skola att utveckla.
Björklund träffar många gånger rätt i sin problemanalys, även om han inte ser helheten i samhället, men hans förslag på lösningar är däremot inte daterade efter vår tid. Han gör så som många av oss människor gärna gör när vi står inför kaos och inte förstår det som händer – han ropar på dicsiplin och en återgång till något vi redan känner till.
På så sätt vinner man en opinion. Mne man utvecklar dock ingen skola för framtiden med det receptet.
Vad är det för svammel.
Det var en gång ett program från en muslimsk friskola. Där hade dom inga som helst problem med att få eleverna att underordna sig kollektiva regler såsom arbetsro tex
Jag fick en bestämd känsla av att den goda ordningen inte bara gällde då kameran var där.
Många privatskolor lär också fungera bra enligt vad jag hör.
En rektor på en stor skola med cirka 70-80 anställda har det övergipande pedgogiska ansvaret, det övergipande ekonomiska ansvaret, det övergipande personalansvaret. Rektorn har förvisso möjlighet att delgera. Ett stor antal rektorer har slutat under senare
år, stress och utbrändhet. Varför deltar lärararna så sällan i samhälls-debatten, tex elever som inte godkänt i kärnämnen (svenska, matte, engelska)? Dessa elever har svårigheter att komma i på arbets-marknaden. Elever som ofta kommer från resursvagaområden.
Vilken samhällsklass representarar lärarna, arbetar, medel -
eller överklassen?
Att jämföra en muslimsk friskolas ordning med en svensk skola tycker inte jag har mycket med Per Wirténs inlaga att göra. Det finns en helt olika syn på tukt och fostran i stora delar av den kulturen som är väsensskiljd från vår (därmed inte sagt att den alltid är sämre, tvärtom) som gör att en jämförelse på det planet blir svår att göra.
Däremot så ska självklart våra lärare känna att det är deras auktoritet som gäller i klassrummet, men den ifrågasätts inte bara av elever, utan även föräldrar.
Allas lika värde (även lärarens) är viktigt – det ska inte förväxlas med att alla ska få likadan undervisning.
Skolan i fråga var belägen på konungariket Sveriges territorium och är därmed en svensk skola om du inte med
varför finns det dåliga lärare?
varför finns det stökiga elever?
vad är föräldrarnas ansvar?
och vem har i sin tur ansvar för föräldrarna? föräldrarna själva?
föräldrarna själva kombinerat av det samhälle de lever i?
alla lärare jag känner är utarbetade, till stor del på grund av skolans urusla ekonomi. som inte blir bättre av privatiseringshysterin..och friskole lösningar.
jag brukar tycka om dina inlägg per men det här
saknade perspektiv.
Om du inte förstår skillnaden mellan en muslimsk friskola (där man kan förmoda att det råder viss homogenitet) med en skola bestående av människor från hela vårt mångkulturella samhälle, så får du svårt att orientera dig och bidra i den svenska skoldebatten.
Om man tror att allting skulle bli bättre om alla skolor blev friskolor fattar man heller ingenting om den svenska skolan. Friskolereformen har bidragit till en än mer segregerad skola. forskningvisar (senast hänvisad i UNT idag) att elevunderlaget i friskolorna skiljer sig rätt markant med de kommunala – de resursstarka väljer friskolan.
Läs om mitt inlägg – ta in hur vårt samhälle ser ut idag – förstå hur det påverkar skolans vardag.
Som själv verkande i svensk skola blir man så ruskigt trött på alla dessa förståsigpåare som vägrar se att skolan är en spegel av det samhälle vi lever i.
Hur kan det vara att privatskolor inte har problem med ordning och reda?
Hur kan det vara att privatskolor har bättre resultat än kommunala skolor?
Kan det bero på barnens uppfostran och på föräldrarnas krav på skolan,
man vill helt enkelt ha valuta för sina terminsavgifter?
Skall det vara så svårt att förstå eller vill man inte förstå att det är KRAV på eleverna som gäller.
Skall det vara så svårt att förstå att lärarekompetensen måste höjas och att betygsintagningen vad gäller lärare måste återinskaffas.
Som det nu är kommer vem som helst in på lärareprogrammet, det är hårresande,, ännu en produkt av sossarna.
Eleverna kom från tre världsdelar Asien, Afrika och Europa (Bosnien och den Europeiska delen av Turkiet) och elevgruppen var nog inte särskilt homogen men dom skötte sig ändå.
Du pratar om det mångkulturella samhälle som vi har idag där ”olika normsystem lever sida vid sida”.
Men då undrar jag vilkas normer är det som är orsak till problemen i skolorna?
Om vi undersöker saken så kanske vi finner att det är våra egna normer eller snarare brist på normer som är problemet. Och att skylla det hela på det mångkulturella samhället bara är svammel.
Dom muslimska barnen verkade inte ha några problem med att fatta att i skolan är man för att lära sig saker och när man är där så sköterna man sig för annars har man skämt ut inte bara sig själv utan även ens föräldrar och släktingar.
Den där Bodil är endast ute efter att söka tillfällen att ondgöra sig över den politik som S fört.
För ett antal dagar sedan skrev ett par debattörer att de tänkte sluta skriva inlägg p.g.a. det bemötande deras inlägg fått från ett par borgerliga debattörer – läs Bodil och Lars-olov.
Heder åt L-O då han skrev att han inte ville skrämma bort någon från att uttrycka sin mening, men från Bodil var det märkligt tyst!
Vad kan vi dra för slutsats av hennes tystnad?
”Dom muslimska barnen verkade inte ha några problem med att fatta att i skolan är man för att lära sig saker och när man är där så sköter man sig för annars har man skämt ut inte bara sig själv utan även ens föräldrar och släktingar”
Precis – det är ett annan kultur, även om skolan är i Sverige och under svensk lag. Och nej – jag tror inte att de pryglar barnen, inte för en sekund, bara att det är en annan syn på auktoriteter i de kulturerna.
Alltså – jag tror att det är en poäng i att det är lärarutbildningen och lärarens status i samhället som ligger till grund för mycket. Att diskutera vems fel det är (var) för knappast diskussionen om våra barns framtid vidare.
Har aldrig haft för avsikt att skylla skolans problem på det mångkulturella samhället. Då förenklar du vad jag säger rätt rejält.
Syftet är att problematisera och försöka förstå vad som händer i samhället i allmänhet och i detta fall skolan i synnerhet.
Många av de svårigheter vi har med arbetsro i skolan är gemensamma över hela västvärlden, oavsett om det är ”hårdare krav” eller betyg i skolsystemen.
Det har att göra med att den auktoritära relationen mellan barn och vuxna är bortsopad (positivt!) och har ersatts med – vadå? (anser att vuxenvärlden inte hittar rätt här – negativt!). det har också med att göra att vi lever i en mångkulturell värld där det är olika normsystem i olika hem (dvs .motsatsen till ett homogent samhälle), sida vid sida.
Jag är en vän till det mångkulturella samhället men anser också att vi måste inse att det komplicerar saker och ting en del.
Nödvändigheten av normdiskussionen och gemensamma samhällskontrakt är avgörande för att ett samhälle inte ska falla sönder och här har vi en del att göra i Sverige.
Det här är två ”samhällsförklaringar” som har bäring på och påverkar skolans vardag. Som ett svar på detta (och även ändå) behöver skolan
bli mycket tydligare med mål och krav än vad den är idag. Men utmaningen är att lyckas med det samtidigt som vi utbildar våra barn för framtiden och inte blir tydliga genom att ge 50-talets svar.
Här slirar vår käre Björklund en hel del.
Så Morfar Kunde inte hålla tyst längre.
Morfar vem är det som regerat Sverige under de senaste 50-60 åren och som är skuld till det eländiga tillståndet inom alla sektorer.
Hade inte det utbildade svenska folket varit så lojala med sina proffesioner som de är hade allt varit kollapsat.
Kan Morfar vänligen tala om för undertecknad varför jag skulle vara tyst
och inte redovisa mina synpunkter enär Morfar redovisar sina
Tillåter mig att framföra min politiska uppfattning på en politisk sida.
Så det så, som vi tänkare brukar säga.
Jag har inte påstått att du ska vara tyst, jag bara undrade varför det var så tyst från din sida när några debattörer ”sade upp sig”. Lars-Olov kommenterade detta hedersamt, men din tystnad var talande.
Ditt senaste inlägg som börjar med ”Så Morfar Kunde inte hålla tyst längre.” visar tydligt vad dina intentioner är.
Jag hoppas att övriga debattörer som inte skrivit på länge återkommer och inte låter sig skrämmas till tystnad.
Varken det experiment som skildras i TV-dokumentären Klass 9A eller Per Wirténs (alltså inte min) slutsats att byta ut rektorer och omplacera lärare som visar dåliga resultat är någon lösning på skolans problem.
Samtidigt delar jag Wirténs entusiasm för det TV dokumentären visar. Vi får följa hur skickliga pedagoger blåser liv i kunskapsutvecklingen och självförtroendet hos en grupp ungdomar av vilka många annars skulle varit chanslösa och några med stor sannolikhet skulle hamna i (ungdoms)arbetslöshet. Nu har de valfrihet. Slutsatsen är uppenbar, och helt i linje med forskningen om effektiva skolor – skolans grundläggande problem är inte eleverna, (inte ens de som behöver lära sig ett nytt språk i tonåren).
Men att drastiskt byta ut dåliga rektorer och lärare är också fel medicin. Visst kan det bli nödvändigt i enstaka fall men dessförinnan måste man ställa frågan om vilka förändringar av skolpolitik, skoladministration samt rektors- och lärarfortbildning och utbildning som krävs för att skapa ett produktivt pedagogiskt och socialt klimat i skolorna och som gör att även normalt skickliga lärare får det stöd av rektor och kolleger som de behöver för att göra ett gediget jobb.
Per Wirtén försöker tvinga in dessa frågor i en blockpolitisk kontext. Och det är väl hans uppgift. Men jag är inte överens. Det vi ser i effektiva skolor följer inte de skolpolitiska fåror som tillhandahålls i debatten. Till exempel är den respekt som lärarna visar eleverna i Klass 9A ömsesidig.
Lennart Grosin
Jag har precis sett sista avsnittet av Klass 9A och vill bara säga tack för alla intressanta kommentarer. Så många! Det har verkligen varit roligt att läsa vad ni skrivit.
Per Wirtén
Precis vad jag trodde, att det var lärarna som skulle kritiseras efter den här programserien. Det är otroligt inskränkt att göra det.
Här har man skurit ner ordentligt på skolan de senaste 18 åren, fler elever/lärare, färre övrig personal i skolorna (vilket gett lärarna en massa andra uppgifter också, vid sidan av undervisningen) och man har rationaliserat bort hemspråkslärare, skolvärdar, skolkuratorer och skolpsykologer liksom skolsköterskor. Dessutom har man i många skolor fått elever som har stora svårigheter med svenska språket och som behöver speciellt stöd av det skälet.
Så får en grupp lärare en klass på 20 elever som en utmaning, och lyckas förvisso åstadkomma ett rent under. De har fyra månader på sig och hela Sverige som åskådare och anstränger sig förstås utöver det yttersta. Tror någon, som sett programmet, att de hade orkat med den intensiteten och det otroliga engagemang de uppvisat i undervisningen om de hade haft 5-10 klasser med 30 elever i varje klass, och år ut och år in tills de fyllt 67, och om de samtidigt skulle sköta en massa andra administrativa uppgifter i skolan? Det hade de inte gjort. Det finns gränser för vad människor orkar och även lärare måste ju kunna ha familj och egna barn och ha tid för dessa på kvällstid.
Kvinnan som var svensklärare talade just om, i ett av programmen, att hon var dödstrött – dödstrött efter att undervisa en klass med 20 elever några timmar några dagar i veckan!! Jag tror henne, så intensivt engagemang som de här lärarna ådagalade kräver otroligt mycket och är vanvettigt psykiskt tröttande. Jag tror inte att någon människa orkar med sådant under de omständigheter som vanliga lärare arbetar under. Men det förstår man kanske bara om man arbetat som engagerad lärare en tid.
Den här programserien var en ren förolämpning mot hela lärarkåren!
Ge lärarna reella möjligheter och en anständig lön!
Förr blev ofta lärarbarn också lärare. Idag säger många lärare till sina barn: Vad du gör bli inte lärare, och säger de inte det så ser barnen själva att lärare ska de verkligen inte utbilda sig till.
Från Västerbottenskuriren 7/5 av Ola Nordebo
”Läraryrket bör upprättas, inte undermineras
….
Det finns ingen anledning att, i populistiska syften, ytterligare försämra lärarnas status genom att utsätta dem för en behandling som bygger på vanföreställning…
…
..den pedagogiska kompetensen hos lärare förtjänar att bedömmas på samma professionella grunder som vägleder motsvarande utvärderingar i andra yrken.”
Ledaren finns ännu inte på webben men kommer säkert att läggas ut på http://www.vk.se/kategori.jsp?category=20
Du har rätt, Kerstin! Ingen ”normal” lärare/människa kan jobba så intensivt som de lärare vi kunnat följa i denna serie/såpa.
Min insats som lärare under närmare 40 år känns bara bedrövlig. Nu inser jag att jag inte gjort vad jag borde ha gjort för mina elever. Det kan jag väl förlåta mig själv. Situationen formar resultatet.
Värre är att de yngre kollegor som nu (fortfarande) verkar i skolan kan känna det likadant.
Den poliska pajkastningen i debatten är besvärande. Skit på sossarna. Ros åt Björklund. Politiska poäng och uttryck för rent hat ger bränsle på brasan.
Kanske det elevernas eget ansvar, stöttat av förädrarna, som jag vill lyfta fram i mitt inlägg tidigare (10.35) inte är relevant? Jag tror det är det!
Vad klass 9 A har bevisat är att den gamla folkbildarvärdegrunden att människan är aktiv , skapande och social är sann. Blir människor sedda och respekterade tas oanade krafter fram för utveckling och självförverkligande. De två sista stegen i Mazlovs behovstrappa. Steget före är gemenskap .
Detta problem är nog tyvärr inte så enkelt att vi har dåliga elever i skolan som Björklund säger och inte heller dåliga rektorer och lärare som man lätt kan tro efter 9 A . Det är ju faktiskt så att den svenska skolans innehåll inte är halvtomt utan halvfullt och bara väntar på att vi skall entusiasmeras och engageras i att på samma sätt som lärarna och eleverna i klass 9 A lyftas upp till nästa proximala utvecklingszon , och nästa , och nästa ……………
Vi väntar bara på att samhället, politikerna , föräldrarna ska inse att ett kunskapssamhälle behöver både kreativitet , självförtroende, självkänsla och kunskap hos medborgaren för att utvecklas. Nu borde det vara dags att ge skolan som helhet det som klass 9 A fick av sin rektor och sina lärare. (Faktiskt även de som ställde upp i rollen som misslyckade,osynliga lärare i bakgrunden. De var oerhört modiga tycker jag och de har säkert också vunnit utveckling ur denna process.) I ett kunskapssamhälle borde faktiskt skolpolitiken vara det viktigaste politikområdet.
Många har åsikter om klass 9A, de flesta har åsikter om de nya lärarna och vad de har åstadkommit. Men en fråga är ju ändå vad hade hänt om INTE det hade varit några kamrero med?
Jag tror att de har haft en viss effekt på eleverna att de skärper sig när de vet att de är iakttagna.
Eller vad tror du?