Bild: Wikimedia commons (Polisen på bilden har inget med artikeln att göra.)
Johan Liljeqvist blev 24 år. Han dog i april förra året, efter att ha gripits av polis. Han var på väg hem från en fest, var påverkad av LSD, hade bråkat med flickvännen och var upprörd. Några poliser fick korn på honom när han slog in en bilruta.
Poliserna omhändertog Johan Liljeqvist. Ett antal poliser – fyra till fem – har hållit fast och tryckt ner Johan Liljeqvist mot asfalten. Sedan lades han på golvet i polisbussen. På mage och med handfängsel. Han kräktes och förlorade medvetandet. Kördes till sjukhus. Där han dog några dagar senare. Enligt obduktionsprotokollet var det polisingripandet som föranledde Johan Liljeqvists död.
Sedan inträffar det som nu briserat som ännu en polisskandal. Förundersökningen hade uppenbarligen ingen hög prioritet. Det dröjde många månader innan förhör genomfördes. Vidare förhördes inte alla inblandade. Förundersökningen lades sedan ner. I går avslöjades att polisen hade strukit uppgifter i det obduktionsprotokoll som de anhöriga fick läsa. Det rörde sig om polisens våld och de omfattande skadorna på Johan Liljeqvists kropp. I stället gavs intrycket att det kan ha rört sig om ett hjärtfel.
Skandal är ett för svagt uttryck.
Parallellen till fallet Osmo Vallo är uppenbar. Även han avled efter fysiskt våld från polisen. Osmo Vallos död 1995 granskades i en rad reportage i SVT:s Striptease och även i en stor artikel i Arena. Poliserna dömdes till dagsböter för att ha låtit polishunden attackera Vallo under gripandet. Men obduktionsprotokollet vittnade om omfattande skador på Vallos kropp och 39 sår och blåmärken i ansikten. Ögonvittnen berättade att poliserna riktade sparkar mot Vallo och stampade på honom. Mats Svegfors utredning riktade senare hård kritik mot hanteringen av fallet.
Den stora skandalen är emellertid att utredningar om polisens agerande fortfarande handhas av polisen själv. Kraven på att dessa ärenden ska lyftas över till en särskild myndighet eller genomföras på annat håll har ännu inte hörsammats. Vi medborgare har gett polisen rätt att upprätthålla lag och ordning och inom regelverket att vid behov använda våld. Men missgrepp eller övergrepp av polismakten måste behandlas som alla andra brott. Men självklart inte utredas av polisen själv.
Politiskt sett har en ohelig allians blockerat en sådan förändring. Justitieminister Beatrice Ask (M) avvisar ståndaktigt oberoende utredare av polisövergrepp. Vänstern har traditionellt haft marginell förståelse för behovet av att försvara medborgarna mot övergrepp av staten. Högern har på sin kant talat vackert och allmänt om maktdelning. Men egentligen bara fokuserat på åtgärder som begränsar politikens makt i samhället.
Nu måste fallet Johan Liljeqvist utredas ordentligt och förundersökningen har efter uppmärksamhet i media återupptagits. De anhöriga kräver denna respekt av Johan Liljeqvists minne och öde. Vi andra måste försvara livets och människans okränkbarhet. För polisen väntar ett stort mått av självrannsakan. Och politikerna måste skapa oberoende instanser som utreder brott och övergrepp inom polisen. Ett demokratiskt och anständigt samhälle kräver det.
Eftersom jag vet att polisen tenderar att vara våldsam, oempatisk, lågpannad, inkompetent, ineffektiv och som grädde på moset försedd med straffrättslig immunitet betraktar jag polisen som bocken som trädgårdsmästare när det kommer till att hantera brott. Därför anmäler jag inte längre de brott jag bevittnar, sannolikheten är större att polisen förvärrar än att den förhindrar.
Själv är jag socialt mycket väletablerad sedan generationer och har aldrig haft ett dyft med polisen att göra. Det är förtroendet som medborgare och skattebetalare som är borta.
Akta dig för att säga emot en polis. De har makt att ta dig om hand och utsätta dig för tråkigheter. Det vet poliserna om. Och de utnyttjar det. En gång cyklade jag utan cykellyse. En polisbil kom från motsatta hållet. Polisen vevade ner rutan och sa: varför steg du inte av cykeln när du såg polisbilen. Underförstått hade jag provocerat polisen när jag inte blivit rädd och underkastat mig. En annan gång skulle jag vara ”djävligt tacksam” att jag inte blev rapporterad när jag backade på en motorvägspåfart när det var stopp på själva motorvägen. Jag försökte förstås se ödmjuk och tacksam ut över att jag beviljats en sådan ynnest av polisen.
När polisen är i yrkesutövning är de inte roliga att ha att göra med. Du kan bli ihjälslagen om du gör motstånd och säger ”snutdjävel”. Som kanske Johan Liljeqvist. Poliserna slog ihjäl honom helt enkelt. Polisen har länge haft problem med attityder och med kompetensen. och med den fackliga kulturen som inte precis gynnar kundtänkande och kvalitet. Rättigheterna lyfts fram på skyldigheternas bekostnad.
Det finns väl ett problem och det är att polisen kanske, jag säger kanske, måste kunna utnyttja sitt våldsmonopol i sitt yrke. Det ligger i sakens natur att poliserna inte kan eller ska vara några gullungar. Det är väl därför de alltid kommer undan när de gått för långt. De kanske måste vara lite skitstövlar. Det är väl poliser i alla länder?
Polisens problem beror nog inte i första hand på att dom utreder sig själva utan på grund av bristande ledarskap.
Dick Sundevalls bok ”Hanteraren” blottlägger ju massor av sådana problem inom Stockholmspolisen varav en del är av systemhotande karaktär (bevis som göms undan, inte bara för försvararen utan även för åklagaren är bara ett exempel).
Ett annat problem som journalisten Dick Sundevall lyfter fram är att höga polischefer talat osanning i domstol dvs begått mened.
Men dessa problem (speciellt det att man trixat med bevis) löses knappast genom att man låter andra statstjänstemän granska polisen än de statstjänstemän som gör i dag utan lösningen måste till ett annat ledarskap.
Trappor ska städas uppifrån. Det är antagligen bättre att byta ut Rikspolisstyrelsen, Rikspolischefen och Länspolismästaren i Stockholms län plus några till än att tillsätta några granskare som ändå bara kommer att vara tvåa på alla bollar.
Re. Lars-Olov
Håller med dig, men och – inte eller.
Gärna städa trappan från ovan, men först en rejäl haverikommision och extern utredning av polisbrott
För drygt ett år sedan, befann sig en kille med diabetes i Södertälje. Han var på en skeppsbyggarutbildning där. En kväll skulle han skjutsa en kvinnlig kamrat till staden. I vätan på henne utanför en garagelänga kommer några civilklädda poliser och anklagar honom för knarkinnehav. Polisen fråntar honom sina nödvändiga sprutor och låser in honom
Pojken i 20-årsålern blir inte utsläppt förrän långt fram på natten. Vid den tien mådde han väldigt dåligt pga avvarande av insulin. Det enda polisen upplyste om var att han inte var rätt kille.
Det minsta man kunde förvänta sig av händelsen, en orentlig ursäkt från polisens sida. Han har icke fått den idag heller och nu är det försent, han är tyvärr död
I en annars stark artikel av Bengtsson finns ett konstigt påstående: ”Vänstern har traditionellt haft marginell förståelse för behovet av att försvara medborgarna mot övergrepp av staten.” Vilken vänster då?
Det fanns ju en orsak till att vänstern till vänster om S registrerades.
Eller som Olof Palme sa (som själv var mycket aktiv i denna fråga):
”Dom bär diktaturen i sitt hjärta”
”Enligt obduktionsprotokollet var det polisingripandet som föranledde Johan Liljeqvists död.”
Det ar knappast förvanande att sa sker med tanke pa att bade Olof Palme och Anna Lindh mördades och sedan gjordes cover up av det hela.
Det ar inte att undra över att FRA lagarna behövs sa valdhavare kan kontrollera de som ifragasatter korruptionen inom offentliga myndigheter.