Bild: Stock.XCHNG
En flicka är inte lika mycket värd som en pojke i Sverige. Det talar vi om för flickor när de får mindre uppmärksamhet, mindre omsorg, mindre vård. Vi uppmuntrar flickor att klara sig själva och ser till att de inte tar så stor plats.
Det finns de som på allvar påstår att jämställdheten har gått för långt i Sverige. Att vi inte behöver feminism. Att kvinnor ska få vara kvinnor och män män. Vad nu det skulle betyda. Det finns till och med sådana som säger att det är synd om männen därför att män förtrycks något så fruktansvärt. Bris-rapporten som kom i går borde vara obligatorisk läsning för alla dem.
Så här ser det ut enligt rapporten: flickor funderar i större utsträckning än pojkar på självmord och de skadar också sig själva i större utsträckning. Ibland skär de sig själva, med tunna rispor och ibland så allvarligt att de är nära att dö. Flickor känner också att de måste prestera väldigt mycket mer än pojkar. De förväntas vara och de är duktiga i skolan. De förväntas studera och de studerar mycket mer än killarna. "Flickor sover lite och äter dåligt", står det i rapporten. Flickor tycker inte om sina kroppar och dessutom lever de i en värld där hierarkierna flickor emellan är mycket tydliga. Underordning förutsätter disciplinering och kontroll av kroppar och sinnen.
"Manligheten skördar ständigt nya offer men svär sig fri från ansvar", skrev Per Wirtén i förra numret av Arena (6/07) om föreställningen om "hur män ska leva för att vara äkta och autentiska". Om det nu är så att pojkar har kidnappats av manlighetens självförhärligande våldsideologi uppfostras flickor till att bli duktiga kvinnor som dämpar sin ångest genom tystnad och kontroll över sina kroppar. Medan pojkars och unga mäns våldshandlingar fyller torgen med demonstranter mot "gatuvåldet", syns varken flickors rispor på armarna eller deras ångest som inte ger dem nattsömn.
Kopplingen är tydlig. Sexismen i vuxenvälden sipprar ner och dränker unga flickor i känslor av otillräcklighet och självförakt. Bris presenterar en viktig rapport och vi vet att de flickor som mår dåligt inte kommer att ordna demonstrationer och torgen kommer inte att fyllas med vuxna som vill visa sin sympati. Nu är det är upp till politiker att komma med lösningarna. Att ge mera resurser till skolan och psykvården är en bit på vägen, lika så att utbilda all personal som arbetar med barn och ungdomar i genus- och antidiskrimineringsfrågor.
Feministdebatten i Sverige brukar då och då handla om ifall feminister hatar män eller inte. Den frågan är inte relevant så länge flickor hatar sig själva så pass mycket att de skär sina kroppar med rakblad.
”… flickor funderar i större utsträckning än pojkar på självmord …”, men många fler pojkar än flickor begår självmord.
Vi vuxna måste ge våra barn alternativ till de mediabilder som pumpas över våra barn. Det är vi som måste ge dem andra värdering att leva efter. De här flickorna försöker leva upp till helt skeva ideal. Idag räcker det inte med att vara snäll mot andra, leva sitt liv hitta bra saker att göra. Man skall helst vara snyggast och bäst på allt, alla kan inte vara bäst på allt. De flickor och pojkar som blir såhär desperata har blivit det för att vi föräldrar har misslyckats med att ge dem vettiga värderingar som de kan leva efter. Jag skulle ocskå bli galen om jag hela tiden skulle leva upp till de extrema, diffusa och ofta motsägelsefulla ideal som reklam, media och film öser över oss. Vi måste som sagt ge dem vettiga värdegrunder att stå på, och så måste vi få bort all jäkla störd och skev reklam som bara fyller oss med skit och ångest. Vi måste återfinna vår mänskliga stolthet, men det är inte lätt.
Kram
Vem bär ansvar över att barn mår dåligt? Jag tänker inte skylla på någon annan. Idag skriver jag på min blogg
Monicagreen@webblogg.se
om mina intryck av BRIS-rapporten och seminariet
Det är för djävligt att vara ung tjej. Helt klart.
Jag kommenterar också artikeln på
http://cattiullstrom.blogspot.com
Drifterna finns i botten. Sen gäller det att se helheten om man vill bygga ett samhälle. För mig började den oundvikliga förlusten – av möjlig kontroll, någon gång i slutet av 80 talet. Den kommersiella TV lade sig som en dumhetens blötfilt över alla möjligheter att styra drifterna och den obevekliga sexuella selektionen.
Finns det någon som på fullt allvar kan tro att den intellektuella tankevärlden har en enda chans mot den enorma puckofiering som dagligen förekommer i 3 an, 4 an, 5 an, 6 an, MTV mm.
Devrim, du kan skriva en sådan här artikel varje dag i 20 år framåt. Inget kommer att hända ute i samhället så länge den nyutvecklade dumskalleTV-n får indoktrinera Sveriges befolkning. Svenskarna kommer obevekligen att bli som amerikaner. Mer än halva befolkningen kommer att tro att Jordklotet är mellan 6000-10000 år gammal.
Men du får i alla fall ut dina frustrationer. Det är ju en slags självterapi.
Men de flesta kvinnorna jublar över IDOL och Lets Dance i TV4 och drömmer sig bort till gudinnans och prinsessans romantiska land. Men nästan ingen har lust att se de underliggande krafterna och
Som om det finns en övernaturlig kraft. Fem minuter efter att jag skrev min kommentar om Kommersiell TV så kommer ett mycket intressant inslag i Radions P1 OBS. 8/2 Lyssna på nätet så får ni höra och koppla sedan till tjejer som skär sig i armarna. Lagen om orsak och verkan är mycket komplex..
I en population finns många utfall. Massor av tjejer och killar mår bra och har stark självkänsla ofta pga god uppväxt och genetik.
Andra personer har otrygg föräldra ankytning och sk genetiska sårbarhets anlag. Dessa personer är normalt de som råckar illa ut i ett destruktivt kraftfält mellan å ena sidan det kloka och det ytligt triggande. Har man dålig självkänsla i kombination med andra sårbarheter så är den kommersiella TVn med säkerhet en klart påverkande faktor i verklighetsupplevelsen. TV världen återkopplar dessutom ut i kompisgruppen och ombildas till en gemensam representation av verkligheten även lokalt.
Konsekvens: Vissa människor mår sämre, vissa mår jättedåligt och de flesta klarar sig bra. Så har det alltid varit. Det kallas för normalfördelning.
MVH
Anders B Westin
Väldigt intressant och välskriven artikel!
Det har redan en person skrivit här i kommentaren.
Jag tycker det tål att upprepas!
Dessutom tycker jag att Fi visat att kvinnors organisering
misslyckats.
http://antifeministiskt-alternativ.blogspot.com/
Som om FI hade med saken att göra. Grattis till en nominering för ett av de mest puckade inläggen på länge. Håll dig till att publicera Slitz eller nåt…
Det räcker med att läsa unga tjejers bloggar för att inse att det är nåt som är fel.
anders b:
”Andra personer har otrygg föräldra ankytning och sk genetiska sårbarhets anlag. Dessa personer är normalt de som råckar illa ut i ett destruktivt kraftfält mellan å ena sidan det kloka och det ytligt triggande. …
Konsekvens: Vissa människor mår sämre, vissa mår jättedåligt och de flesta klarar sig bra. Så har det alltid varit. Det kallas för normalfördelning.”
Nej nej, det kallas klassamhälle!
Klasssamhälle är produkten av ett mycket stort antal normalfördelningar multiplicerat med ett minst lika stort antal miljöfaktorer både på individ och gruppnivå.
Dvs extremt komplext. Det är därför människan kommer att debattera dessa frågor i all framtid. Högermänniskor tror på den starka människan och förtränger svaghet och selektionens ovillkorligt negativa effekter.
Vänstermänniskor har däremot lite svårt att tåla selektionens positiva effekter, dvs kreativiteten och nyskapandet.
Därav den politiska debatten
Som Göran påpekar så är antalet självmord betydligt högre för män/pojkar än för kvinnor/flickor. Senast tillgänglig statistik finns här: http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=18801&a=45475&l=sv” target=”_blank” onfocus=”:this.blur()”>http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=18801&a=45475&l=sv. Vad slutsatserna ska bli av denna statistik vet jag inte – kanske att könsrollerna får alla att må dåligt?
Samtidigt har självmorden minskat trendmässigt under en lång tid (http://ki.se/content/1/c6/04/17/79/Statistikrapport1980-2004.pdf)” target=”_blank” onfocus=”:this.blur()”>http://ki.se/content/1/c6/04/17/79/Statistikrapport1980-2004.pdf). Så allt kanske blir bättre?
Mycket intressanta inlägg. Tack för dom. Och Devrim, tack för din artikel.
En del, liksom Niklas Ekdal (DN 2/3), hävdar att en förklaring till att en del flickor skadar sig själva är att de överbeskyddats av curlingföräldrar och därför reagerar med självskadebeteende när de oförberedda möter den bistra verkligheten. Självskadandet beskrivs även som en trend, vilket också i viss mån var fallet i efterdyningarna av Berny Pålssons bok ”Vingklippt ängel” (2004).
Jag tror att dessa förklaringar är otillräckliga. Socialstyrelsens rapport ”Vad vet vi om flickor som skär sig?” (2004) påpekar att flera studier visar på ett samband mellan utsatthet för sexbrott/misshandel och självskadande. I en studie hade 41 % av de självskadande flickorna blivit utsatta för sexbrott. Många självskadande flickor/kvinnor har därför mött den bistra verkligheten redan som barn. Skillnaden från förr är att dagens barnvänligare samhälle och den större respekten för individen ger ökade möjligheter att uttrycka smärtsamma erfarenheter och bli sedd. Problemet är att vi tycks vara oförberedda inför deras smärta och ha svårt att ta till oss orsakerna. Någon annan förklaring till omgivningens ofta oförstående och fördömande attityder har jag inte.
Efter många samtal med självskadande flickor/kvinnor är mitt intryck att många, inte ens som vuxna, orkar be om hjälp pga skamkänslor som förvärras av omgivningens attityder. Jag tror vården kan bidra till ett ökat samarbete mellan vården, patienten och dennes anhöriga och vänner genom att bjuda in allihop till informationsmöten om orsakerna till beteendet, om vikten av ett icke-fördömande förhållningssätt, och för att stödja de anhöriga som ofta kan lida av sin otillräcklighet. Det är svårt att som anhörig veta hur man ska bete sig och rädslan för att göra fel kan leda till passivitet. Självskadande är ett sätt att hantera den inre smärtan, men också ett rop på hjälp som vi måste lära oss bemöta med konstruktivt samarbete och empati. För som sociologiprofessorn Ted Goldberg skriver i Expressen (20/2) ”Andra måste bry sig om dig innan du kan börja bry dig om dig själv.”
Detta är kanske inte relevant för just denna fråga. Men apropå feministdebatten du tar upp så sa Katrine Kielos i DN Söndag att tjafset om etiketterna måste ersättas av diskussion kring sakfrågorna. Inte så svårt att hålla med, rent spontant.
Men, det är väl en gammal sanning inom queerteori och feministisk teori att språk skapar verkligheten!? Begreppet feminism uppfattas av många män, även av en del män som säger sig vara för jämställdhet och ser en könsmaktsordning, som ett hot och uteslutande av män, och mindre som något som även tjänar det stora flertalet mäns intressen.
Jag förstår begreppets uppkomst och syfte att samla kvinnor och sätta fokus på deras situation, men jämställhet skapas enbart genom en allians mellan män, kvinnor, transsexuella och whatever.
Kan det vara så att begreppet feminism står i vägen för en allians?
På nätet och i vardagssamtal ser och hör jag inte sällan att egalism eller nåt mer neutralt begrepp efterlyses, oftast av män.
Eller är pratet om egalism ett mer dolt eller subtilt sätt att kritisera feminismens analys och mål? Ibland kan jag misstänka det, eftersom många som för fram egalism som alternativ, också kritiserar feministiska/queeranalyser. Men det hindrar inte att feministbegreppet utgör ett hinder för en bredare allians. Ibland måste begrepp anpassas av rent pragmatiska skäl – och det kan göras utan att innehållet offras.
Ursäkta men detta är det värsta dravel jag läst. Har du något belägg för vad du säger eller är det bara önsketänkande? Flickor är normen i Sverige. Flickor önskas. Inte pojkar.
Pojkar får ingen uppmärksamhet för de anses inte vara offer. En bild du vill förstärka.
Stackars. lilla. Offerlamm.
Detta handlar om barn som far illa, på flickorna så märks det genom självskärelse och på pojkarne genom utåtagerande eller t o m självmord. Jag tror att detta beror på att många barn lever utan någon av sin förälder och oftast då fadern. Stockholm Läns landsting påvisar i sin senaste rapport att dessa barn som lever utan den ene av sina föräldrar mår psykiskt och fysiskt sämre än de som lever nära båda sina identiteter.
Idag så vinner mamman ensam vårdnad i 96% av fallen och de har då rätt att PAS:a barnen så att den andre föräldern inte orkar. Om vi tar tag i detta fenomen så är hag säker på att vi får fler barn som mår mycket bättre i Sverige, kanske även feministerna får sin dröm uppfylld då detta skulle innebära att fler kvinnor kunde jobba mer och få bättre löner och karriärmöjligheter.
Idag så fokuserar de på 1.5% i löneskillnad mellan män och kvinnor, sätt detta i paritet mot 96% ensam vårdnad för kvinnorna. När kvinnorna släpper taget om barnen så kommer vi att få ett lyckligare samhälle för samtliga, i synnerhet för barnen.
Tack för ordet.
Det är självklart viktigt att man uppmärksammar att unga flickor mår så dåligt som de faktiskt gör i idag,men.. Unga pojkar som mår dåligt tar i betydligt större utsträckning livet av sig, att de skulle skada sig mindre i ångestdämpande syfte är inte helt klart då den statistiken är betydligt mer bristfällig än statistiken över fullbordade suicid. Vidare kan man fundera på hur det ser ut på våra akutmottagningar inom barn och ungdomspsykiatri, där vårdas nästan bara flickor. Beror detta på att flickor mår väldigt mycket sämre? Det är möjligt, men med tanke på den höga självmordsfrekvensen bland pojkar kan jag även tänka mig att man är bättre på att fånga upp flickorän pojkar som mår dåligt/är självmordsnära.
Tack och hej