Bild: stock.xchng
"Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring." Så sa statsminister Fredrik Reinfeldt strax före jul. Men de nya villkoren för de långtidssjuka är inga beklagliga missgrepp på marginalen som råkat äga rum, utan en del av en större samhällsförändring, där det som tidigare varit medborgerliga rättigheter nu i grunden ifrågasätts.
Den här veckan utkommer Björn Johnsons bok Kampen om sjukfrånvaron, som ger en skrämmande bild av hur de politiska och mediala eliterna i Sverige vid det senaste sekelskiftet enades om att de skenande kostnaderna för sjukförsäkringen berodde på överutnyttjande och fusk och att arbetslösa kamouflerades som sjuka.
Men det var en förenklad, ensidig och på avgörande punkter felaktig bild, menar Johnson. Han kan med statistik från 1996-2002 visa att antalet individer som sjukskrev sig inte ökade. Om svenskens moral försämrats borde fler ha måndagssjukskrivit sig, men så skedde inte. Norrlänningar påstås sjukskriva sig mer än andra, men Johnsons siffror visar att den norrländska sjukfrånvaron har minskat.
Varför exploderade då kostnaderna? Det var sjukskrivningsperioderna som blev längre, förmodligen därför att den rehabilitering som funnits kollapsade, att kommunerna hade för dålig ekonomi för att alla välfärdsarbetare med utslitna leder skulle kunna ges andra arbeten.
Under en trumeld från Dagens Nyheters ledarsida om fusk, lät den tidigare socialdemokratiska regeringen anställa 300 nya kontrollanter, som lyckades lagföra 378 fuskare. Och den nya borgerliga regeringen bestämde sig för att slå på stort – att kollektivt bestraffa alla långtidssjuka, för ett försvinnande litet antal som överutnyttjat systemet.
Hur var det möjligt att politiska beslut kunde fattas med så svagt beslutsunderlag? Ingen av dem som följt hur fördomar, okunnighet och prestige styrde hur de apatiska flyktingbarnen behandlades kan vara förvånad. Också där handlade det om hur myndigheter och politiker ville manipulera bort vad som är en medborgerlig rättighet.
Att vi inte längre är medborgare med grundläggande sociala rättigheter syns också i den skärpning som skett av de behovsprövade bidragen. Nu nekas till exempel funktionshindrade personlig assistent, trots att de inte kan äta själva. De tvingas fylla i ett 91-sidigt (!) frågeformulär från Försäkringskassan för att eventuellt få en personlig assistent.
Det ska läsas som att medborgarna numera är att betrakta som fuskare och svindlare tills motsatsen bevisats. Det är en mycket stor samhällsförändring.
Det finns ett fåtal människor som inte klarar sig utan aktiv hjälp, och inte kan göra det. Psykiskt sjuka, allvarligt handkappade, vissa kroniska sjukdomar är bland dessa.
Att hjälpa dessa skulle inte kosta speciellt mycket i skatt, och där skulle vara väsentligen 100%ig uppslutning kring detta.
Nu betalar vi mest skatt i världen, och ändå lämnas psyksjuka vind för våg alldeles för ofta (ibland med mycket allvarliga konsekvenser)
Att rullstolsbundna inte kommer att leva identiska liv med höjdhoppare, eller bergklättrare är givet. Och tror man motsatsen, eller att politik ändrar detta är man naiv.
Har haft det tvivelaktiga nöjet att ha denne man som lärare, då han bland annat propagerade för att staten skulle ge ut tidningar. Det hade blivit helt okontrollerat det här med medier, folk skrev ju vad som helst. Statliga medier skulle garantera objektivitet.
Jonas N har en övertro till marknadslösningar. Människor byter tjänster med varandra, utan pengar inblandade, så det finns en marknad. Matar du min katt så vattnar jag dina blommor om du klipper mitt hår och går ut med hunden, Den typen av tjänster finns och utförs redan, men utan att det är pengar inblandade.
Varför det finns psykiskt sjuka och hemlösa i en världsfärdsstat kan man naturligtvis diskutera, men kanske inte en i debatt som borde handla om sjukförsäkringar och sjukskrivna.
Jag tycker att kostfrågor är något av det intressantaste som finns. Vidare tycker jag att du har en enkel marknadsekonomisk syn på kost, hälsa och välbefinnande. Det är inte så enkelt som du vill göra gällande.
Vad gäller mat så har aldrig läget varit bättre. Du kan idag enkelt och billigt köpa en variationsrik kost med ingredienser från hela världen.
Bananer för 12 kr/kg inkl moms, färskvara odlad vid ekvatorn i Sydamerika. Det är en effektiv logistik bakom detta och övrig matdistribution. Allt du köper är säkert att äta.
En bra mathållning är grunden för en frisk befolkning.
Att sen många ändå äter fel saker och alldeles för mycket är en annan femma. Det är svårt att förbjuda skit (som Marit Paulsen lär ha sagt) och att hindra människor från att göra tokiga saker. It could have been worse…
Björn Elmbrant lär emanera ur någon gammalkommunistisk håla i Norrland. Såna ränder kan nog ta tid att bleka bort?
Arena-miljön är då nog inte något starkt blekmedel.
Visst kan människor byta tjänster med varandra utan pengar.
Min poäng är ju att staten säger att det är olagligt så som du beskriver det.
Sedan skall du inte tro att ngn som jobbar inom den offentliga vården inte hanlar om marknads. Personen jobbar där för att byta sin insats mot lön. Skillnaden är att den marknaden är hindrad genom att den är reglerad genom politik och byråkrati. De som finns inom denna verksamhet är fortfarande människor som agerar på en marknad (bara en annan marknad). Och vi vet att det då fattas andra, ibland väldigt knepiga beslut.
Men jag tycker tvärtom som du: Kostfrågor är intressanta, men de är inte det centrala i den här diskussionen, där vi pratar om sjuka som inte klarar sig själva. Däremot är just psyksjuka och dom hemlösa bland dessa sådana som faller mellan stolarna i just ett sådant Nanny-state system som förordas av många här,
Och jag vet inte vad du menar med att jag vill göra ngt enkelt … det är det inte. Det är ju hela poängen, att där finns fram- och baksidor på varje beslut och varje val man gör. Både i det lilla och det stora.
De som gör det enklet är ju de som tror att det finns en ‘ond’ och en ‘god’ sida, och än värre de som tror att denna skiljelinje går precis mellan de politiska blocken i Sverige.