Bild: stock.xchng
Varje dag upprepar Barack Obama samma förklaring till finanskollapsen: "Det är åtta år med Bush. Det är åtta år av vanskötsel." Men han har fel.
I nya numret av vänstertidskriften Dissent analyserar ekonomen Timothy Canova kollapsens politiska bakgrund. Det är upplysande. De skyldiga pekas ut. En maktens järntriangel under 1990-talet: Bill Clinton, Alan Greenspan och Wall Street. George W Bush fullföljde bara den politik Clinton grundlade. Och har nu oturen att tvingas ta smällen. Hans sista rester av auktoritet faller som mjäll över badrumsmattan.
Man kan naturligtvis säga att orsakerna går ännu längre tillbaka. Till den första oljekrisen 1973, då samhällsekonomin började sitt långsamma paradigmskifte och vanliga amerikaners reallöner slutade öka. Ojämlikheten är obalansen som nu slår som en bumerang.
Men Canova koncentrerar sig på Bill Clintons ingrepp. I första hand två lagar. Den första 1999 som enligt Canova var den mest omvälvande bankreformen sedan 1933. Lagen svepte undan de brandväggar som funnits mellan banker, försäkringsbolag och investmentbanker. Det blev enklare att låna ut, möjligt att ta större risker och underlättade för komplicerade innovationer som derivat. Wall Street hade lobbat för lagen i många år. Ett år senare fick de nästa present: en lag som skyddade derivatsmarknaderna från statliga regleringar.
Under Clintonåren växte skuldsättningen på samhällets alla nivåer. Varje siffra ser nu, i den bleka baksmällans morgonspegel, ut som en lavin. Men då försäkrade Alan Greenspan piggt att läget var under kontroll. Lavinerna har sedan fortsatt rulla under Bush.
Varför är det här viktigt? Poängen är att kollapsen inte kan partipolitiseras. Hela etablissemanget hade accepterat ett samhällsekonomiskt tänkande där tillväxtens slutsummor styrts om från offentliga investeringar till privata förmögenheter.
Europeiska socialdemokrater kommer inte heller undan. De bör blekna av tappad trovärdighet. Att Gordon Brown blivit symbol för trygghet kan bara förklaras med kollektiv brittisk minnesförlust. Socialdemokratiska regeringar har levt högt på den finansiella branschens kasinospel.
Krisen är en möjlighet att mer grundläggande – än bara de allt mer betydelseslösa europeiska regeringsskiftena – lägga om den politiska ekonomin. Som 1973 men i annan riktning. I helgen lät Nicolas Sarkozy som en välfärdspolitiker i Charles de Gaulles fotspår. Hur bör då inte en socialdemokrat låta?
Men för att kunna ta chansen får socialdemokrater inte ljuga bort egen inblandning – som Obama gör i USA. Läget är avgörande. Det gäller att inte lämna efter sig en kontinent av besvikna.
Allt det vi ser hända nu runt om i världen, är en följd av ekonomiskt lättsinnne och svindlande risktagande med andras pengar med ekonmisk härdsmälta som följd. Om de ansvariga för deta ska ställas till svars, blir det en enorm byk att tvätta.
Vi minns när en banktjänsteman, som spekulerade på egen hand, fick hela Barclays bank i Storbritannien att kollapsa. Han dömdes till ett långt fängesestraff för sitt tilltag. Den här kollapsen är oändligt mycket större, och har hur många skyldiga aktörer som helst. Det är bra att Clinton & co lyfts fram för sin del av ansvaret.
Det ska bli mycket intressant att följa om något ansvar kommer att utkrävas den här gången. Jag tror inte det. Det är för många, som haft fingrarna i samma syltburk!
inte! Lika lite som Ohly är moderat! Fast skillnaden mellan Ohly och Rehinfeldt här är mindre än den är mellan Rehinfeldt och Obahma MEN då står den Amerikanske presidentkandidaten till höger om ”högerledaren” i Sverige! Synd att man är S
Ekonomi är som att gå på lina. Det är bättre med ständiga små justeringar i balansen än att börja vifta med armarna.
För att kunna klara balansen är det viktigt att hela tiden se verkligheten.
Det har både socialdemokrater och borgare, för att inte säga alla politiker, missat i sina ständiga försök att övertyga att just de har lösningen.
Sverige tappade sin ekonomiska balans 1973, då inte minst socialdemokraterna vägrade se att det var en strukturkris och inte en konjunktursvängning. Att bygga fartyg på lager, som man gjorde på 70-talet var också en förnekelse.
På 80-talet gjorde socialdemokraterna det mer lönsamt att låna än att spara.
På 90-talet genomförde den borgerliga regeringen sitt program utan hänsyn till att det var direkt livsfarligt i det ekonomiska läge som rådde
Felet är att ingen, oavsett politisk ståndpunkt, lyssnat till Warren Buffets råd: ”Köp ingenting som du inte begriper”.
Det är ett bra råd. Både när det gäller pengar och politik.
Sossarnas faiblesse för egentillverkade brandkårsutryckningar betackar vi oss för.
Stålindustrin ,varven är tydliga exempel på ekonomisk okunskap hos sossepolitiker.
Finansministern Sträng som tillät full avdragsrätt för bl.a fastighetsräntor som i allra högsta grad gynnade honom själv som person och ‘ägare till fastigheter i Stockholms innerstad.
Listan skulle kunna göras lång med idiotiska ekonomiska förslag och genomförda sådana med sossestämpel.
En sosse som konverterade var K-O Feldt med löntagarfonderna och nu förväntar vi oss fler efterkloka sossar.
Vi väntar också på att svenskarna skall förstå att en anglosaxisk demokrat står politiskt till höger om en svensk moderat.
Läsana har inte blivit bortskämda med uppriktighet.
Nu erkänner Per Wirtén uppriktigt att krisen är etablissemangets globala kris. Det etablissemang som han och de flesta som debatterar tillhör.
Till etablissemangets försvar så får man erkänna – med Helle Klein och Kafka – att krisen går betydligt djupare än så och också är en existentiell kris, vilken kanske hade varit svår att helt undvika.
Därför är det säkert att krisen kommer att upprepas och att den allt större gruppen av marginaliserade tar smällen tills härdsmältan blir så stor att extrema partier (olyckligtvis) kommer till makten.
Om naturligtvis inte de politiska partierna och etablissemanget besinnar sig och går till roten med ”växtproblemen”, vilket förhoppningsvis är Per Wirténs uppmaning.
Vi hoppas också att Per Wirtén fortsättningsvis kommer att bidraga till att detta uppvaknande inte leder till ”snedtändning”. Ett sådant har som bekant Alliansen drabbats av. Resultatet är väl känt.
Stod det klart för ledarskribenten att kongressen var under total republikansk kontroll från 1994 till 2006 och att Clinton var ‘mycket upptagen’ av republikanernas försök att avsätta honom för ‘sex på kontoret’ under åren 1998 till 2000? Det var då den gamla lagen om särskiljandet av bank- och mäklarrörelserna trummades igenom i kongressen och skrevs på av den då ‘upptagna’ Clinton.
En annan och mer direkt orsak till krisen är förstås att den amerikanska staten ville underlätta även för mindre bemedlade att få huslån. Lån vilka marknaden ansåg för riskabla. Så statens ansvar handlar inte bara om att den gett mer frihet åt marknadskrafterna…
Ur Media Matters for America:
Media conservatives baselessly blame Community Reinvestment Act for foreclosure spike
Summary: Several conservatives in the media have recently blamed the Community Reinvestment Act for the current financial crisis — when, in fact, the CRA does not apply to institutions making the vast majority of troubled loans underlying the crisis. It applies only to depository institutions, such as banks and savings and loan associations. Experts have estimated that 80 percent of high-priced subprime loans were offered by financial institutions that are not subject to the CRA.
Several conservatives in the media have recently blamed the Community Reinvestment Act (CRA) for the current financial crisis — when, in fact, the CRA does not apply to institutions making what some experts have estimated to be the vast majority of troubled loans underlying the crisis. In a September 28 Boston Globe column, Jeff Jacoby asserted: ”The pressure to make more loans to minorities (read: to borrowers with weak credit histories) became relentless. Congress passed the Community Reinvestment Act, empowering regulators to punish banks that failed to ‘meet the credit needs’ of ‘low-income, minority, and distressed neighborhoods.’ Lenders responded by loosening their underwriting standards and making increasingly shoddy loans.” Likewise, during the September 25 edition of The Radio Factor with Bill O’Reilly, guest Jonathan Hoenig, a regular panelist on Fox News’ Cashin’ In and managing member of Capitalistpig Asset Management LLC, asserted that the CRA ”makes banks give loans to bad risks.” Similarly, during the September 25 edition of Fox News’ The O’Reilly Factor, radio host Laura Ingraham said that ”the problem here is government intervention in the free markets” and baselessly suggested that 1995 rules strengthening the CRA ”pushed all these institutions to lend to minority communities, many were very risky loans.” A September 25 Investor’s Business Daily editorial claimed the CRA ”forced banks to make many more subprime loans.” Contrary to the accusation that the CRA is responsible for the current crisis, experts have said that approximately 80 percent of high-priced subprime loans were offered by financial institutions that are not subject to the CRA. Moreover, the president of the Federal Reserve Bank of San Francisco earlier this year said the CRA has actually increased the volume of responsible lending to low- and moderate-income households, as Center for American Progress senior fellow Robert Gordon noted in an American Prospect blog post.
Ur http://www.salon.com
The CRA was passed in 1977 to counter proven and pervasive racial discrimination by banks and savings & loans. It addressed the unfair and widespread practices of denying credit-worthy customers of color, particularly African Americans and Latinos, access to standard loans and mortgages. The CRA was a remarkable success, sending home ownership rates among people of color to unparalleled heights and helping usher in a black and Latino middle class that is essential to America