Bild: Wikimedia commons
EU-valet var en väderindikation; det blåser snålt från höger i Europa. Reaktionära högerpopulister går fram. Såväl vänsterpartierna som socialdemokraterna tappar mark. En tillbakagång som inte kompenseras av de grönas framgångar. Politikens grundregel är som bekant att två alltid slår den tredje. Den progressiva axeln i Europa tenderar att marginaliseras.
Visst, nationella val är en annan femma. Men ett maktskifte har redan skett. För tio år sedan regerades Europas länder nästan helt och hållet av röda regeringar. I dag är socialistiska premiärministrar en sällsynt företeelse.
I några av de stora europeiska länderna är vänstern i ett synnerligen prekärt läge. I Italien är vänstern detroniserad trots Silvio Berlusconis clownerier. SPD i Tyskland lär förpassas till opposition i höst. Franska socialistpartiet fortsätter en stolt tradition och strider intensivt inbördes. Gordon Browns Labour kommer med intill visshet gränsande sannolikhet att förlora parlamentsvalet nästa år. I många av EU:s nya medlemsländer är vänsterpartierna av förklarliga historiska skäl mycket svaga eller nästan obefintliga.
Det finns emellertid ingen quick fix som kan väcka vänstern till liv igen. Och ingen politisk kursändring lär förändra bilden på kort sikt. Men det faktum att vänstern inte har stärkts under den ekonomiska krisen är intressant i sig. Den politiska diskussionen har det senaste året bekräftat vänsterns kritik av den avreglerade kapitalismen. Men det är högerpartierna som har gynnats av krisen. Så här långt.
När socialdemokraterna regerade Europa i slutet av 1990-talet bejakades globaliseringen på ett övergripande plan. Den skulle bara bäddas in i ett socialt Europa. Men. Ambitionerna fastnade mellan de försvagade nationalstaterna och ett EU som inte hade tillräcklig beslutskraft. Snart ebbade 90-talets röda våg ut.
Parallellt har den högerpopulistiska fronten begränsat vänsterns väljarbas. De senaste 20 åren har extrema högerpartier kapat åt sig många traditionella socialdemokratiska väljare på sitt motstånd mot mångkultur, invandring och muslimerna. Trenden bekräftades sannerligen i senaste EU-valet. Sverigedemokraterna kryper närmare riksdagen. I många länder är främlingsfientliga partier redan etablerade. Och fungerar som stödtrupper för konservativa regeringar. I Danmark är Dansk Folkeparti det största arbetarpartiet.
Om detta mönster äger bestånd framöver får socialdemokraterna, vänsterpartierna och de gröna synnerligen svårt att forma en politisk majoritet. Under fyra decennier gynnade "rasfrågan" republikanerna i USA. Den vita arbetarklassen började rösta på Reagan. Först 2008 lyckades Barack Obama bryta den konservativa logiken.
Framtiden är ännu ett oskrivet blad. Om vänstern i Europa ska kunna revitaliseras krävs mer än käcka tillrop. Framför allt ett strategiskt grepp bortom kortsiktiga taktiska positioneringar. Samt ett intellektuellt förhållningssätt till de grundläggande ekonomiska strukturfrågorna. Den ekonomiska krisen är härvidlag en utmärkt startpunkt. För hittills har den snarare varslat om avsaknaden av såväl analys som alternativ.
Solidaritet och sammanhållning har varit adelsmärken för arbetarrörelsen förr, och det gällde såväl nationellt som internationellt. På 30-talet molbiliserades stöd för den kämpande demokratin i Spanien, som ju sen krossades av Franco. På 60- och 70-talet gällde det Vietnam och Chile t.ex.
Nu har både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fördummats, och idag finns inga spår av ideologi, internationell sammanhållning och solidaritet kvar
Jag saknar den tid, när folkbildning stod i centrum för arbetarrörelsens värderingar. Studiecirklar hos ABF eller inom facket bedrevs flitigt, och blev en ideologisk bas att stå på. Dags att tänka om!
Håkan Bengtsson talar om vänster. Visst det finns ett behov av en vänster men nyliberala socialdemokrater har berett vägen för högern. De svenska socialdemokraterna kan inte presentera en övergripande tanke med hur vårt samhälle skall utformas. De som idag leder socialdemokratin är ju en ansvariga för den högersväng som genomfördes under 1990-talet. Detta är ju en viktig förklaring till deras oförmåga att med kraft och att föra fram ett allternativ till dagens höger som kan mobilisera både sitt parti och väljarna. Vi ser detta hur man gång på gång står passiv när möjligheten uppenbarar sig.
Jan
Socialdemokratin i Sverige borde kunna resa upp sig och klara krisen.
Detta förutsätter en förnyelse, inte bara i form av nya människor, utan även med nya ideer. Vi behöver en vision om vad vi vill. Vi förlorar slaget om medelklassen i landets storstäder. Vi förlorar även väljare i miljonprogramsområden. Det krävs en verklig analys och självransakan som är värt namnet för att komma ut ur krisen.
Det bra att MP vinner röster. Men det är mindre bra att MP vinner våra
väljare. Det bra att samarbeta med Vänster. Men det är mindre bra med deras krav på stora skattehöjningar. Hur vinner vi medelklassen?
Det behövs en verklig storstads analys och politik som förenar en intressant politik för medelklassen och attraherar väljare i miljonprogramsområden. De sista avgjorde valet till M:s fördel 2006.
Det behövs en politik som stoppar utflykten av LO medlemmar till höger och vänstern. Vi har ont om tid.
I sverige har vänstern och socialdemokratin varit förlamande dåliga på att förklara vad en marknadsliberal politik innebär. I dagsläget står högern för definitionerna av vad som är rimligt och logiskt i form av ekonomisk stimulans. Argument byggda på friedmanianska ideal, snillrikt förpackade i korta budskap.
Detta måste bemötas på ett bättre sätt. I sin renaste former som Norberg och co helatiden refererar till är liberalismen lika utopsik som kommunism i sin renaste form. Detta belyses dagligen i och med behov och nödvändighet av statlig intervention. Exemplen är många. Mycket av höger argumentation om den rationella marknaden och människan bygger på felaktiga antaganden.
Poängen är att vänstern inte lyckats förklara detta på ett bra sätt och föra ut de till viktiga väljargrupper. Här i ligger den stora utmaningen.
Anders
Det är helt riktigt att vänstern dvs socialdemokratin och vänsterpartiet har inte mött den liberalism-penningmakt som förvandlar samhällets alla välfärdssystem till system för kapitalet att tjäna pengar på i tjänstesamhället när industrisamhället inte ger utrymme för mer spekulation och att tjäna pengar på pengar.
Det är egentligen skamligt att inte debatten handlar mer om det systematiska förändringsarbete som Alliansregeringen gjort i all tysthet. Nu kan man tjäna pengar på barnens förskola, skola och de äldres behov av omsorg och de sjukas behov av bra sjukvård!!!
Hela detta skamliga SYSTEMSKIFTE tycks ske helt i det glömda! Ingen press, radio och TV verkar intresserad av denna gigantiska systemförändring i det svenska samhället! Försäkringslösningar skall rädda den enskilde! Det gäller såväl i a-kassan där alltfler fackförbund inför inkomstförsäkringar, sjukförsäkringar med gräddfiler för de som har råd osv….Vart tar solidariteten vägen? Egoismen breder ut sig, sköt dig själv och skit i andra!! Var det så här vi ville ha det??
Vad återstår att privatisera för att kapitalet skall kunna tjäna pengar på oss svenskar och därefter skriva sig i skatteparadis och fly dit med våra skattepengar??
Den nuvarande sosse- och LO-ledningen var med om att öppna slussportarna för den EU-kommenderade avregleringen och den vinstgirighetsdrivna bolagiseringen av våra en gång offentligt drivna välfärdsystem inom skola, sjukvård och äldreomsorg och som nu i högerns tidevarv sköljer över oss med full kraft . Det hela blir nu enbart en kommersiell kund-företagare-relation där den ekonomiskt starke tar för sig på bekostnad av de som verkligen har behov av välfärden.
Nu gäller det att stå upp för en återreglering av hela skolan, sjukvården och äldreomsorgen till kommun- och landstingsförvaltande system och i den anda som förut gällde – nämligen en välfärd ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov ”.
Och här får inga halvmesyrer gälla. För en sak som är säker …ger man det minsta lilla finger åt en kapitalist (dvs privat företagare) så äter de upp hela handen
HAB:s iakttagelser är riktiga. Vänstern försvagas sakta men säkert i takt med att det gamla industrisamhället försvinner i ett töcken bakom oss. Det är en långsiktig trend. De kollektiva projekten ersätts av individuella. Både i Sverige och i Europa. Det är meningslöst att försöka blåsa liv i gamla termer som ”solidaritet”. I dag vet ingen vad ordet står för.
Och vänsterns kulturrelativism och mångkulturalism -för att inte tala om naiva snällism och vilja att i alla lägen gödsla med gemensamma skattemedel går inte hem. Sparsamhet är en dygd sa man förr. Och folk vill kunna försörja sig själva och stå på egna ben. Det ger mer trygghet än att leva på bidrag. Det staten ger dig kan den också ta ifrån dig har någon sagt.
Det samhälle vi hade under en period mellan 1970 och 1995 med höga skatter och statlig interventionism på alla livets områden -arbete, boende, kultur m.m. av nästan östtysk modell kommer nog visa sig vara en historisk parentes. Vi är snart tillbaka i en 50-60-talsmodell igen med en mer normal offentlig sektor och med egenförsörjning som huvudprincip.
Vem vill ha tillbaka socialismen som gjorde människorna så mycket ont?
Familjer fick dela lägenheter, vilket medförde i princip ingen tillgång till bad och dusch mer en gång i veckan.
Matlagning fick ske på samma sätt.
Köer till livsmedelsbutikerna vilket medförde att vissa dagar blev det inget på bordet.
Detta samtidigt som politiska proselyter badade i lyx och överflöd.
Om man har det minsta lilla hjärna och inget russin så begriper man att SOCIALISMEN
Jag tror att det är viktigt att ta SD väljar bas på allvar! Och förstå, att det finns ingen enhetlig högerpopulism. SD är på många sätt ett parti som söker arbetarröster. Det gör inte berlusconi, flammländerna osv.För dessa partier är det medelklassen man söker! Och dessa partier är direkt arbetar fientliga.
Att många i arbetarklassen röstar på dessa partier beror mycket på den nostalgi över en svunnen tid som frodas – ofta 50-60 tal och S styrd. SD har denna nostalgi ( även M har släng av det ). Man drömmer om loranga, ballongdäck, grusväg och en starkledare! Varför denna dröm?
SD är starka i gamla arbetarorter! Samhällen som ingen längre minns. De som blev över bor där! Det låter cyniskt, men så är det. Hur som helst, är SD väljare att ta på allvar! Inte beskriva på dem flintasteks-ätande intoleranta människor. Man måste även vara solidarisk med svennebanan. Och förstå att svennes önskningar – jobb, villa, barn osv – är helt rimliga. Vi som är vänster kan inte döma ut dem!
Om man odlar en nostalgi över en svunnen tid – som få har upplevt. En tid då samhället höll ihop, och mamma var hemma osv… Men den största skillnaden, mellan nu och då, är invandraren.Han fanns inte 50-talet. Det är invandraren som är splittraren av det enhetliga samhället. Inte pga av sin ras utan att han inte förstår vår moral!
Det är ok. att vara invandrare om, man bara tycker som vi! Hur ska man då tycka? Ja det är en mix av upplysning och kulturkonservatism. Om han inte tycker som vi, är han splittraren!
Poängen är att vi vänsterfolk måste ta SD väljarbas på allvar. Och inte klumpa ihop väljarna med SD,Berlusconi och andra. Väljarbasen har ett legitimt krav; Få ett anständigt liv!
Vi bevittnar idag tydligt den traditionella politikens gränser. En sådan är att begreppen ‘vänster’ respektive ‘höger’ knappast räcker till längre. De är för grova och har förlorat mycket av sin ursprungliga innebörd.
Därför tenderar sådana här artiklar att bli slag i luften. Frågan är snarare vad Bengtsson kallar ett intellektuella förhållningssätt, men då kanske i första hand till grundläggande frågor om hur vi vill ha våra liv.
”Vänstern” och ”högern” har i det stora hela haft samma filosofi. Den har i några väsentliga fall havererat och nu är det svårt att säga vad som har åstadkommit vad.
Risken är nu att tomrummet ånyo fylls av mindre nogräknade politiska konstellationer. En bättre idé vore en mera genomtänkt politisk filosofi och detta både från ”höger” som ”vänsterhåll”.
Annars uteblir nämligen den av nästan alla lovordade ”konkurrensen”. Obama har hittat politisk inspiration i Reinhold Niebuhrs skrifter. Niebuhr förordar instabil balans mellan många maktpoler.
För att en sådan inte ska urarta krävs allas vaksamhet och öppenhet. Det krävs således ett öppet samhälle. Men går vi verkligen mot ett sådant? Teknokratin har nått vägs ände. Nu måste vi anstränga oss!
Hurra för den ledaren! Missförstå mig rätt
Det här är ju en intressant diskussion. Frågan är vilken utgångspunkt man har.
Antingen är man socialist. Punkt. Då handlar det om att övertyga de borgerligt sinnade barnfamiljerna i Stockholms stora villaförorter om att socialism är bra för dem. Om det inte går. Nej då förlorar man valet och får acceptera det. Sen försöker man igen.
Eller vill man, framför allt annat, ha ett maktskifte. Då har jag svårt att tro att mer socialism är rätt recept. Du övertygar inte en elektriker från Tyresö med enskild firma, två ungar, fru och eget ägt boende i nyrenoverat radhus om att socialism och feminism är grejen för honom. Inte idag i alla fall. Så enkelt är det med det.
Intressant samtal idag.
Jag tror på social demokrati och jag tror på socialdemokratin. Det kanske finns en anledning till att hjärtat sitter i vänster halva av bröstkorgen.
Jag tror på socialdemokratiska kärnvärden – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Fast de varar aldrig för evigt. Därför måste de ständigt återerövras gång på gång på gång. Den kampen måste alltid pågå. Varje dag. Och den måste vi ta.
Dagens allianspolitik bygger i alltför hög grad på och belönar flera av de sju dödssynderna såsom högmod, girighet och likgiltighet. Den måste bekämpas.
Vi kommer igen!
Enade vi stå.
Mona Sahlin har de senaste åren ett tag försökt förnya (s) lite i norsk riktning. Med en politiskt korrekt satsning på miljö, feminism, HBT och multikulturalism. Tyvärr går det här inte hem i folkdjupen. Många är liksom jag överkänsliga för ”hype” och politisk korrekthet. Nu har hon tonat ner de här dragen.
Det behövs en ny socialliberal socialdemokrati. Jag gillar Helans förslag ”liberal som individ, social som medmänniska”. Det skulle kunna vara KD:s program som åsyftas
men det är det väl inte. Men någonstans i den riktningen bör man söka. Och (s) måste stå på sig om de sociala skyddsnäten och komma med något bra där. Otryggheten på arbetsmarknaden är monumental just nu.
En stor del av högervågens och nationalismens framgångar kan förklaras av den staka fokuseringen på identiteten, att människors, folks, ja tom platsers identiteter ska stärkas och bevaras. När identiteten hämtas från historien, när gemenskaper endast kan finnas till om man har ett långt gemensamt förflutet så underblåser man idén om folksjäl, ras och kulturer som oförenliga med varandra.
EU:s sammanhållningspolitik där europeernas gemensamma historia – identitet – ska stärkas parallelt med nationalstaternas allt starkare fokus på kulturarvet som det som ska ena folket är ett stort problem.
De myndigheter och offentliga institutioner som har ansvar fr kulturarv- och identitetsproduktion tar uppenbarligen inte sitt ansvar. Högervågen och rasismen hämtar i dag sina argument från kulturarvsmyndigheterna.
Bäste Bengtsson , kanske finns det anledning att fråga sig varför större delen av världen vänder socialismen ryggen.
Så varför inte också svenskarna ?
Via världens hårdaste totala skattetryck så har vi ju redan en egen socialismen där folk skall förmås att arbeta för andra – räker inte det ?
Kanske är modellen med en enda stor gemensam köttgryta där politiker nådigt delar ut ”gåvor ”av det som folket själv har slitit ihop
ett förlegat koncept ?
Om Sverige skall kunna hävda sig i den internationella välfärdsligan så är det inte mer socialismen vi behöver utan mindre .
Den skada socialismen tillfogat den svenska skolan där unga går ut med undermånliga kunskaper i kombination med sossarnas fientliga
hållning till företagande ser vi nu resultatet av med en mycket hög
ungdomsarbetslöshet .
Det minsta man kan begära av sossarna vore att fråga sig varför 96 %av unga i Holland har arbete medan snart var tredje är arbetslös i Sverige .
I Holland skapas det ständigt nya företag , därför att där försöker man inte via skatter och pålagor hindra privat verksamhet .
Och hur vill då sossarna driva Sverige vidare ?
Jo genom att höja skatterna , och detta i en tid då industrisverige håller på att omvandlas till informationssverige där en eda tangenttryckning kan föra ett kunskapsföretag ut ur Sverige , där ett företags hela värde sitter i en mjukvara som lätt kan flyttas till andra sidan jorden .
Nej det handlar inte om ngn quick fix , det handlar om att inse att spelreglerna har totalt förändrats och agera därefter och att i socialismens namn då höja en redan världshögsta skatt är inte rätt metod att bygga Sverige .
Jag tror vi har mycket att lära av vårt grannland Norge
http://www.karnevalforlag.se/bocker/trondheimsmodellen
Köp boken. Starta studiecirklar. Ut och agitera
Det finns andra lösningar än de nyliberala…
Tack Britta för tipset!
Aron Etzler är ju ibland med i panelerna i radio och teve. Han brukar alltid ha kloka och sansade kommentarer kring det mesta och har en väldigt fin samtalston. Blir en spännande läsning.
Håkan Bengtssons ledare andas villrådighet. Vi har länge talat om att industrisamhället håller på att gå mot sitt slut. I stället kommer informationssamhället. Detta är långvariga processer, som inte går att fixera i tid och rum. Men skall man sätta någon tidpunkt blir det just nu – den rådande krisen. När inte GM, Chrysler och Ford – industrisamhällets juveler i kronan – kan klara sig själva utan statligt stöd, då har något allvarligt hänt.
De stora företagen i USA blir Microsoft och Google (och en hel drös till). Dessa företag arbetar på ett helt annat sätt än verkstadsindustrin. Och har helt andra ”arbetare” och helt andra värderingar. Här har hänt något som socialdemokratin inte förmår ta till sig.
Den gamla väljarbasen – industriarbetare och tjänstemän – håller på att bytas ut mot en högutbildad, kreativ och självgående klass – informatörs- och kunskapsklassen. Den har av tradition varit politiskt konservativ och kulturkonservativ.
Här har socialdemokratin alla chanser att knipa en stor väljargrupp. Nämligen genom att utforma det individuella samhällsstödet så att det blir en verklig och substantiell materia mellan olika intellektuella arbeten.
Det är ju så att ingen i framtiden kommer att vara fastanställd hela livet på en och samma arbetsplats och är så redan i dag.
Här finns alla möjligheter att komma med nykonstruktioner och att utforma nya produkter för en ung generation. Men gör man det? Nej – man sätter sig ned och skriver berättelser att berätta för varandra och delar ut äpplen på Stockholms tunnelbana.
Industriarbetarbasen som väljarunderlag är snart ett minne blott! Analysera det kommande samhället och skapa rättvis fördelning i framtiden också!!!!
Bra skrivet, Jan Magnusson.
Problemet för (s) är ännu värre eftersom LO inte underlättar för männsikor att vara medlem i LO. Hela LO är uppbyggt på förutsättningen att ALLA är fast anställda.
”Varför kan man inte vara medlem i LO centralt och tillhöra det fackförbundsområde som man för tillfället råkar befinna sig i?”
Intressant synpunkt! Tyvärr knappast möjlig att genomföra i dag eftersom den förutsätter att ett antal LO-förbund (och deras styrelser och förtroendemän) tappar i makt och reduceras i betydelse. Här lär det kortsiktiga perspektivet överväga.
faktiskt, trots att småborgarna kanske var den starkaste drivkraften. Men också Le Pens nationella front är det största arbetarpartiet i Frankrike – att vara arbetare är faktiskt inte någon garanti för att ha vettiga åsikter. Hitlers parti NSDAP kom till makten med demokratiska metoder, glöm inte heller det. I Norge blir kanske högerpopulisterna störst i höstens val… här är faktiskt fara å färde om inte socialdemokraterna tar sig samman och blir ett ordentligt vänsterparti igen
Att arbetarpartier, folklighet, och fascism överhuvudtaget kan förenas har att göra med identitetspolitiken. Tron på att det finns en folksjälv, en kulturell identitet som är ärftlig och/eller förankrad i historien. I dag har kulturbegreppet kommit att ersätta rasbegreppet. Det som karakteriserar identitetspolitiken är att den skär tvärs igenom alla politiska flanker. Både höger och vänster hävdar kulturell särart som en legitim politisk faktor.