Bild: stock.xchng
Den politiska berättelse som vann valet åt Reinfeldt handlade om att genom sänkt arbetslöshetsersättning öka det så kallade arbetsutbudet och därigenom minska arbetslösheten.
Lönerna skulle pressas nedåt i vissa sektorer när glappet mellan a-kassan och den gamla lönen ökade, och fler skulle komma i arbete. Men till lägre lön.
Allt kretsade (då som nu) om A-kassan, även om denna (då som nu) kallades för "bidrag".
Socialdemokraterna drev i valrörelsen kravet på att höja taket och detta sade Reinfeldt nej till. I nuvarande ekonomiska läge har förslaget emellertid aktualiserats även från borgerligt håll vilket är bra.
Trygghetssystemen sprider riskerna, mellan fattiga och rika, friska och sjuka, kvinnor och män. På en privat försäkringsmarknad måste däremot den svage alltid betala mer. Det ligger i själva systemet.
Att som Littorin tycka att denna privata försäkringsmarknad ska göra en större del av jobbet skapar ett samhälle där riskerna bärs av de svagaste grupperna och det är ovärdigt. Men vad är alternativet?
Idag finns från vänster två huvudsakliga förklaringar till den nymoderata kritiken av framförallt a-kassan. Antingen säger man (fast tyst) att de hade rätt och anpassar sig till den borgerliga problemformuleringen. Eller så säger man att "alliansen" var någon form av ulv i fårakläder som lurade svenska folket att rösta för förändringar som svenska folket egentligen inte ville ha.
Inget av dessa synsätt skapar en särskilt konstruktiv debatt, bägge fokuserar nästan uteslutande på moderaterna och det är i sammanhanget knappast det mest intressanta.
Trygghetssystemen som de ser ut idag är byggda för att vara reaktiva, en syn sprungen ur 1900-talets verklighet. Det som sociologen Anthony Giddens har kallat för "den negativa välfärdsstaten" eftersom den definierar välfärd i negativa termer: som ett skyddsnät. Politiken ska komma in efter att något har gått fel: fånga upp och reparera.
När ekonomin kunde garantera fast anställning hela livet inom industri eller offentlig sektor kunde politiken fokusera på början och slutet av människors livscykel samt på att fungera som ett skyddsnät. Men kanske räcker inte detta när arbetsmarknaden ser annorlunda ut och strukturomvandlingarna går snabbare? Det räcker kanske inte med skyddsnät? Kanske måste framtidens trygghetssystem definieras i mycket mer aktiva termer.
Målet för trygghetspolitiken skulle kanske dessutom inte som hos moderaterna (och nu även i Sahlins retorik) vara att balansera rättigheter med skyldigheter. Utan snarare att vara ett verktyg för att skapa ett aktivt ansvarsfullt medborgarskap. Den politiska debatten skulle då skjutas från att handla om det korrekta förhållande mellan rättigheter och skyldigheter för individen, till en fråga om hur innehållet i ett modernt medborgarskap bör se ut.
Det vore onekligen intressant om oppositionen tog ett helhetsgrepp på trygghetssystemen från en sådan utgångspunkt.
Det finns inom de traditionella ideologierna två medborgarskapsideal. Det republikanska samt det liberala. Skillnaden mellan dessa bottnar i synen på jaget, staten samt vilka rättigheter och skyldigheter individen har.
Det republikanska medborgarskapet utgörs av en stark tro på kollektivet, individen finner sig själv i det sammanhang som den lever i. Därför ska en politik föras som underlättar detta för individen, en politik för det gemensamma bästa. Synen på staten omgärdas därför inte av något neutralitetskrav, den ska främja de goda dygderna och verka upplysande för att skapa den goda medborgaren.
Dess motpol är det liberala medborgarskapsidealet. Individen besitter här starka rättigheter gentemot staten som skall skydda dess autonomi och frihet. Individer har begränsade skyldigheter och deltagandet i samhälliga angelägenheter ses som frivilligt. Det liberala medborgarskapet kan således ses som ett passivt medborgarskap som är rättighetsbetonat. Staten skall vara en neutral och passiv stat, eftersom det goda livet ses som något subjektivt som alla individer själva skall finna.
Kielos vill att debatten går längre än till att handla om rättigheter och skyldigheter (republikanskt vs. liberalt). Det ligger verkligen i tiden, Andrew Dobson har teoritiserat kring just detta och konstruerat vad han ser som en del av lösningen på många av våra gemensamma problem. Nämligen det ekologiska medborgarskapet.
De gamla medborgarskapen kan vid en första anblick uppfattas som varandras motpoler men granskas de lite nogrannare ser man snart dess likheter. De delar uppfattningen om att den politiska arenan gäller den offentliga sfären och inte den privata; att nationalstaten utgör ramverket för medborgarskapet; samt att medlemskapet i den politiska gemenskapen är relaterat till medlemskapet i nationalstaten.
Feminismen har länge kritiserat både vänstern och högern för åtskillnaden som görs mellan den privata och offentliga sfären, därav slagordet ?det personliga är politiskt?, det som sker i den personliga sfären har politiska konsekvenser.
Ekologismen vidareutvecklar den feministiska kritiken och påpekar att hushållens ökade konsumtion i den privata sfären leder till global uppvärmning, ökade avfall m.m. Individerna har därför skyldigheter, enligt ekologismen, att minska sin konsumtion så att det inte överstiger vad som är ekologiskt hållbart. Eftersom miljöförstöringen och resursutnyttjandet inte ser till några gränser är det ekologiska medborgarskapet ett kosmopolitiskt medborgarskap, men rummet där medborgarskapet utövas bygger inte på tanken av ett globalt civilt samhälle, istället utgörs rummet av det ekologiska fotavtrycket. Det ekologiska medborgarskapet kan kännetecknas som en kollektiv handling som grundar sig på en bestämd uppfattning om ekologisk hållbarhet. Det förutsätter att alla individer har en gemensam strävan mot samma mål. Alla människor har rätt att bruka resurser så länge inte någon (inklusive framtida generationer) kommer till skada. Visionen om det hållbara samhället bygger därför på idén om ?kosmopolitisk rättvisa?. Det ekologiska medborgarskapet är ett aktivt medborgarskap, ett hållbart samhälle kräver ett dagligt engagemang av medborgarna för att nå detta mål. Det lägger således ett stort ansvar på individerna som får skyldigheter att leva ett dygdigt liv, där handlingar som traditionellt sett uppfattats som privata då ses som politiska.
Rättvist miljöutrymme
http://mjv.klandestino.se/index.php?id=258
Ekologiskt fotavtryck
http://www.footprintnetwork.org/en/index.php/GFN/
Jag blir så trött på att läsa inlägg, där den som skriver, befinner sig i illusionernas och fablernas värld. Det gör uppenbarligen Mackan, när han argumenterar för ekologiskt medborgarskap med dagligt engagemang av alla medborgare. Det räcker med att besöka ett soprum, så ser vi hur det står till med den saken.
Men i sak håller jag med oppositionens företrädare: Det är upprörande att lägga ansvaret på individen, att försäkra sig mot inkomstbortfall vid arbetslöshet.
Ungdomar, som idag hoppar mellan jobb på hamburgerbarer, call-canters och kanske något jobb inom vården ibland, är i mycket liten utsträckning medlemmar i något fack, det kostar för mycket, tycker många av dem. Den stora frågan är inte ersättningsnivåenrna inom A-kassan, utan att så många hundra tusen står helt utanför. Det är dags för facken inom både LO och TCO att vakna. Vad gör t.ex. Unionen, där jag själv är med? Inte mycket….
Politiska framgångar har i det här landet inte kommit gratis, när nu människor i allt större utsträckning vänder politiken ryggen innebär det också större svårigheter att ta tag i gemensamma problem. Speciellt när det finns starka särintressen som skulle förlora på t.ex. minskad konsumtion. Om en radikal politik mot orättvisor ska bli möjlig måste förändringen komma underifrån och eftersom ekonomi och miljö är så intimt sammanvävda tycker jag det ekologiska medborgarskapet är intressant. Det är en teoretisk konstruktion såklart, men är det något fel med det?
Med passiva medborgare kommer det inte ske några positiva förändringar. Med aktiva kan politiker finna modet att genomföra nödvändiga förändringar. Idag säger många unga människor som tillhör den cyniska, passiviserade generationen att de inte är intresserade av politik. Men allt runt omkring oss beror på politik och val vi gör kan också ses som politiska. Att jag bara äter veggiekäk är ett politiskt val. Att få människor politiskt aktiva är mycket viktigare än att ett parti jag sympatiserar med får några procent mer i opinionssiffror.
Att din människosyn bygger på hur ditt soprum ser ut tycker jag är olyckligt, men det påverkar trots allt inte min övertygelse om hur politiska förändringar sker.
Dina illusioner liknas vid att försöka vända en atlantångare.
Titta Dig omkring i världen ,titta Dig omkring i Ditt närområde alla dessa köpcentrum som ligger i alla områden norr ,söder, öst och väst.
Vem besöker dem, jo svenska folket och inte Du och Dina verklighetsfrämmande kamrater.
Kom tillbaka till verkligheten.
Visst är köpcentrum den del av verkligheten, men kanske just därför vill man förändra verkligheten, inte bli en del av den. Bara för att det finns köpcentrum och många går dit behöver inte betyda att man inte vill förändra. Det brukade vara en del av verkligheten att kvinnor inte fick rösta eller att färgade inte hade rättigheter, men det lyckades folkrörelser och gräsrotsrörelser ändra. De flesta tycker nog idag att deras ”verklighetsfrämmande” initiativ är hedervärda (man kan t.o.m. vända på det: det ses idag som helt absurdt hur verkligheten såg ut då).
Själv hoppas jag innerligen det finns tillräckligt med människor (och är dessutom övertygad att det gör det) som vill ändra det du kallar ”verkligheten”. För bara för att saker är verkliga, betyder inte att man inte skall ändra dem. Ibland verkar det faktiskt vara precis tvärtom.
”För bara för att saker är verkliga, betyder inte att man inte skall ändra dem. Ibland verkar det faktiskt vara precis tvärtom.” Så skriver Bodil så klokt och sympatiskt, tillsammans med Mackan på spaning efter ritningarna till ett nytt slags medborgarskap m a a dagens ledare.
När man ser soporna hjälper det ju inte att hålla för näsan, Sture!
Bodil: Du är passagerare på samma atlantångare som Mackan, jag och andra trollkarlar. Vi går säkert under tillsammans så varför bry sig?
Ulf Lundell slår huvudet på spiken när han konstaterar att det inte kommer några nya visioner från (s) eftersom berättelsen (höga skatter, fördelning, statens roll i individens liv) inte går att köra en gång till.
Svagheten hos socialismen är det marxistiska arvet med rötter i industrisamhället som säger att vissa grupper i samhället ska ställas mot andra grupper. (s) försöker nu förnya sig och bli ett parti för alla men det är svårt när det måste ske till priset av att partiets själ måste överges.
Samtidigt trycker den globala konkurrensen löner, skatter och avgifter neråt. Villkoren ”out there” blir allt tuffare.
Lars Ohlys satt i Agenda igår och mässade om skattehöjningar i Sverige när hela världe sänker skatter istället man vet inte om man skall skratta eller gråta.
Ohly han önskar väl in en tid i Sverige när han kan åka ZILlimousin men se det skall vi eftertänksamma gemensamt sätta stopp för.
För övrigt får han vänta länge på ZIL, ryssarna har inte levererat någon efter milleniumskiftet .
Får tyvärr en känsla av att Volvo befinner sig i samma situation idag som ZIL gjorde i slutet av 1900 talet.
Kina och Indien kommer med fantastiska bilar som gör det svårt för Volvo och de amerikanska märkena att konkurrera .
Mercedes , BMW och VW lär överleva ttillsammans med de asiatiska.
Min förhoppning är att krönikörerna på Arena skall förstå och inse att Sverige måste ”hänga” med i den globala ekonomin om vi skall överleva
och inte dalta med sossar och kommunister.
I fredags så skrev Katrine om att Mona Sahlin borde måste ta det intellektuella initiativet och idag om att det krävs en ny syn på välfärdsstaten.
Jag tror också att de välfärdssysten som är skapade för 1900-talets arbetsmarknad måste förändras. Jag håller med om att dagens välfärdssystem är reaktiva dvs att dom kommer in när något gått snett.
Däremot förstår jag inte vad hon menar när hon skriver att
”Utan snarare att vara ett verktyg för att skapa ett aktivt ansvarsfullt medborgarskap. ”
Hur åstadkomma ett ansvarsfullt medborgarskap? Var ska man börja? Jag tror att man ska börja med ”the economic man”, och ifrågasätta om ”the economic man” är den optimala förebilden som människa för en fungerande marknadsekonomi. En människa som vid valet av valsedel i hög grad styrs av huruvida skatten kommer att sänkas eller ej. D.v.s. en notorisk suboptimerare. D.v.s. en människa som har reducerat sig själv till en kortsiktig prismekanism. T.o.m. Adam Smith pekade i boken
Socialdemokratin är ju från början ett socialistiskt och inte ett socialliberalt parti.
Sen har ju Socialdemokratin med tiden glidit längs den politiska skalan mot mitten och på den resan annamat en hel del av socialliberalismen. Men om man som du förespråkar socialiberalismen så är det nog alliansen som man ska rösta på 2010 och inte socialdemokraterna eller kamrat Ohly.
Sen finns det dom inom vänstern dom som hävdar att så fort som dom borgerliga partierna vill sänka världens högsta skatter en liten aning så utpekas dom som ”marknadsfundamentalister” men det beror nog bara på att dom varken vet vad marknad eller fundamentalismen är för något.
Thomas Mattsson, ang. systemvetenskapliga utgångspunkter är det kanske relevant i system som har en specifik uppgift som ska uppfyllas. Ett system handlar om energiförsörjning, ett annat om banktransaktioner, ett annat om webpublicering. Där kan såklart suboptimering vara ett problem.
Men Kielos, du och andra som förordar ett mer aktivt förhållningssätt till mänsklig verksamhet överhuvudtaget underskattar konstant kunskapsproblemet. I er föreställningsvärd går det på något vis att aggregera hela spektrat av mänskliga förehavanden till ett ”system” eller liknande, där enskilda preferenser och villkor är synliga för en ”policy maker”.
Det som är en oändligt mycket mer a) sofistikerad samt b) ödmjuk ”design” av politiken är att låta individer och samlingar av individer så långt det går ta beslut för sina egna sammahang för att tillfredställa sina preferenser eftersom det går att överblicka. Miljontals enskilda beslut är på det stora hela mer robust mot misstag än enskilda beslut som gäller miljontals människor.
Försök att forma mer optimala samhällssystem uppkommer alltid, men det är allt svårare att förfäkta de där sammanhållna och specifika samhällsidéerna när människor allt mer lever i sina sammanhang där de formar besluten efter eget huvud. Det är svårt att piska ner ett hav som stormar.
Sammanfattningsvis, om både input och output är så pass komplext som den moderna mänskligheten, kommer alla försök till att överblicka vara dömt att misslyckas, om man vill reducera bilden till ett fåtal enkla och påhittade variabler.
”the economic man” ”… lever i sina sammanhang där de formar besluten efter eget huvud. Det är svårt att piska ner ett hav som stormar.”
Precis — sedan är det ju alltid en fråga om hur detta inre/yttre ”sammanhang” upplevs. Jag tror inte det är så förtvivlat komplext, bara för att ”havet” stormar av suboptimering, om man kokar ned det hela till dygder. Men ”the economic man” hotar en fungerande marknadsekonomi genom sin notoriska suboptimering. Det visar, inte minst, finanskollapsen.
Den Du kallar finanskollapsen emanerar, som Du också känner till, när Bill Clinton öppnade alla kranar hos bankerna.
Påbudet var att alla skulle få lån oavsett deras ekonomiska status.
Därav bolånekrisen som startade hela finansoron som spred sig inom alla sektorer.
Sen kan man ju som Du skriva om ”the economic man” som formerar besluten efter eget huvud.
Det är ju inte den korrekta beskrivningen av eländet och en sak skall Du veta att det går inte att bortförklara Bill Clintons påbud.
Vi lever idag i Internets värld, det går inte att så lätt dölja och sopa under mattan, som det alltid har gjorts i varje fall i sossesverige.
Kielos resonemang om ett sk modernt medborgarskap är en förhoppning om en rödgrön röra.
Nu kör vi med raka rör, hjälper till att reda ut begreppen och hoppas att
Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ser till vårt hus.
Ja, men då var väl, utan att ha närmare kännedom om saken och om man ska tro dig, Bill Clinton en ”the economic man”!
Först, för att sticka hål på trollet Bodils inlägg, rekommenderas Wikipedia.
http://en.wikipedia.org/wiki/Community_Reinvestment_Act#Relation_to_2008_financial_crisis
Alla som sedan vill lära sig mer om finanskrisens rötter gör klokt i att läsa följande lilla översikt över de senaste decenniernas regelverksförändringar i USA.
http://www.dailykos.com/storyonly/2008/11/16/1002/9542/629/660423
History may be written by the winners, but that doesn’t stop the losers from wasting a lot of ink in the attempt (inledningen på ovanstående länk)
Jag har fastnat på det individuella ansvarstagandet och kan inte få ihop det med socialistiskt organiserat tänkande eller beteende.
På 1920-talet förestod Ernst Wigforss en statlig utredning om arbetarnas ansvarstagande i ekonomin. Det skulle liksom vara nästa steg. Då! … och nu också.
Annars skiftar perspektivet. Socialism handlar om organisation inte tvärtom.