Bild: Wikimedia Commons
Frankrike är landet som stör. I svensk debatt betraktas det som bakåtsträvande och i amerikansk växer ren frankofobi. Landet utmålas som en ekonomisk ruin.
Men under sista kvartalet 2009 var Frankrike ensamt euroland med tillväxt. Arbetslösheten är hög, men har under krisen stigit klart mindre än i Sverige och andra länder. För utländska företag är det världens tredje hetaste land för att investera i. Samtidigt som Sverige avindustrialiseras står fransk industri fortfarande på topp. I FN:s välståndsliga ligger landet högt.
Motviljan är ideologiskt betingad. Frankrike är landet som i viktiga avseenden motsäger de politisk-ekonomiska "sanningar" borgerliga och socialdemokratiska ekonomer lärt på Handelshögskolan. Att Frankrike på många sätt överglänser de två länder – USA och Storbritannien – som prickfritt följer de marknadsliberala regelböckerna trissar bara upp ilskan.
Den franska staten har visserligen retirerat under senare år. Efter att president Mitterand förstatligade rader av stora företag 1982 har de åter privatiserats i mäktiga vågor. Men staten verkar ändå inte ha förlorat sin centrala roll för utvecklingen av ekonomi och näringsliv. Reflexerna sitter djupt.
I en artikel i tidskriften Dissent (1/2010) analyserar Paul Cohen vid Univerity of Toronto den aktivistiska statliga politikens facit under de senaste franska decennierna. Trots rykten om motsatsen är utfallet gott. Även Mitterands socialiseringspolitik får grönt kort: många av företagen vändes från förlust till omstrukturering och vinst innan de såldes igen.
Mest intressant är hur statligt ägande använts i krisbranscher. De franska kolgruvorna stängdes utan att en enda arbetare sades upp. Stålindustrin moderniserades och överlevde. Men också för att utveckla nya: Europa skulle inte ha en stark flygindustri om den franska staten inte drivit på samarbetet kring Airbus. Staten äger eller kontrollerar fortfarande hundratals franska företag. En del succéer, andra illa skötta. Staten drog 2008 in 5,6 miljarder euro i vinster. De senaste årens företagshaverier i den privata sektorn, som Enron, Swedbank och General Motors, motsäger föreställningen att staten alltid är sämre ägare än det privata.
Frankrike avviker också genom att hålla fast vid en progressiv skatteskala; ganska platt för vanliga löntagare men starkt stigande för de superrika (läs Daniel Waldenström i SNS konjunkturrapport). Under senare decennier har ojämlikheten växt i Sverige, men siffrorna visar att den faktiskt minskat en aning i Frankrike.
Det innebär inte att allt är bra i Paris. Tvärtom. Landet är i djup politisk kris. Men poängen är att viktiga aspekter av den franska politiska erfarenheten stängts ute från svensk debatt. Det har varit en medveten politisk och intellektuell mörkläggning som det är dags att avsluta. Blandekonomi är inte ett fult ord.
Frankrike är sig självt nog. Gaullismen sitter stadigt vid makten, och presidenter som Jaques Chirac, har snarare motverkat än medverkat i samarbetet inom EU. Nationalismen sitter djupt, och drömmen som Frankrike som Europas ledarnation, kommer aldrig att överges. Men visst är franska regeringar bra på att gynna de egna industriella och agrara intressena….Vad man kommit överens om inom EU, blir ointressant i sådana lägen.
Per Wirtén skulle med samma resonemang anse att en bidragstagare är mer framgångsrik än en företagare.
Vi får väl se hur bra det går för Frankrike när det abnorma jordbruksstödet från övriga EU upphör. Utan det skulle t.ex. afrikaner kunna sälja mer jordbruksprodukter i Europa och de skulle slippa EUs dumpning av sina överskott som gör mycket afrikanskt jordbruk olönsamt.
Statligt ägande behöver inte vara ”vänster”. Det kan också vara ”höger” som i Frankrike. En sorts nationalism och toppstyrning som i grund och botten är konservativ. Vänsterns behov av att visa på sina idéers framgångar gör att man griper efter halmstrån. Som nu PW.
Det finns en gammal feodal konservativ uppfattning om att ”marknaden” med sina ”krämare” är något fult. Fursten odlar sina krigiska dygder och sköter sina jaktfalkar i stället för att stå på torget och skrika. Marknaden ska självklart tyglas med olika regleringar. Så att den feodala överbyggnaden ska få del av tiondet. Det är sådan konservatism som ligger bakom det franska samhället. Inte socialismen.
Det är självklart inte så att alla privata företag är mer vinstrika än alla statliga företag, om nu Wirtén trodde något annat. Den viktiga skillnaden är att om det går dåligt för ett privat företag så drabbas de frivilliga investerarna, men om det går dåligt i ett statligt företag så drabbas hela folket.
Kul att nu även Per Wirtén sällar sig till oss som tycker att inkomstskatterna i Sverige är ohemult höga! Frankrike ligger på en högsta marginalskatt på 40% medan den i Sverige är 56,7% (2009). Totalt är givetvis också skattetrycket högre i Sverige. Per konstaterar att vårt system inte hindrar ojämlikheten från att öka medan den minskar i Frankrike. Som synes i sammanställningen nedan (2008) så är inkomstskatten i Frankrike rena drömmen för en Svensk! Heja Per!
Up to
Mycket är tokigt i Frankrike. Fasthållandet vid de monstruösa jordbrukssubventionerna t.ex. Men det finns också en välgörande kontrast till den anglosaxiska traditionen. Något av detta finns ju också i Tyskland där staten är ”Hüter der Ordnung ” i det ekonomiska livet(som Merkel har sagt). Kort sagt, låt oss bli mer europeiska, åtminstone när vi diskuterar ekonomiska och sociala frågor.
Argumentet i Per W:s text är att en aktiv stat och statligt företagande i flera fall är bevisat bättre än de empiriskt grundlösa, religiöst hållna nyliberala sagorna om att marknaden alltid är bäst på allt (även när den inte är det). Ni har inga invändningar mot det så ni försöker byta fokus, tydligen. Lärdomen är tvärtom att vi ska ta det bästa från systemen: mer progressivitet i skattesystemet, högre total skattenivå och mer aktivt statligt ansvarstagande för landets ekonomi. Det skulle ge mer välstånd och mer ekonomisk jämlikhet i Sverige. Tyvärr roffar idag en liten överklassklick idag oförtjänt åt sig de största resurserna och livsmöjligheterna i Sverige på grund av borgerlig makt över politik och media.
Privatiseringar ska enligt Högeralliansen ge lägre priser och vinst för investerarna. Detta sker genom konkurrens och en ökad genom effektivitet.
Nu ska Svensk Bilprovning utsättas för konkurrens. En bilbesiktning kostar i Sverige 300 kr medan den i Finland, som har det system som nu införs i Sverige kostar ca 1000 kr. Svensk bilprovning har sannolikt den mest effektiva bilbesiktningen i världen och utgör ett föredöme som andra länder tar efter medan vi avvecklar.
Apoteket var en välskött verksamhet som nu konkurrensutsatts. Detta system finns redan i Norge där läkemedeln enligt uppgift är dyrare än i Sverige.
Tänk på ovanstående och lägg märke till den prisutveckling vi nu kommer att få på bilbesiktning och läkemedel!
Man kan ju också undra om vi har fått billigare el och telefon sedan privatiseringen. Min känsla är att det är tvärtom även om man inte räknar in all den tid aktiva val tar och som är en förutsättning för att utnyttja konkurrensen.
Helt obegripligt att vänstern kan envisas med att statligt ägande är vänsterpolitik. Frankrike är väl ett typexempel på att så inte är fallet. Ta bara kärnkraften. Av Frankrikes elproduktion utgör kärnkraften idag 3/4.
”Laget, inte jaget” är ett av Monas mantran. Därför är det extra roligt att PW viftar med Frankrike som föredöme. Ett land som alltid solospelat och försökt roffa åt sig fördelar på andras bekostnad – utan att skämmas ett dyft. Snarare känt sig stolta över det. Fast det är kanske där skon klämmer? Franskt beteende och (s)-beteende verkar misstänkt lika!?
Högern (de konservativa) vill äga om staten kan öka sin maktposition i världen, vad bolaget än sysslar med. Vänstern ser statligt ägande mer humanistiskt (minus kommunisterna) och har liksom ett bredare perspektiv på ägandet än bara rent ekonomiskt. Det finns ju till exempel inga ekonomiska skäl (statligt sett) till att socialdemokrater vill fortsätta äga SBAB, utan det handlar ju om att folket inte bara ska ligga i mäktiga bankmäns händer.
Allt detta om man ser det ur ett grundläggande teoretiskt perspektiv. Tvärtomexempel finns inom både högern och vänstern, såklart.
Det är intressant hur djupt rotad den, under Timbros och de moderata ideologernas ledning, utpekade vägen har blivit inom den svenska högern. Den nyliberala marknadsekonomin av anglosaxisk modell är den enda vägen framåt, allt annat är bara varianter av ”kommunism”.
De första reaktionerna här på Per Ws ledare är väldigt bra exempel på dessa ryggmärgsreflexer.
Skrivet av Patrik S under det senaste dygnet 09:12
” Den viktiga skillnaden är att om det går dåligt för ett privat företag så drabbas de frivilliga investerarna, men om det går dåligt i ett statligt företag så drabbas hela folket.”
Hur är det då i Alliansens Sverige om ett statligt ägt företag går bra? Jo då ska det säljas så att vinsterna kan tas ut av privata ägare och inte drabba det svenska folket.
Djärvt att i svensk offentlighet peka på åtminstone vissa franska egenheter som intressanta föredömen! Tack för det Per.
Per glömmer dock en poäng: arbetstidförkortning. Frankrike är med 35-timmarslagen (som Sarkozy nu i o f s försöker tömma på innehåll) nog det enda i-land som genomfört en större progressiv reform under de senaste 30 åren.
Det är svårt, om man har litet mer kännedom om Frankrike än gemene man, att inte lägga märke till den selektiva rapportering och kommenterande som franska fenomen utsätts för. Positiva nyheter förbigås med tystnad, men det som bekräftar fördomar tas emot och sprids med entusiasm.
Minns t ex rankingen av sjukvårdssystem för några år sedan, där Frankrike kom etta, Sverige inte ens bland de femton bästa. Såg aldrig nåt om det i svenska media.
Ja förvisso är Frankrike byråkratiskt och rätt så korrumperat (mer än vad kanske de flesta tror) men visst är det så att mycket fungerar mer generöst och bättre än i Sverige – den generation fanatiska USA-beundrare som nu dominerar många medier, inklusive de statliga, störs förstås av detta – men de är förstås inte heller kapabla att ta del av franska medier, med den dramatiska minskning av språkkunskaper som skett i Sverige under senare år.
2 stater som i princip skapades 1600-talet med enormt starka och djupa offentliga åttaganden. Frankrike generellt lett av mer nationalistisk sinnade högerregeringar med starka socialt lätt patriarkaliska strukturer och Sverige med inte helt olika företrädare som dock haft en hemvist något mer till vänster.
Den ekonomiska utvecklingen har ju inte direkt varit extremt lysande, men ok.
Jag hade egentligen velat ta till mig den här poängen om det inte hade varit att det är den obehagliga patriarkala delen av Frankrike som står för mycket av detta statligt aktivistiska. Det är kombinerat med en ohygglig byråkrati, stora Eu-stöd och en hopplöst obehaglig kolonial inställning.
Tror verkligen PW har en poäng. Man kan också se Tyskland där de stora industrikonglomeraten och staten jobbade hand i hand från indusrialismen genombrott och framåt. Frankrike kör sin variant. Men det är så mycket av ogenomtränglighet, kohandel och elitism som präglar dessa länder så jag har rent känslomäsigt väldigt svårt att omfatta artikelns poäng. När konkurrensen sätts ur spel kan så lätt vad som helst galet hända.
Det är också Frankrike som envist satsat på Breederreaktorer. Kanske är det en fantastisk lösning. Men det är också ett hög, hög, hög risk projekt.
Ett skämt som alltid går hem när jag talar med tyska vänner eller affärsbekanta är denna:
”Historiskt har Sverige och Frankrike verkligen något gemensamt!
?????
Vi har båda varit stormakter.”
Det är ett mycket uppskattat skämt bland tyskar och det ger alltid upphov till ett rungande skratt.