Bild: Gunnar Seijbold/Regeringskansliet
Efter valet 2006 satte sig ett segerrusigt centerpartistiskt förtroenderåd ned och beslutade att målet i valet 2010 skulle vara att partiet fördubblas, det vill säga nå 16 procent. I höstas justerades målet till att klara tio procent av väljarna. De senaste opinionssiffrorna, 3,1 procent i Demoskop, är i ljuset av dessa ambitioner närmast en katastrof.
Det sägs att det fria fallet i opinionsmätningarna beror på en osedvanligt motig höst för näringsminister Maud Olofsson. Och det finns många exempel på omdömeslösheter och lösmynthet, om Saab, om Vattenfall, om en vindkraftpark i Norrbotten där hennes son är engagerad, och om en uppvaktning om presstödet hos kommissionen som slutade med att en hög EU-tjänsteman beskrev henne som "dåligt informerad".
Men särskilt jagad av medierna har hon inte varit. Snarare har det som många väljare länge haft på känn under hösten bekräftats – att hennes höga tonläge inte motsvarats av att hon faktiskt uträttat särskilt mycket.
En gång i världen talade Maud Olofsson om att hon skulle "stoppa den sociala och regionala klyvnaden". 2010 är Sverige mer kluvet än någonsin och av en offensiv regionalpolitik syns ingenting, däremot har dieselskatten höjts. Småföretagarna är förbannade på att av talet om minskat regelverk för företagen mest blev en tummetott. Väljare som upplever klimat- och miljöfrågorna som centrala har av Olofssons högerkurs gått till Miljöpartiet.
Cyberliberalerna har inte låtit sig duperas av att Fredrick Federley hade gråten i halsen under FRA-debatten. Borgerliga väljare som söker kompetens i ekonomiska frågor lägger förstås sin röst på Moderaterna. Det finns helt enkelt för många högerliberala partier för svenska folket att välja på och Maud Olofsson har inte kunnat övertyga om varför man ska lägga sin röst just på hennes.
Oberoende av partifärg finns det politiker som man tycker synd om när de hamnar i klistret. Men få har den gångna hösten tyckt synd om Maud Olofsson, därför att hon är så kaxig och otrevlig. Hon är den borgerliga politiker som mest och oftast skyller ifrån sig med att det var sämre på sossarnas tid – som i riksdagen i onsdags – ett allt mer krystat argument när snart fyra år har gått av mandatperioden.
I TV4 strax efter jul påstod hon att hon fått så dålig publicitet för att hon är kvinna. Det är sant att det finns ett särskilt manligt raseri mot politiker som är kvinnor. Men hade en man förmått leverera så lite och samtidigt som Maud Olofsson helt saknat ödmjukhet, skulle denne också fått massor med kritik i medierna, om än med andra ord.
Maud Olofsson, moderaternas torped och socialdemokraternas bästa valarbetare är på god väg att utplåna ett före detta folkligt parti.
Just precis!
Bondfångaren Federley får leta upp ett annat parti. Nyliberala bönder finns inte i praktikan. Så enkelt är det.
…öppnade för att Maud kunde profilera C som ett nyliberalismens hard-liner-parti. Tyvärr för henne visade moderaternas praktik att de ligger kvar i sitt traditionella högerposition, med privatiseringar och skattesänkningar som främsta syfte. Kd och C förlorade därmed det politiska utrymme de försökte skaffa sig och framstår som ointressanta för borgerliga allmänväljare. Elmbrant gör här en helt riktig analys.
jag tror inte att (c) riskerar att ramla ur, men visst speglar opinionssiffrorna att hon/dom inte fått så mycket uträttat. Ffa inte med att underlätta för företagande.
Däremot är samtliga exempel som Elmbrandt radar upp sådana att man med god träffsäkerhet kan säga att andra sidans alternativ vore avsevärt sämre. SAAB, näringspolitik, övervakning, skylla ifrpn sigm även energipolitiken mm. Tom att spela offerrollen vet jag betydligt värre exempel. De flesta ledarna här är ju av arten ‘hur synd det har blivit om oss sosse-vurmare nu när vi inte längre får (känna oss delaktiga i att) bestämma …’
Men här skriver Björn E alltså klagosånger över att Maud inte har varit mer framgångsrik i liberal riktining enligt hans tycke. Och det kan man ju få tro att han menar …
C har sina rötter i bonderörelsen och S har sina i arbetarrörelesen. Båda dessa folkrörelser är nu i stort sett utplånade men deras politiska grenar finns kvar och för en tynande tillvaro. S har en långsiktig nedåtgående trend och ligger kvar på det dåliga valresultatet från 2006. C har i alla fall försökt anpassa sig till ett (tjänste)samhälle utan bönder medan S är inne i en slitsam anpassning till de ändrade förutsättningarna. Försvagade kollektiv, ökad individualism, högre utbildningsnivå osv. Men på sikt är båda partierna dömda.
När svenska folket får klart för sig vad som händer om den rödgröna röran eller trojkan skulle vinna valet så töar det rejält.
Då återställs ordningen .
Ingen svensk är så korkad att han eller hon vill betala 2kr mer för bensin eller 500kr mer för en flygresa.
Jag delar uppfattningen att folkrörelserna går kräftgång p g a samhällsutvecklingen. Båda partierna kännnetecknas av ideologisk vilsenhet när tidigare plattform för politiken inte lägre finns kvar. Bönderna finns visserligen kvar även om det är en allt mindre grupp. Begreppet arbetare finns knappast kvar längre även om klyftorna i samhället växer och den svenska modellen som politisk ingenjörskonst är på väg att försvinna. Centern ägnar sig nu åt populism i ren desperation när man balaserar på 4-procentspärren, det gäller ju att synas. Men för att synast måste man lansera tillräckligt radikala förslag för att det ska bli en nyhet. Just denna nyhetsjakt leder dock fel och blir till övertaktik. Sämre anställningstrygghet för unga och avskaffande av arbetsförmedlingen är knappst något man vinner väljare på
Jag tror inte det är bara Maud Olofsson som bidrar till centerns katastrofsituation – även om hon nog sannolikt är det största ”sänket”. De andra ministrarna rosar ju inte heller marknaden. Clownen Carlgrens bidrag till miljö- och klimatutvecklingen kan väl ingen vara imponerad av. Typiskt var ju att under svenskt ordförandeskap i EU, fick inte ens EU vara med då det s.k. avtalet togs fram i Köpenhamn. Hans påstående att Förbifart Stockholm är en miljösatsning torde väl bli ett bevingat uttryck, för att nu inte tala om slakten på vargarna. Inte heller Infrastrukturminstern eller jordbruksminstern tillhör ju dem man ropar hurra för när de yttrar sig och vad de har uträttat kan väl ingen berätta.
utan konkurrens. Men inte av av orsakerna Rogge framför, utan tvärtom.
Han är så totalt väck, och pratar sånt osammanhängande strunt, att man undrar hur det står till däruppe egentligen.
Och även det är Mauds ansvar.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka här. Det jag saknar mest hos Maud Olofsson är ödmjukhet, man får vara hur ”målinriktad” (för att citera henne) man vill och det är snarast en styrka om man inte bryr sig om vad andra tycker om en personligen, men man måste alltid ha lite ödmmjukhet. Hela denna beskrivning kan man också applicera på Carl Bildt – Sveriges mest arroganta människa. Jaja, han har i alla fall vett nog att hålla sig borta från media (eller är det media som håller sig borta från honom?).
1. Carlgren har visat sig vara en katastrof som miljöminister. Han har mer agerat myndighetschef tror jag snarare än någon som påstår sig ha gått in i politiken på grund av miljöfrågan (kärnkraftsfrågan?).
2. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tillhör nog den sista skara riktiga centerpartister som faktiskt bryr sig om jordbruk, skog och natur på det där gamla centerpartistiska sättet. Erlandsson är nog rätt man på rätt plats, han är ju faktiskt gammal jordburkare själv (därav kompetensen).
Kramandet av Erlandsson har jag svårt att förstå.
Han är djupt insyltad i den genomkorrupta köttindustrin. När djurplågeriet gång på gång avslöjas sker det av naturliga skäl inte av de ”kontrollinstanser” som Erlandsson förespråkar och som betalas av dem skall kontrolleras.
Detta är den svenska korruptionen i ett nötskal och vi ser den inte ens. Vi kallar den konstruktivt samförstånd.
… är väl aldrig populär, oavsett vad hon står för eller vilken kompetens hon har. Jag tycker det är beklämmande med kränkande tillmälen om olika personer. Det mesta ligger i betraktarens öga. Idiot t.ex. som Jonas N. vräker ur sig. Det bidrar knappast till att de här personerna gör ett bättre arbete. Men de har väl fel partifärg kan jag tro. Med rätt partifärg är väl alla goda och kloka och kompetenta.
I detta fall menar jag inte att det är överord.
Det finns fler som är halvkassa och kanske nån om är inkompetent, men Carlgren kan jag inte ta på allvar öht när han öppnar munnen.
http://baccusblogg.wordpress.com/
Att Erlandsson håller bönderna om ryggen är väl i och för sig inte fel. Men hans uppgift är faktiskt att se till att vi har ett jord- och skogsbruk som innebär att vi konsumenter får produkter vi kan lita på att de framställs på ett för natur och djur bra sätt och som långsiktigt är hållbart. Kan någon påstå att Erlandsson har uppfyllt detta? Vi i vår familj har i alla fall tagit konsekvenserna av hur grisuppfödningen går till och slutat äta griskött.
Landet lider av det socialistiska oket, inte ens pengar hjälper för att få politisk makt i landet, Sveriges rikaste parti med den i särklass bäst betalde (+180 000/mån) partiledaren riskerar att falla ur riksdagen. Kanske man inte betalar partiledaren tillräckligt, hon behöver ännu högre lön för att bli motiverad att verkligen topprestera?
Göran var helt fel på det, Maud är en lättviktig partiledare trots den höga lönen och möjligen oviktig efter nästa val.
Det är som Reinfeldt sade på Folk och Försvar. Medierna måste bli bättre på att kommunicera syftet med alliansens politik. Det är på grund av den ständiga smutskastningen i medierna som opinionssiffrorna viker. Väljarna måste förstå att utanförskapet skulle ha varit ännu större under en S-regering. Jag känner då ingen vettig person som tänker rösta rödgrönt i nästa val.
Maud har inga politiska segrar att visa upp. Näringspolitiken tar tid att se positiva resultat av och problemen syns direkt, ex Saab.
Centerna har också fått mycket minus av FRA lagen, men jag tror att de kommer tillbaka. Maud är bra som partiledare. Hon fungerar i TV och det är mycket viktigt.
Medierna är också ett problem för Alliansen, men förmodligen vänder detta när sakfrågorna åter kommer upp på bordet.
Det har varit tragiskt att se det gamla folkrörelsepartiets förändring under Olofssons ledning. Centern av idag samlar, tillsammans med KD, det sämsta av borgerliga idéer. Det de eventuellt har att tillföra i politiken kan vi klara oss bättre utan, och de dugliga lokalpolitiker partierna härbärgerar kan säkert göra nytta inom moderaterna. Jag gillar inte moderaternas politik, men borgarna ska väl också ha någon med ansvarskänsla att rösta på.
När de packar och lämnar riksdagen efter valet får de gärna ta med sig Vänsterpartiet, ett parti som hittills inte bidragit konstruktivt med någonting i svensk politik. När man ser vem de delar säng med i andra länder falnar också den demokratiska glöd de lyckats ge intryck av att ha här hemma efter murens fall.
Fritt moralfall för Mona Sahlin
http://www.youtube.com/watch?v=YolWuQJX-rY&feature=fvst”
Har ni sett Centerns pressekreterare bli galen och smygfilma byggnadsarbetare i vredesmod ?
ta en liten titt här ! OBS. Källor försäkrar att detta INTE är ett skämt.
http://www.youtube.com/watch?v=IosrrFI85Wg
Han är så underbart duktig på att få publicitet Jonas Pettersson ! Men inte så bra publicitet……
Nu utspelas politisk teater på ett beklämmande sätt.
Centern är på väg bort ur riksdagen och måste räddas kvar. Då påstår Moderaterna att de vill könskvotera bolagsstyrelser, vilket givetvis inte finns på kartan att de skulle göra. Syftet är att ge Maud Olofsson rollen av att med kraft gå i opposition mot det.
Eftersom motståndet mot könskvotering är en grundläggande borgerlig värdering så skall väljarna fås att tro att en röst på Centern är en markering mot könskvotering som man alltså har lurat i dem att Modertaerna vill driva igenom.
Man måste säga att regeringen är skicklig på att kringgå sitt allt övergripande huvudproblem sedan 1919 – demokratin.
Jonas Pettersson som sin och Flankings specielle nyliberale sekreterare. Jösses, Olofsson och Falemo har snart kickat ur partiet ur riksdagen.
Ni som inte sett detta kommer inte att tro att det är sant, men det är det…
http://www.youtube.com/watch?v=IosrrFI85Wg
Inte för att jag tror på den, men den hade kunnat vara sann.
Jag vet att sossarna i regeringsställning hela tiden använde en liknande taktik:
Man lät några poliker (men ej riks- och ej från Stockholm) skriva en debattartikel i något lagom kontroversiellt ämne och utmanandes partiledningen. Som testballong och för att bereda vägen mentalt …
Därefter inväntades reaktionerna, och ifall det inte blev ett ramaskri så hade man en öppning mot ett önskvärt håll.
Ifall det blev ett ramaskri, då gick partiet centralt ut och avfärdade detta som ‘orealistiskt’ i tydliga ordalag, och kunde ev lägga ett mycket mer ‘sansat’ förslag i samma riktning själv.
Måste erkänna att under decennier var (s) mästare på att (ful-)spela politiken och media till sin egen fromma. Och ständigt få oppositionen att se tafflig, splittrad och amatörmässig ut.
Nu har dock den smartare, och strategist skickliga generationen av (s)-politiker försvunnit/avgått/pensionerats, och ersatts med uppkomlingar från SSU och andra som kanske fortfarande förstår politiken, men som inte kan planera framåt strategiskt, och som ffa inte har någon förankring i det som (s) så gärna kallar ‘arbetare’ eller (bara hederligt ‘arbete’), och den sortens opportunism lyser igenom. Speciellt tydligt om där inte finns några andra förmågor utöver att överleva och klättra i partiapparaten …
Fru Olofsson är de Rödgrönas bästa kampanjarbetare.
Får mådan lite mer utrymme så klarar hon nog helt själv av att avveckla centerpartiet ur riksdagen.
Det är synd om Fälldin han hade nog inte tänkt sig det här scenariot när han hjälpte haralds jänta till makten.
Hoppas att Gudrun når stora framgångar i TV-rutan och drar upp FI till 3,8 procent!
Tant Katastrof är underutbildad och aldrig fortbildad.
Manhaftiga mortelsamlande Maud mosar mittenparti med måttlös moderathögerpoltik.