På lördag är det ett år sedan Mahmoud Ahmadinejad återvaldes till president i Iran. De kraftfulla protester som följde på det omstridda valet slogs brutalt ner, med många döda som följd och en opposition tagen på sängen av regimens hänsynslöshet.
På årsdagen kommer protesterna att upprepas. Inte bara i Iran, utan i hela världen kommer demonstrationstågen mot diktaturen att fylla gator och torg. Därför har den iranska regimen passande nog fått ett tillfälle att genom yttre fiender rikta bort fokus från protesterna. Genom att skicka ”hjälpsändningar” till Gaza och säga sig vara beredda att ”militärt assistera” andra fartyg som vill nå Gaza förklarar Irans revolutionsgarde i praktiken krig mot Israel.
Det är det enda sättet för Ahmadinejads regim att överleva på: att fortsätta spela på nationalistiska känslor och på bilden av en ständigt närvarande yttre fiende som hotar Iran. Så länge det inte blir ett regelrätt krig är den spända situationen dock en win-win för både Irans och Israels regeringar, eftersom de båda kan fortsätta på den inslagna politiska vägen genom att hänvisa till den yttre fienden. Iran kan motivera sin hårdföra politik mot oppositionella, Israel sitt hårdföra svar till Ship to Gaza och en fortsatt blockad av Gaza. Det blir en enkel sak när hjälpsändningarna plötsligt direkt kan kopplas till Iran, som säger sig vilja utplåna Israel.
Men det palestinska folket behöver inte det iranska revolutionsgardets stöd. Ship to Gaza är en gräsrotsrörelse initierad av aktivister, som åstadkommer saker som inte har lyckats den politiska vägen. Det är en stor otjänst mot denna aktivism samt mot det folk som så akut behöver omvärldens stöd att extremistiska islamister kidnappar den för sina egna storpolitiska ambitioners skull. Vändningen efter Israels folkrättsvidriga attack på Ship to Gaza blottar Irans roll som maktspelare i Mellanöstern och att regimen inte har de minsta skrupler.
En positiv öppning vore om Israel pressades till att acceptera att FN får förtroende att inspektera alla fartyg som har slutdestination Gaza. Det irländska fartyget Rachel Corrie, som väntas nå Gazas kust på förmiddagen i dag, har bett FN att kontrollera lasten för att säkerställa att inga vapen finns ombord.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har dock svarat med att inga fartyg under några omständigheter kommer att tillåtas bryta blockaden mot Gaza, varken nu eller senare. Det är inte bara kallsinnigt mot det palestinska folket. Det är även arrogant att inte ta den hand som världen sträcker ut till Israel i ett läge när landet minst förtjänar den.
”Men det palestinska folket behöver inte det iranska revolutionsgardets stöd.”
Problemet är väl att det är just det som dom anser att dom gör.
Däremot så är det mer tveksamt om dom behöver organisationens Ship to Gazas stöd.
Orsaken till att Palestinierna är i den dåliga situation som dom är är att dom dragit nitlotten i ett politiskt spel som började 1948 när staten Israel bildades och där arabförbundets medlemmar har den största skulden för palestiniernas dåliga situation. .
Om man tittar på kartan så ser man att Gazaremsan har landgräns mot Egypten och det bästa sättet att föra in förnödenheter till Gazaremsan vore antagligen att ta in dom den vägen för då då slipper man möte den Israeliska flottan och det är inte troligt att Israel idag skulle gå i krig mot Egypten ifall dom öppnade gränsen mot Gaza. När Israel erövrade Gazaremsan 1967 så tog man det från Egypten. Men Egypten har inte velat ta ansvar för sitt gamla territorium efter det att Israel lämnat det.
När Israel bildades 1948 så bestämde sig ett antal arabstater för att radera ut Israel från kartan. Det kriget skapade en flyktingkatastrof där 700.000 människor flydde eller fördrevs från sina hem i det forna brittiska mandatområdet. Men vi ska minnas att det inte var sin tids största flyktingkatastrof. Tyskland fick tex ta emot betydligt fler flyktingar från från Polen och Tjeckoslovakien men dom valde att inte permanenta deras flyktingstatus och definitivt inte att låta flyktingstatusen gå i arv. Arabförbundets medlemmar har tillsammans med det internationella samfundet valt att permanenta palestiniernas flyktingskap och tom låta det gå i arv till barn och barnbarn som aldrig sett den där byn i det Brittiska mandatområdet dom deras förfäder kom ifrån. Länge levde palestinierna på ett hopp om att arabstaterna skulle fixa det hela och återställa ordningen. Men till sist så blev det uppenbart för alla att så kommer inte att ske. Och då står palestinierna kvar där som förlorarna. Dom fick inte tillbaka sitt land men dom har heller inte fått så mycket hjälp att integreras i arabärlden på samma sätt som flyktingar från Polen och Tjeckoslovakien integrerades i Tyskland och karelare i Finland.
Det dom fick ut av det hela var sin permanenta flyktingstatus (vilket är detsamma som permanent loserstatus) och UNRWA, ett tillfälligt FN-organ som bildades 1950 och som var tänkt att finnas temporärt medan men löste problemet med de Palestinska flyktingarna. Men problemet löstes aldrig så UNRWA finns fortfarande.
Det är lätt att sitta i Sverige och säga att det palestinska folket inte behöver Irans stöd. Men ser man hela bilden så inser man att palestinierna är i större behov av stöd från stater än från hobbyrevolutionärer.
Arabstaterna godkände aldrig bildandet av Israel. Det drevs igenom av en sionistisk rörelse som efter andra världskriget fick stöd av USA och västeuropa mot arabstaternas vilja. En viktig orsak var sannolikt dåligt samvete för att man inte gjort mer för att stoppa utrotningen av judar.
Israel har under hela sin existens lagt arabisk mark under staten för vidare befodran till judarna. Detta har skett inom Israels ursprungliga gränser och sker nu på västbanken.
Personligen tror jag att Israel inte vill ha en livskraftig palestinsk stat utan endast tillgång till billig palistinsk arbetskraft ungefär som de vita hade i Sydafrika.
Frågan är om världen kommer att acceptera att Israel omvandlas till ett nytt Sydafrika?