Bild: stock.xchng
Den ekonomiska krisen beskrivs ibland som bara ett uttryck för girighet och enskild galenskap. Pengar kan göra människor både blinda och galna. Som på Island, där fiskare blev bankmän. Att ingen slog larm är i efterhand obegriplig. Mellan 2003 och 2006 tredubblades de isländska familjernas ekonomiska tillgångar. På pappret. På fiktiva bankkonton. Några år senare gick allt överstyr.
Ibland ges också intrycket att våra ekonomiska problem är över eftersom risken för en total finansiell härdsmälta har avvärjts. Men i många länder väntar nu bistra tider. Förra veckan deklarerade Torys skuggfinansminister att det kommer att bli stora offentliga nedskärningar efter en konservativ valseger i Storbritannien i sommar. Nu väntar ett stålbad.
Receptet har redan praktiserat ett antal distansminuter västerut. Irland har avvisat alla krav på finanspolitiska stimulanser och i stället drastiskt minskat de offentliga utgifterna. Resultatet är inget mindre än en ekonomisk kollaps.
Det lät annorlunda för bara något år sedan. Då framställdes den gröna ön som en keltisk tiger. Irland tycktes kunna producera permanent stigande tillväxt. Arbetslösheten var låg. De låga skatterna drog till sig utländska investerare. Och med EU:s stöd utvecklades fattiga Irlands BNP med en närmast ofattbar hastighet. Receptet var enkelt. Sänkta skatter över hela linjen. I flera steg. Låga arbetsgivaravgifter (hälften av de svenska). Det var en nyliberal våt dröm som gick uppfyllelse. Inte undra på att Irland blev en modell för svenska högerradikala liberaler.
Irland genomför nu den hårdaste nedskärningspolitiken i hela EU. Lönerna till offentliganställda sänks. Stödet till barnen skärs ner. De sociala välfärdsprogrammen bantas. Irland har till skillnad från många andra EU-länder inte följt den keynesianska regelboken och försökt motverka den ekonomiska nedgången, utan i stället svarat med flera nedskärningspaket som bara lett till att ekonomin halkat ännu längre ner i ett depressivt tillstånd. Den privata sektorn drabbas förstås omedelbart. Resultatet är att den irländska ekonomin krymper med 15 procent. Den största minskning som någonsin i fredstid drabbat ett utvecklat industriland. Men Irland följer också Milton Friedmans ekonomiska filosofi till punkt och pricka.
Tydligare kan inte sammanbrottet för denna ekonomiska doktrin inte beskrivas. Slutsatserna är uppenbara. Den finansiella sektorn har tillåtits att få alldeles för stor betydelse. Den behöver regleras och bantas. En annan är att den nyliberala modellen möjligen på kort sikt kan åstadkomma hög tillväxt. Men priset är lika drastiska ekonomiska nedgångar. En reglering av marknadsekonomin i allmänhet och den finansiella sektorn i synnerhet skapar en bättre ekonomisk utveckling i ett längre perspektiv. Annars blir det sociala priset förr eller senare högt. Vilket irländarna nu får erfara.
DA försöker ju gärna hävda att det behövs mer långsiktighet i politiken. Då ska man också se till långsiktiga resultat. Ok, för 2010 förutspås en nedgång med 14-15% på Irland. Om det hade funnits någon ärlighet i HBs resonemang, hade han även tagit med tillväxtsiffrorna för tiden 1995-2007 för att sätta det i perspektiv.
verkar Irland ha enligt denna artikel. Vad det har med Nyliberalism att göra förstår jag inte. Snarare ger väl låga arbetsgivaravgifter utrymmer för en starkare progressivitet. Tack vara de höga sociala avgifterna i Sverige så har ju vi haft ett starkt inslag av Platt skatt, dolt i att arbetsgivaravgiftens byråkratisk nyspråk.
Artikelns poäng blir ju inte så mycket sämre för det.
Kanske dags att nyliberalerna och deras präster-ekonomer nu kommer tillbaka till en urgammal insikt många andra påminns om den hårda vägen.
Man kan bara konsumera det som produceras. Producerar man mjölk och bröd, kan man äta. Producerar man sjukvård, så kan man konsumera sjukvård. Producerar man finansiella tjänster, så kan man konsumera ? finansiella tjänster. För en tid, eller för enskilda individer, kan ”den finansiella sektorns” trolleritrick ändå göra annan konsumtion möjlig men då på någon annans bekostnad. Någon samhällsnytta uppnår man inte, bara en orättvisare fördelning av produktionsresultatet på både kort och lång sikt. Back to basics!
Skaplig artikel av Bengtsson. Nu måste de värsta överdrifterna bort i de nyliberala recepten. Inte minst så väntar jag på en klok och human borglig politik som på allvar kan utmana vänstern. Det duger inte att bara kritisera vänstern, speciellt inte om man är vid makten!
Det är lätt att snacka om andra länder som vi inte känner och vara så där lite lagom klädsamt socialt ansvarig och sossig vilja såååå väl men det vore kanske intressantare att tala om de politiska förhållandena i vårt eget land. Men då finns väl en risk att HAB trampar snett i det politiska minfältet. Det är lättare och tryggare att hålla sig en bit bort, t.ex. på Irland. Ungefär som programmet Gomorron Världen som gärna håller sig långt borta. Vi vet nu mer om klanstrider och politiska förhållanden i Bakuba i Irak än vi vet om t.ex.
Läst
… är nog en ganska sund inställning generellt.
Dvs att inte konsumera saker bara för konsumerandets skull. Väldigt mycket av vad som görs med offentliga medel är ju just sådant: Konsumtion för att några tycker att just det kul att konsumera för andras pengar. Notera att väldigt mycket av de offentliga utgifterna INTE går till offentliga sektorns kärnuppgifter.
Det finns förstås många till vänster som tycker att man skall spendera ändå, på saker som inte efterfrågas på riktigt och ffa inte till rätt pris. Men det är bara samma gamla vanliga ‘vill ha av andras pengar’, och denna gång med en ny förevändning om ‘att motverka en kris’.
Det fanns folk som på fullt allvar menade att iom SAAB inte gör bilar som (tillräckligt många) folk vill köpa till rätt pris borde man ge pengar till ett amerikanst bolag för att … ja, det visste man inte. Men i förhoppningen att de skall bygga några fler bilar som inte köps. En av de mer högljudda vill bli statsminister säger hon.
Men i själva verket är det tvärtom: Ju snabbare man slutar med att förslösa pengar på saker ingen vill betala för, desto snabbare går det åt rätt håll med ekonomin.
Jag skulle tro att Irland iom detta kommer vara bättre rustat att ta igen det man tappar just nu (men inte försöker skyla över med konstgjorda lån från framtiden) när efterfrågan väl ökar igen. Och heller inte har både onödiga kostnader och oönskad konsumtion som tränger undan riktiga sådana när det rullar bättre igen.
För det är vänsterns ständiga akilleshäl: Att man inte förstår vad en ekonomi är, eller varför. Att man tror att man kan administrera bort efterfrågan som minskar, eller på annat sätt trolla med knäna så att man kan äta kakan än fler ggr och ha den kvar …
Men så funkar det inte. Och dessutom är BNP ju inte ett äkta mått på ekonomisk aktivitet och produktion eftersom en stor del av den är produktion av ffa tjänster som ingen vill ha, och aldrig skulle betala för ifall man fick välja själv. Det kan i själva verket vara en bra sak att denna sjunker under en kris, iaf vissa delar av minskningen.
Vad skriver HAB egentligen?
1. HAB driver eventuellt tesen att hade Irland varit mer socialistiska hade de aldrig fått någon uppgång och inte heller någon nedgång.
Hade detta varit bättre?
2. Eller tycker HAB att Irland skulle låna 15% av BNP per år? Keynsianskt kanske?
Det låter inte riktigt hållbart.
3. Eller tycker HAB att det var fel av Irland att satsa på välfärd i goda tider?
HAB gillar nog välfärd så det är inte heller det som är slutsatsen.
4. HAB tycker kanske att hade Irland satsat på välfärd med höga skatter istället och inte fått någon välfärdsökning, och därmed följt en annan ”ekonomisk doktrin” skulle allt varit bättre.
Hade det verkligen det? Då hade det ju inte ens funnits någon välfärd att skära ner.
Svaret: Denna, för att vara HAB ovanligt flumtomtiga artikel, är helt enkelt bara skadeglad. Titta vad det gick dåligt för dom, säger HAB och sjunger ”na, na, na, na, naaaa, na”, samtidigt som han gör den för retstickor klassiska gesten.
Sanningen är ju att det bara finns en ekonomisk modell och det går att ratta den mer eller mindre bra. Jag föredrar de som försöker göra det utan skadeglädje gentemot våra nästan-grannar.
Nyliberalerna har ylat om avregleringar och privatiseringar och det har gått åt h-e. Varför en skola skulle bli bättre städad av ett privat städbolag än om skolan själv anställer några städerskor har ingen kunnat förklarat – därför att det heller inte stämmer med verkligheten. Varför överklassen skulle arbeta bättre för att de får en fallskärm eller en bonus utöver sin ohemula lön är det heller ingen som har kunnat förklarat – därför att det inte stämmer överens med verkligheten.
Sanningen är att det inte är tillväxten det varit fel på utan fördelningspolitiken. Ett konsumtionssamhälle måste hållas igång och då man stänger ute en stor del av medborgarna från köpfesten så stannar hjulen. Därav den stora utlåningen till mindre bemedlade människor.
Det Sverige verkligen behöver är en sund bostadspolitik – nuvarande stinker! Vi betalar ockerhyror för bostäder som borde varit färdigbetalda för årtionden sedan. Detta ger pengar i plånboken och minskar socialförsäkringskostnaderna. Sänk boendet till en bråkdel av nuvarande kostnadersänk lönerna och sist men inte minst: ta bort privilegierna för beslutsfattarna och låt samma regler gälla dem som för oss andra!!
”Nyliberalerna har ylat om avregleringar och privatiseringar och det har gått åt h-e. Varför en skola skulle bli bättre städad av ett privat städbolag än om skolan själv anställer några städerskor har ingen kunnat förklarat”
Det är väl uppenbart, som anställda på skolor och myndigheter har städarna en starkare facklig ställning än i olika mer eller mindre seriösa privata städbolag, deras löner och villkor kan då lättare försämras och dem där det sädas har ”rena” händer.