Bild: Wikimedia Commons
När den indonesiska provinsen Aceh drabbades av tsunamin i december 2004 dog runt två hundra tusen människor, ytterligare flera hundra tusen förlorade sina hem och all infrastruktur jämnades med marken. Men återuppbyggnaden kom igång snabbt och i dag är Aceh i det närmaste helt återuppbyggt.
Exemplet Aceh visar vilken skillnad det gör om det är medelinkomstländer – som Indonesien – som drabbas av katastrofer i stället för de allra fattigaste länderna. Därför är den nuvarande katastrofen på Haiti inte bara en fråga om det akuta och omedelbara stödet till dess drabbade folk. Haiti är också en fråga om global jämlikhet. För när det sedan länge utfattiga landet är hjälpligt på fötter, alla västländer och de flesta hjälparbetare har åkt hem – hur ser beredskapen ut för att hantera nästa katastrof, någon annanstans? Har världssamfundet ork och politisk vilja att jämna ut skillnaderna så att katastroferna blir lindrigare, var de än inträffar?
Just detta måste vara det internationella utvecklingsarbetet främsta mål. Ett första steg är att efterskänka lån. Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har i ett öppet brev till den svenska regeringen krävt att den ska använda sin röst i Internationella Valutafonden för att de skulder som Haiti har ska skrivas av. Allt annat är vansinne – att kräva hundratals miljoner dollar av ett så stukat och eroderat land är barockt.
Skuldavskrivning, kombinerat med höjt bistånd som ges som gåva och inte som lån, kan vara avgörande för många små och utfattiga länder. För att få till stånd en mer genomgripande förändring för flertalet av utvecklingsländerna är det däremot viktigare att förändra de krav som tidigare ställts från bland annat Världsbanken och Internationella Valutafonden.
Privatiseringar och avregleringar har varit de senaste decenniernas melodi och den har upprepats som ett mantra, som om den nyliberala formeln skulle vara lösningarnas moder. Men nu äntligen verkar en ny modell för att bekämpa fattigdomen ha fått fäste hos Världsbanken. Det är dess chefsekonom Justin Lin som efterlyser en "tredje väg" mellan 1950- och 1960-talens skepsis mot marknaden och den senaste tidens fixering vid avregleringar, den så kallade Washington Consensus.
SvD skriver om Justin Lins förslag att han "betonar att fria marknader är helt nödvändiga, men de måste kompletteras genom att regeringarna skapar de villkor som behövs för ekonomisk tillväxt. Avgörande är att bygga upp infrastrukturen och sätta fart på industrialiseringen."
Lins tredje väg kan bli banbrytande om den får genomslag och kombineras med starka krav på demokrati. En värld som vi vet kommer att drabbas av många katastrofer framöver behöver starka, stabila och demokratiska stater, som garanter för utveckling och ledarskap. Då är jämlikheten vunnen.
Om jag har läst statistiken rätt, var BNP per capita något högre i Haiti än i Indonesien 1969. 2009 var den nästan 3 gånger högre i Indonesien.
Igen en två steg bakåt, ett steg framåtledare på Dagens Arena. Vissa insikter men ändå i allt väsentlig en gammaldags syn på biståndet. Vänstern har förtvivlat svårt att frigöra sig från det gamla ”do-good” -syndromet dvs tron att att biståndet i sig ska jämna ut skillnader mellan rika och fattiga länder. Ett bistånd som mest verkat vara till för att döva samvetet i de rika länderna och ge guldstjärnor på bröstet på de som ger. Se hur goda vi är! Se hur gott vårt uppsåt är!
Men om biståndet gör någon nytta följs inte upp. Själva givandet verkar vara själva poängen och att se till att det biståndsindustriella komplexet med alla sina do-gooders får sina resurser. Men mycket talar för att det traditionella biståndet är kontraproduktivt. Att det faktisk bara reproducerar fattigdomen.
Då är det viktigare för ett fattigt att land att försöka skapa oberoende och okorrupta samhällsinstitutioner. Och ett oberoende rättsväsende som kan ge ett skydd åt äganderätten. Det är väl det som den nämnde Justin Lin betonar. Vem vill starta en grönsaksodling i större skala om det kommer några beväpnade män och snor åt sig hela skörden. Eller kräver mutor för att ”skydda” odlingen. Eller påstår sig äga marken.
Vem tror att ett traditionellt bistånd till Haiti skulle göra skillnad för landet? Ingen. Utan goda samhällsinstitutioner blir det ingen utveckling. Varför vågar inte Dagens Arena tala ur skägget när det gäller inriktningen på biståndet? För starka band till de gamla s-märkta biståndsstrukturerna? Gör om, gör rätt.
Verdensbanken har med jevne mellomrom (når kritikken har blitt for sterk) proklamert endringer i politikken. I virkeligheten har vi imidlertid sett lite til endringene. Vi må slutte å tro at Verdensbankens praksis er et resultat av enkeltpersoners gode intensjoner, retorikk (og tilslørende påstander). Skal vi skjønne Verdensbankens rolle, må vi analysere den i lys av de globale maktstrukturer den er en del av. I dagens situasjon betyr det at den er og blir et av de viktigste redskapene for den nyliberalistiske modellen – inntil endrede maktforhold muliggjør noe annet. Mye viktigere enn bistand er det nå at USA, Frankrike og de multinajsonale selskapene stanses i å utnytte Haitis ressurser og blande seg inn i deres indre anliggender (som de selvfølgelig ikke gjør for å bygge ”gode samfunnsinstitusjoner”, men for å sikre sine interesser.
Asbjörn W har åsikter som nått sitt bäst-föredatum. Men jag tror han tycker det är viktigare med politik än arbete och utveckling. Medan Asbjörn W ondgör sig över Världsbanken och det internationella kapitalets framfart på Haiti hinner kineserna starta fyra nya sko och leksaksfabriker i
Venezuela efterskänker Haitis skulder.
Hjälpa jordens fattigaste människor med bistånd när de har det svårt
Här finns några intressanta reportage:
Haiti earthquake
”Journey to the Epicenter of the Earthquake”
”We heard the Mayor of Léogâne was in the backyard of the police station nearby. We wanted to ask him, where was the help? It was there we saw a helicopter, but instead of delivering food when it was on the ground, where hundreds of people had gathered, it lifted off, circled overhead, and dropped bags of bread on the hungry people below.”
”Intervju med Dr. Evan Lyon of Partners in Health, General Hospital i Port-Au-Prince”
”I
Håller med NB:s ledare och Diakonias krav. De är inte oförenliga med att skapa oberoende samhällsinstitutioner och ett oberoende rättsväsende. Seriösa organisationer inom det sk ”biståndsindustriella komplexet” som LW kallar det, följer upp biståndet och reviderar det centralt och lokalt. Det har jag egen erfarenhet av från 20 år inom en av dessa organisationer som haft som huvudinriktning att stödja utvecklingen av mänskliga rättigheter, särskilt barns.