Bild: Wikimedia commons
För tio år sedan utropade FN den 25 november till Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Anledningen är lika enkel som frustrerande: våld mot kvinnor är en global epidemi, ett världskrig i det tysta. Det lämnar inte bara miljoner frakturer och blåmärken och begravningar efter sig varje år, utan bidrar i högsta grad till att kvinnor saknar inflytande i samhället.
Våldet utförs av så väl närstående personer (varav i stort sett samtliga är män) som av institutioner som militär, och det utförs mot en bakgrund av massiv diskriminering. Kvinnor som grupp är fattigare än män som grupp i alla delar av världen. Kvinnor är mer utsatta för hiv och drabbas i större utsträckning av sexuellt våld än män och pojkar, de hindras från att gå i skolan, från att lönearbeta och från att röra sig fritt på gator och torg.
Varje år dödas mellan 1,5 och tre miljoner flickor och kvinnor på grund av sina kön. Utan ett slut på våld mot och diskriminering av kvinnor kommer ekonomisk, kulturell och social jämlikhet aldrig att uppstå.
I krig är kvinnors och flickors situation än värre. Våldtäkt används som vapen i de allra flesta konflikter. De massvåldtäkter av kvinnorna i Berlin under slutet av andra världskriget – som de flesta européer grips av förfäran när de tänker på än i dag – upprepas varje dag, om och om igen. På Balkan under 1990-talet, i Kongo, i Colombia och i Mexico just nu.
Två tredjedelar av kvinnorna och flickorna i Liberia beräknas ha utsatts för könsbaserat våld.
Sverige har de senaste åren präglats av en större öppenhet inför att faktiskt prata om det våld som kvinnor utsätts för – 17 av dem dödas varje år av en närstående person, mest utsatta är ensamstående mödrar ¬- och regeringen sköt till öronmärkta pengar till förebyggande arbete mot våld i nära relationer strax efter valet.
Ändå får Sverige kritik av FN för att vi gör för lite för att förhindra och förebygga våld mot kvinnor. En snabb titt på ekonomi förklarar den kritiken: våld mot kvinnor kostar samhället cirka tre miljarder kronor varje år, exklusive kostnader för tandvård, för läkemedel, för psykiatrisk vård, för insatser i de fall kvinnorna har barn.
Regeringens öronmärkta engångssumma om 800 miljoner kronor över tre år väger tyvärr alldeles för lätt i det sammanhanget – det behövs mer pengar och det behövs framför allt permanenta satsningar.
Men våldet och diskrimineringen och mördandet sker framför allt för att det är möjligt, för att andra människor (ni får gärna läsa män, eftersom det fortfarande är män som bestämmer i den här världen) låter det ske – oavsett om det sker i Sverige eller i en krigshärjad del av världen. Våld lönar sig, annars skulle det inte utföras.
Det är alltså ingen överdrift att påstå att det krävs stora insatser.
Det är dags att nån offentliggör: Vem är det som utför? I hedersvåldspersspektiv är det intressant att det INTE är utlandsfödda och drogmissbrukare som slår. Men vilka är det då? Finns det nåt mönster? Kan ni få med det någonstans – det är dags nu!
Det är mycket viktigt att uppmärksamma det otäcka våldet mot kvinnor. Men vad menas med att ”kvinnor saknar inflytande i samhället”? Ett otroligt larvigt och felaktigt generellt påtående. Synd på en annars bra artikel.
Gunilla – Förövare av våld i nära relationer finns i alla samhällsklasser, i alla bostadsområden, i alla yrkeskategorier, med alla olika sorters ursprung, med olika missbruk eller helt missbruksfria, inom alla trosuppfattningar, med flera eller inga beteendestörningar eller psykiska diagnoser.
Man kan väl säga att det är ”man” som utför våldet. Av den enkla anledningen att ”man” kan.
Det är dags att EU gemensamt tar ställning. Inget mer bistånd till länder, som inte aktivt agerar för att stoppa våld och övergrepp mot kvinnor. Mer bistånd till länder, som faktiskt gör någonting bra på det här området. Cecilia Malmström och Margot Wallström: Här har ni något att bita i!
I våld mot kvinnor kan räknas psykisk våld som en variant av våld mot kvinnor. Hur många kvinnor som är utsätt för detta sort är oklart. Kränkning, mindre makt i gemensamma liv, mer belastning och ansvar för kvinnor och till slut depression och sämre kvalitet i livet. Detta kan vara osynlig men finns och kan skugga över en stor del av kvinnorsliv.
Kvinnovåld är bara toppen på isberget av kvinnoförtryck.
Konstigt att Lars-Olov och co inte har konstaterat att det är Mona Sahlin och övriga såssar som ligger bakom.
s : Det kommer säkert några små inlägg av Bodil och Larsolov , våra stamgäster här på da.
Jag kommenterar ofta här på DA, men det är svårt att ha en uppfattning om detta ämne.
Jag slutade faktiskt läsa efter rubriken ”Kriget mot kvinnorna”.
Sen läste jag ledaren som ju tar upp ett angeläget problem.
Men det att man tar upp ett angeläget problem försvarar inte en verklighetsbeskrivning som inte stämmer det minsta med verkligheten.
Anna påstår bland annat att:
”Kvinnor som grupp är fattigare än män som grupp i alla delar av världen. Kvinnor är mer utsatta för hiv och drabbas i större utsträckning av sexuellt våld än män och pojkar, de hindras från att gå i skolan, från att lönearbeta och från att röra sig fritt på gator och torg” och hon hävdar också att ”kvinnor saknar inflytande i samhället.”
Detta görs som generella påståenden. Hon skriver inte att det är så i Saudiarabien utan att detta gäller alltid och överallt.
Men där jag växte upp så hindrades inte flickor från att gå i skolan. Sveriges största parti har en kvinnlig partiledare och vi har ett flertal kvinnor i riksdag och regering så påståendet om att kvinnor saknar inföytande i samhället stämmer helt enkelt inte. Det pågår inget krig mot kvinnorna där jag bor. Och jag tycker inte heller att det gör det in den grupp av länder som vi brukar kalla ”jämförbara länder”.
En rolig sak som inte har med ledaren att göra är att ni som klagar på andras inlägg aldrig har några egna intressanta synpunkter att komma med. I stället för att klaga på att andra tycker borde ni försöka formulera era egna tankar om nu ni har några sådana
Det är alldeles uppenbart att kvinnor saknar inflytande i samhället, inte att de ”helt” saknar inflytande vilket ingen heller har påstått.
Det hör kanske också saken till att den grupp som mest drabbas av mäns våld är andra män.
Frågan förblir alltså hur man bör handskas med en depraverad manlighet, för den är ett faktum.
Om man påstår att ”kvinnor saknar inflytande i samhället” så är det ju detsamma som att påstå att dom inte har något inflytande alls dvs helt saknar inflytande.
Om Anna ansett att kvinnor har ett begränsat inflytande så hade hon väl skrivit det.
Men när hon skriver att ”kvinnor saknar inflytande i samhället” så måste hon rimligtvis mena att dom inte har något inflytande alls för har man bara lite inflytande så saknar man inte inflytande.
Allt våld är skrämmande och i synnerhet det som riktas mot de svagaste, jag tänker då på kvinnor och barn. För ett antal år sedan uppstod det s.k. Piteåupproret, som en stark protest mot den ynkliga skändling som vissa män utsätter kvinnor för, är det inte dags att ånyo göra uppror mot det förgörande mänssamhället. Det vi ser i Sverige är en ljum sommarfläkt i förhållande till vad som händer i andra länder.
I tredje världen utsätts kvinnor för stening, för syraattacker och mängder av våldtäkter, här måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, men även enskilda personer och förretag.
Jag skäms ibland över att vara man, när jag ser hur kvinnor behandlas.
Upp till kamp mot kvinnovåldet!