Bild: Stock.XCHNG
Göran Hägglund (kd) är tydlig: han tänker som socialminister inte göra det möjligt för ensamstående kvinnor att få rätt till assisterad befruktning. I hans värld är det att kränka barns rättigheter. Kristdemokraterna är blinda för alla familjekonstellationer som inte följer det traditionella mönstret. De enda barn vars rättigheter inte kränks är de som växer upp i kristdemokraternas älsklingsprojekt: kärnfamiljen med biologisk mamma, biologisk pappa och barn.
Just den sortens kärnfamilj må fortfarande vara den vanligaste. Men absolut inte den enda. Det vill kristdemokraterna inte se och väljer att fortsätta ha skygglapparna på. I interpellationsdebatten i riksdagen i går upprepade Göran Hägglund till leda att vi ska utgå från att barnet ska växa upp med sina två föräldrar. För honom är den utgångspunkten helig och ska vara allena rådande. Därför tänker han inte vara med och skapa förutsättningar för något annat.
Hägglunds sidekick i debatten, riksdagsledamoten Chatrine Pålsson Ahlgren (kd), gjorde det till en sport att tolka barnkonventionen selektivt så att den passar en kristdemokratisk världsbild. Hon tryckte på att barn enligt konventionen har rätt att få vetskap om sitt ursprung. Men bortsåg medvetet från de barn som redan tillkommer genom assisterad befruktning. Svenska ensamstående kvinnor som vill bära och föda barn åker i dag till våra grannländer för insemination. Förra året tillkom 75 barn på det sättet. De barnen har ingen möjlighet att få veta sitt ursprung. Det skulle de däremot om den svenska sjukvården fick utföra assisterad befruktning.
Kristdemokraternas krampaktiga grepp om kärnfamiljsnormen nekar alltså många barn deras rättigheter. Och är världsfrånvänt. Det finns en realitet, där människor lever på olika sätt, och en drömbild, där alla familjer ser ut som kristdemokrater vill. Kristdemokraterna är förskräckta över att kärnfamiljsnormen ruckas allt mer och har därför varit hårdnackade och konsekventa motståndare när förändringar genomförts. Lesbiska par har i dag rätt till assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor och män har rätt att prövas som adoptivföräldrar. Homosexuella par likaså.
Förmågan och viljan att uppfostra barn har ingenting med civilstånd eller sexuell läggning att göra. Inte heller om barnen är biologiska eller adopterade. Det finns inget som säger att barn som växer upp i icke-traditionella familjer mår sämre. Förbudet för svensk sjukvård att utföra assisterad befruktning för ensamstående kvinnor är därför inkonsekvent och ologiskt ur ett samhällsperspektiv.
Göran Hägglund sa i riksdagen i går att vissa saker ska man göra som man tycker är rätt och riktigt och inte bara följa "tidens anda". Det är tragiskt att världsfrånvändheten får styra Socialdepartementet.
apropå ”tidens anda ” och vad tycker muslimdemokraterna ?
Kan det inte vara tillåtet att stå upp till den utrotningshotade kärnfamiljens försvar utan att bli spottad på?
Naturligtvis är det obegripligt för Dagens Arenas redaktion att det finns människor med en icke-socialistisk ideologi och ännu mer obegripligt att det finns människor med en ideologi som har sina rötter i det kristna kulturarvet.
Men visst är det fint att Dagens Arena skapat ett litet reservat där man kan vädra en djupt konservativ socialistisk ideologi, som inte är gångbar i vanliga media eftersom den är så tröttsam och gammaldags.
Bengt S
I din värld – präglad av ”rötter i det kristna kulturarvet” – är det uppenbarligen liktydigt med att ”spotta på den utrotningshotade kärnfamiljen” om man kräver att det skall vara möjligt för ensamstående kvinnor att få rätt till assisterad befruktning.
Snacka om att vara totalt vilse i öknen ihop med den svenska så kallade kristna högern….
Nisha i många frågor som du skriver så håller jag med. Men i detta fall finns det många dimensioner i verklighetens våningar.
I ditt resonemang så försvinner mannens ansvar och rätt fullständigt ut i det blå.
Jag har funderat en hel del över de dubbla budskap som finns i ditt ställningstagande i denna fråga.
Mannen reduceras till spermagivare. I min verklighetsbild och mål för livet skall varje man ta ansvar för varenda en av sina spermier och resultatet i form av barn och avkomma.
Det blir en logisk härdsmälta i förlängningen om man i ena synfältet betraktar mannen som en spermatjur och i nästa stund ändå avkräver mannen exakt samma ansvar för avkomman i
parrelationer. Man måste ställa upp moraliska mål för ansvarstagande och för detta får man i vissa positioner betala ett logiskt pris.
Dvs att ett samhälle inte öppet kan stödja assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. (Att vissa kvinnor låter sig befruktas utan mannens vetskap är en helt annan individmoralisk fråga)
Jag känner mig oerhört kränkt som man eftersom min funktion som ansvarstagande förälder indirekt blir ifrågasatt.
Det finns något väldigt egouppfyllande i dagens individkultur. I min icke religiösa men naturvetenskapliga världsbild måste man välja mellan olika friheter och plikter. Plikten som ansvarsfull biologisk pappa är viktigare än friheten som ensamstående kvinna att få skaffa barn med samhällets moraliska stöd.
Om man som kvinna inte kan se den kränkning som det innebär för en seriös man att bli betraktad som en spermiebehållare, så måste man i logikens följd ha förståelse för det omvända.
Jag är trött på det individorienterade ”jag vill ha annars så är jag diskriminerad samhället
Men hallå där, skulle man vilja säga. Och – om nu någon orkar lyssna – tillägga: när och var blev det en grundlagsmässig rättighet att få alt. kunna skaffa barn?! Anders B Vestin slår huvudet spiken när han skriver ”jag vill ha annars så är jag diskrimerad (av) samhället”. När och hur blev det ”radikalt” att kräva rätten till adoption, provrörsbefruktning, insemination, könsbyte, m.m? Det är nu inte bara en hel värld som håller på att gå vilse. Mest ”vilse” har – helt uppenbart – den s.k. ”vänstern” gått. Särskilt när och då den företräds av radikaliserad vit (eller annan) medelklass, som i sin pubertala frustration över tillståndet i världen, fullständigt tappar huvudet, och står beredd att gå i säng med vad slags reaktionär skit som helst: vem blir nu först – och därmed ”radikalast”? – genom att kräva rätten till bigami, tidelag, lagstadgad unisex och pedofili. Bakom ryggen på dessa s.k. ”radikaler” skrattar arbetarklassen åt ”vänstern”, slutar att rösta på den, och väljer – i sin frustration och vrede – att rösta på SD istället. Och ”vänstern” fattar fortfarande inmgenting! Du sköna nya sjuka värld!
Argument som säger att vi ska göra någonting bara för att stoppa det som är fel ligger inte i linje med min bild av en upplyst vänster. Att säga att många i dag ändå åker utomlands för att bli befruktade har ingenting att göra med politiskt ställningstagande utan möjligen om uppgiven pragmatism. Se resonemangen kring alkoholskatt, förmögenhetskatt, drogliberalism, illegal nerladdning med mera.
Självklart kan man inte blunda för verkligheten men det finns ofta allternativ till att ge upp.
Denna fråga är inte enkel men om man utgår ifrån kärnfamiljstanken som norm eller från individensrättigheter är man fel ute.
Frågan har inte med något av dessa att göra.
vi kan inte heller ta hänsyn till vår rädsla för pedofiler eller liknande.
Att många barn i dag lever i andra situationer är inte rellevant när vi pratar om ännu inte existerande barns rättigheter. Många av dessa mår bra precis som många barn i kärnfamiljer mår dåligt men det är fortfarande inte rellevant
Utgångspunkten måste vara barns rättigheter. Att adopteras eller att vara ett provrörsbarn skapar i sig själv svårigheter med bland annat identitet och liknande. Det innebär att de som ska ta hand om ett sådant barn måste vara mycket lämpliga för uppgiften oavsett om de lever ett hetro eller homo samliv.
Märk väl att jag inte tror att homosexpersoner skulle vara sämre på att ta hand om ett barn än en hetroperson.
Min tro är dock att alla barn mår bäst av att ha både en kvinlig och en manlig person i sin närmsta familjemiljö, inte bara som förebild utan också som en person att knyta an till. Detta tror jag är optimalt och jag anser att vi måste ge det optimala till dessa barn. (Så långt vi nu kan garantera det).
Lika lön för samma arbete, sociala skyddsnät, global solidaritet med mera är vänsterfrågor för mig. Diskriminering är också en viktig fråga för vänster men då måste man först veta vad diskriminering är. Upplevelsen av den samma är inte alla gånger det samma som att den är ett faktum.
Världen är inte alltid ond men oftast mycket komplex.
Barn är ingen rättighet, barn är människor.
Nu är jag man och därför inte kvalificerad för den här debatten, men nog känns det bättre för ett barn att ha en människa som farsa än ett anonymt provrör?
Om en kvinna inte får som hon vill innebär det alltid att hon är diskriminerad?
Om en kvinna vill ha barn men inte hittar någon som är villig att ”assistera” så sorry, barnet borde ha rätt till en pappa.
Varför skulle kvinnorna inte få det? Några ”gamla” moralister som kör samma visa om igen oavsett om det är homosexuella eller som idetta fall.
Nä, man skall inte vara sjuk, inte arbetslös, inte barnlös, inte allianslös, inte religiös, inte penninglös o s v för då är man illa ute.