Bild: stock.xchng
Det som göms i högkonjunktur kommer upp i lågkonjunktur. De nya moderaterna trodde att de hade skakat av sig sin mest nyliberala gren men nu sticker den ut hakan igen. Med det nymoderata uttrycket "välfärdens kärna" använder Thomas Idergard på Timbro krisen som förevändning för välfärdens utarmning. Han har undersökt hur kommunerna ska få sin ekonomi att gå ihop i dessa kristider.
Idergard har kommit fram till att en femtedel av kommunernas utgifter går till verksamheter inom kultur och fritid. Genom att kapa bort dessa budgetposter slipper kommunerna säga upp människor och/eller höja skatten och/eller begära mer pengar från regeringen. Tänk så enkelt allt är för Timbro! Varför ställa de komplexa och relevanta frågorna när man kan göra tvärt om? Varför titta på vad i välfärden som behöver förbättras när man bara kan amputera välfärden?
Antingen förstår Timbrohögern eller så vill de helt enkelt inte se detta: det offentliga har ett stort ansvar för kultur och fritid. Det hänger ihop med hälsa, medellivslängd, välstånd och välmående. Barn som inte ges möjlighet att hänga på fritidsgården hänger på stan. Ungdomar som inte ges möjlighet att idrotta söker sig till mindre hälsosamma sysselsättningar. Ett samhälle där få har råd att gå på musikskola eller en folkbildande kurs är ett fattigare samhälle – både själsligt och materialistiskt.
Men dessa, mer abstrakta samband, fungerar inte i Idergards och hans nyliberala gelikars extremt teoretiska och ekonomistiska syn på samhället och människan. De kan inte se att skattekronor på kultur och fritid också är sparade och intjänade skattekronor på sikt. De kan inte se att när det offentliga väl har tagit sin hand från detta, är det omöjligt att ta tillbaka. Är de beredda att riskera allt för rå ideologi?
Kristider är kristider och kommuner måste i dagsläget prioritera bland sina verksamheter. Att göra det enligt osthyvelsprincipen, det vill säga att alla verksamheter drabbas lika hårt, är enfaldigt och fegt. Att göra det enligt principen "allt som inte ger resultat i dag eller i morgon ska bort" är rent av korkat.
De olika satsningarna på kultur och fritid som räknas upp i debattartikeln i gårdagens DN ska ge sken av en absurd verklighet där oansvaret härjar fritt. Men de är exempel på ytterligheter och de är ryckta ur sina sammanhang. De är troligen budgeterade och påbörjade i högkonjunktur. Troligen ackompanjerade av framtidstro och nyanställda lärare/vårdare. Till skillnad från en lärare, som infinner sig direkt, tar det dock tid för en idrottssatsning att realiseras. Och ännu längre tid för den att visa samhället sin nytta.
Thomas Idergard inleder sin artikel med "Sveriges kommuner framstår just nu som den ekonomiska krisens största offer". Meningen är på alla sätt symtomatisk för Timbros syn på samhället. Det är kommuner som är offer – inte människor. Därför måste kommunerna skära ner och prioritera – oaktat hur det påverkar människor på kort eller lång sikt.
håll med om att det är fascinerande exempel som Idegaard hittat. Att Sandviken lyckats hamna i en sits med en arena som är stor som Globen och tillhörande åttaganden år fascinrande. Jag tycker poängen med Idegaards artikel är att den sätter fingret på det fantastisk svåra i att balansera en kommuns investeringar. Ytterligheterna är vansinnigheter med säkert absurda historier bakom sig. Men var går gränsen? Och när en kommun gjort helt vansinninga satsningar eller har haft otur och de står som halvt utblottade (Jag bor i Malmö och har sett vad som händer). Då måste man välja.
Själv tillnör jag dem som tror att S första åtgärd 1994 för att sanera ekonomin vara att stoppa de borgerligas planer på att utveckla Kulturella instittutioner i förorten Rosengård, parat med att bara 1/3 av fritidssekorn fick vara kvar där kanske inte var strukturellt helt rätt. Men det stod mot skola, äldrevård mm. Det är inga lätta val
Rätt så Nisha Besara. Artikeln av Tomas Idergard var nog något av det mest korkade jag läst någonsin. Jag var inte ens övertygad om att jag läste rätt. Vi skall ”bevara” välfärden genom att skära bort den!! Bibliotek, kommunala musikskolan, ungdomsgårdar, fotbollsträning – ja allt skall bort. Vad återstår då??
”Kommuner som vill få del av pengarna måste helt enkelt avskaffa sina separata fritids- och kulturnämnder.” skriver Idergard – helt otroligt korkat och bara så förutsägbart för att komma från en ekonom och räknenissse. Det som inte producerar ”vinst” på kort sikt skall helt enkelt skäras bort. Men kommuner är inte vinstgivande företag!!
Vi lever i ett kommunikationssamhälle som kräver stora gemensamma investeringar i datorer (på biblioteken), umgänge (ungdomars fritidsgårdar) och nya tillskott i form av utställningar på muséer och nyskriven litteratur (som oftast finansieras genom stipendier och fonder ur den gemensamma skattekassan). Det gemensamma utrymmet kommer att bli ST
Nymoderaternas nyspråk börjar att bli lika tröttsamt som vänsterns på sin tid och börjar att få karaktären av Orwells nyspråk. Dags för ett verkligt politiskt alternativ?
Thomas Idegards artikel är inte alls korkad eller kortsynt. Hela det nyliberala projektet har gått ut på att skapa nya möjligheter för lönsamma investeringar. Lönsamma investeringar förutsätter att någon vill köpa det man producerar. Och om det finns en offentlig sektor som producerar med god kvalitet och tillhandahåller tjänsterna till låga avgifter eller inga avgifter alls – ja då är det få som hellre köper av ett privat företag. Därför är det viktigt för nyliberalerna och deras uppdragsgivare, de stora kapitalägarna, att lägga ner offentlig verksamhet eller försämra den till den punkt där de köpstarka börjar tafsa på plånboken för att få något bättre. Att fattigt folk då blir helt utan är i sammanhanget ointressant, människor som inte kan betala är per definition ointressanta för den som vill sälja något.
Den starkaste motståndaren till Obamas försök att införa någon slags offentlig sjukvårdsförsäkring i USA är ju just de privata aktörer som ser sin profit i branschen hotad – försäkringsbolag och vårdbolag.
Nej, Idegard är varken korkad eller kortsynt – just därför måste han bemötas med politiska alternativ som sätter människorna och inte kapitalavkastningen i centrum. Vård och omsorg gör det möjligt för oss att leva – kultur ger oss en anledning att leva.
…och ex-åsiktregistratören erik zsiga följer upp med att dra tillbaka stödet från electrolux till konstfack.
Jag brukar normalt inte vara en av Timbros åsiktsanhängare, men i den här frågan finns det ett korn av sanning. Kultur och fritid är en viktig del av välfärden om den kommer alla medborgare till del. Men när kommuner satsar fantasisummor på projekt som antingen gynnar elitidrott eller elitkultur ska det med all rätt kritiseras utifrån ett allmännyttigt perspektiv.
I många fall genomförs dessa projekt i strid med vad medborgarna tycker. Jag har själv ett förflutet som kulturarbetare och har på nära håll sett hur barn och ungdomskultur och det fria kulturlivet fått ge vika för elitsatsningar inom både kultur och idrott.
Det är dags att markera skillnaden mellan emblematisk kultur och de kulturyttringar som skapar positiva effekter i samhället. Att kulturpolitik utarbetas efter på vilket sätt det motsvarar samhällets bästa och inte utifrån bevarandeprincipen av ”gammal anrik fin kultur”.
Att en fjärdedel av svenskarna är överviktiga med allt vad det innebär av kostnader för vård och omsorg är beviset på att satsningar på elitidrott på kommunal nivå motverkar det breda folkhälsoarbetet. För att få till stånd en livsstilsförändring hos svenskarna i gemen krävs andra insatser än megaarenor i varje kommun.
Det är dags att skapa nyanser i debatten.
Stefan Edenborg
Jag är nog trots allt benägen att hålla med Jan Magnusson om det tvivelaktiga i att göra så kallade besparingar vilka vi förlorar på i stort och på sikt och att det är ”korkat” av Idegard att komma med sådant. Vi måste ju trots allt utgå från att han menar vad han (underförstått) säger. I annat fall har vi att göra med notoriska mytomaner och så illa vill jag inte tro om Timbro.
Sedan tycker jag nog att du i för hög grad ”köper” nyliberalernas resonemang, även om du uppenbarligen inte är med på den mänskliga undertonen (eller är du en trojansk häst från Timbro?). De mest lönsamma investeringarna brukar för övrigt vara investeringar i grundäggande infrastruktur och kunskaper typ grundforskning, vilken från början inte har någon köpare. Alltså upplagt för allmänna investeringar. Personer som Mats Qviberg är för övrigt motståndare till filantropi, vilket skulle motsvara privata investeringar av denna typ.
Och det här snacket om rika och fattiga, vilket inte riktigt håller i den typ av samhälle vi har byggt upp och som har bäddat för ekonomismen och dess haverier (som finanskrisen). Det kan ju tänkas finnas personer som är rika i idéer, men fattiga i likvida medel (och omvänt). Exempelvis då en entreprenör, uppfinnare eller en ”vanlig” människa för den delen. Innan de kan exploatera sina idéer har de nytta av en god och billig infrastuktur. Men därmed inte sagt att inte levnadskvalitet är viktig för alla utan snarare tvärtom!
Sedan är det en annan femma att det finns överdrifter i kommunal och statlig verksamhet (och i EU). Men då är det bättre att reformera än att lägga ner.
Läste du min kommentar? Om du gjorde det, gör det igen. Förmodligen delar du och jag värderingar. Idegard och jag gör det inte.
Min poäng är att det är ganska dumt att angripa sina motståndare för att de driver en politik som är dålig för oss men bra för dem, utifrån det felaktiga antagandet att vi alla vill samma sak. Eller snarare: att vi alla har samma intressen.
I det långa loppet är det nog så.
Isället för att kalla det musik konst etc kan vi i dagsläget kalla det med gemensamt ord: KULTURN
Man ska ha klart för sig att moderaterna är ett extremt enfrågeparti. Allt, ja precis allt , som de företar sig i politiken går ut på att sänka skatten så mycket det går. Så har de agerat i alla tider. Normalt hur genomskinligt som helst, men de ”nya moderaterna” lyckades maskera detta i valrörelsen 2006. Men det kommer inte att funka 2010, det är jag säker på.
Inte kan man ha missat att större delen av jordens befolkning i dag är urbaniserade? I princip så har jag bara redogjort för hur urbanitet definierats av det senaste decenniets forskning, från Chicagoskolan via Harvey till Castell. Visst kan man ha andra definitioner av urbanitet men det känns onödigt att omdefiniera begrepp som är redan så etablerade och ändå fortsfarande fångar ett fenomen på ett adekvat sätt.
… för det är lättast när man är i opposition och vill vinna val. Om man har ett överflöd är det självklart att satsa på båda. Jag tyckte att siffran en femtedel till kultur och fritid låter mycket.
Argumentet som anförts ovan att kultur är jättebra alltid och mer kultur sparar pengar, är liksom inte sant. Det är tydligt att många kommuner satsat mer än de borde.
Ok allt skall inte bort, men artikeln är tänkvärd.
Timbros intresse är ett kortsiktigt företagsekonomiskt perspektiv. Då blir deras analys också därefter. Sakligt sett har de naturligtvis rätt om siffrorna är de riktiga.
I vems intresse ligger det att förbehållslöst stödja kultur- och idrottsbyråkrati? Förnekelse- och dementiargumenten liknar någon sorts nihilistisk satirisk inställning till verkligheten.
Försvaret av en dålig skola öppnade för friskoleentreprenörerna och nu syns upprepningen i kommunernas misshushållning i t.ex. hemtjänst och äldrevår för att inte tala om sjukvården som allmänt sett i flera stycken inte fungerar längre.
Självklart är kultur välfärd precis som maten och boendet.
Och precis som för maten och boendet så ska jag välja själv och betala själv. Kultur lämpar sig inte för gemensam finansiering eftersom människors smak är så olika.
Bättre att lägga pengarna på vården och på de ca 300.000 fattigpensionärerna i stället för på kulturpolitiken
I dagsläget är det väl bara den s.k. Timbrohögern (jmf. LO-vänstern) som förstått var problemet ligger. Vi har sedan länge en politisk sosse-adel vars enda intresse är att fatta politiska beslut som håller kvar dem i maktställning. Det är egentligen rätt självklart, politiker gynnas av mer politik. Det är därför vi har saker som kulturpolitik och fler myndigheter är någon kan räkna.
Ni som håller med Dagens Arena kan väl svara på en enda fråga:
- Var går gränsen för vad politiker får spendera skattepengar på? Om det är OK att bygga ett äventyrsbad, är det då också OK att varje år ge alla kommuninvånare rabatt på thailandsresan? Och varför inte?
Nisha Besaras artikel ”är rätt!” Det är en ”kulturamputation” som Timbrohögern pläderar för! Nu undrar jag bara när idrottsrörelsens folk förstår vad som är å färde. Och en och annan i kulturarbetarkretsen bör rimligen också vakna till insikt – och säga sitt! Liksom en och annan ”kulturtänkare” inom socialdemokratin…
Peter H: Ja, svaret är enkelt. Vill folket välja politiker som vill ge folket resor till Thailand så är det där gränsen går.
Det kallas för demokrati.
abe: Så om majoriteten i demokratisk anda (dvs majoritetsbeslut) bestämmer sig för att fängsla minoriteten, är det demokrati? Givetvis inte, för demokrati har fler komponenter än majoritetsvalet som du refererar till.
Men, problemet är att i Svensk lag finns inget som hindrar politiker från att reglera och förbjuda precis vad de vill. De kan ta upp skattepengar för precis vilket syfte som helst.
Den avgörande frågan är alltså inte hur vi väljer politiker utan huruvida det nuvurande systemet är moraliskt försvarbart.
Jag har har förstått din poäng och instämmer. Men frågan är hur vi ska argumentera? Antingen så är denna fallang av Timbrohögern (Idegards) missledande eller så brister den i insikt. Jag skulle tro att det är en blandning.
I vilket fall som helst så måste vi fördjupa och intensifiera våra resonemang. Om det nu är så att en enkel privatisering är det alena saliggörande varför kommer då inte investeringar i genuin utveckling till? Till och med Schlingman har varit inne på detta tema (och kapitalisterna Sachs och Weil). På vilket sätt måste ”det offentliga” skärpa sig?
Som dramaturg gör han ett hyfsat jobb för sin sak, Idergard. En skidtunnel i Botkyrka och ett badhus i Sundsvall får bli symboler för kommunalt slöseri, som sen ska kopplas till att kommunerna har särskilda nämnder kultur och fritid.
Men redan här slår det slint. Det är knappast den lilla kultur och fritidsnämnden som bestämmer om investeringar för hundratals miljoner. De besluten tas högre upp i beslutskedjan.
Jag håller annars med Idergard om det riktiga i att se över om det går att skjuta investeringar och kostnader för förändringar som lika gärna kan påbörjas när finanskrisen vänder. Det kan säkert gälla byggnader inom kultur och fritid, men också för teknisk infrastruktur, nya trafiklösningar, nya byggnationer av alla sorter och framför allt merkostnader för kommunala omorganisationer, typ lägga ner nämnder och baka in dom i andra. Men se där gäller inte samma sak, enligt Idergard. Barns blockflöjtsträning i kommunala kulturskolan och fostrandet av nya Zlatan på Sveriges bollplaner är det som i verkligheten ska ställas mot hemtjänst. Men inte rondeller. Det är kärnverksamhet. Och omorganisationer, för de är lösningen.
Det handlar om ideologi. Idergard vill inte betala för kultur och fritid. Idealet är Vellinge, som har låga kulturkostnader per capita och vars innevånare badar och konsumerar kultur där Malmös skattebetalare bekostar investeringarna och driften.
I det syftet funkar det bra för Idergard att skriva av ett badhus på fyra år. För det är det han gör när han jämför investeringen i badhuset med kommunala tjänster. Men Idergard hade knappast föreslagit att stora satsningar inom teknisk infrastruktur skulle försvararas med samma räkneexempel.
Till och med de som hyllar ekonomistyrning som det enda mätinstrumentet för ett samhälles välmående borde vilja kultur och fritid väl. Det genererar, förutom en massa kul, nya förebilder, svenska exportinkomster, friskare människor och att fler än Timbro kan få göra sin röst hörd. Ekonomi-kramare borde alltså värna hur kultur och fritid kan klara sig undan med så få uppoffringar som möjligt.
Med subjektiv kamera kan man få ideologiskt krimskrams att se ut som man är de svagas bästa vän. Men rör inte rondellerna.
även på http://kjellstjernholm.blogspot.com
Många av oss ser det som en grundläggande, demokratisk rättighet att ha fria bibliotek, kulturskola och annan aktiv fritid som inte bara är tillgänglig för dom som kan betala. I de flesta kommuner får man redan idag betala för tex musiktimmar i kulturskolan, men hade bidragen dragits in skulle det direkt drabba de som redan idag tvingas leva på minimal budget, arbetslösa, låginkomsttagare och ensamstående föräldrar.
Att attackera kulturstödet är en cynism som bara kan komma från en politisk elit utan kontakt med den verklighet de flesta av oss lever i.
http://thoresoneson.blogspot.com
Det Timbro skriver har nog inte så mycket med verkligheten att göra, utan för att ge ammunition åt alla blå ledarskribenter som kan knuffa ”Overton”-fönstret (dvs debattramarna) åt höger.
http://en.wikipedia.org/wiki/Overton_window
Detta genom att t.ex. beskriva en falsk polaritet mellan ”högerextrema Timbro” och ”vänsterextrema Socialdemokrater”, så att en trygg och ansvarstagande moderatledare sedan kan ”kompromissa” mellan dem.
Thomas Idergard har avslöjat en väl förborgad hemlighet om Alliansens kompetens om Kultur. Han blandar ihop begrepp om kultur och idrott med redovisningsprinciper. Problemet är det kan finnas politiker som går på denna okunnighet – ytkompetens.