När socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m) inledde seminariet om kvinnors ohälsa i går förmiddag ställde frågan: "Beror kvinnors ohälsa på att sjukvården inte är anpassad till kvinnor, på kvinnors deltidsarbete, ojämlikhet eller på det obetalda arbetet?" Husmark Pehrssons genusmedvetenhet lät lovande. Men den moderata retoriken kändes igen när hon i nästa andetag påpekade att ett skäl till ohälsan är att kvinnor bara har offentlig sektor som arbetsgivare.
Sedan mitten av 1990-talet har långtidssjukskrivningarna ökat. I dag är 16 procent av kvinnor i yrkesverksam ålder långtidssjukskrivna eller erhåller sjuk- eller aktivitetsgaranti. För män är siffran tio procent. Kvinnor står för 64 procent av alla sjukskrivningar. Att kvinnor blir alltmer sjuka och inte får den rehabilitering de behöver för sina diagnoser är alarmerande.
Hittills har debatten om de höga sjukskrivningssiffrorna i mångt och mycket handlat om pengarna. Det vill säga hur mycket sjukskrivningar kostar försäkringskassan. En konsekvens av det var att Socialstyrelsen fick i uppdrag att föreslå riktlinjer till läkarna om längden på sjukskrivningar. Vid utbrändhet: tre veckor. Det blev naturligtvis rabalder. Och Cristina Husmark Pehrsson gjorde bort sig när hon i en intervju sa att hon bara behövde tre dagars sömn för att bota sin utbrändhet.
Frågan om hur det kommer sig att så många kvinnor lider av värk och utmattning är otacksam att debattera. Det pratas inte om vad det kostar i smärta, vad det innebär i ekonomisk och socialt utsatthet för de sjukskrivna. Arbetsgivarnas ansvar för bra rehabilitering har också hamnat i skymundan.
Kristina Alexandersson, professor i socialmedicin, pekar på just de aspekterna: "Skillnaden mellan livsvillkoren för kvinnor och män är större än skillnader i biologi." Förutom arbetsmarknaden och arbetsplatsernas utformning pekar Alexandersson på två aspekter på sjukskrivningar som hon är ensam om att nämna – graviditet och mäns våld mot kvinnor.
LO-kvinnor är mest långtidssjukskrivna. De har de fysiskt och psykiskt krävande jobben, men de är också utbytbara, påpekar LO-ekonomen Irene Wennemo. Det är lättare för arbetsgivaren att anställa en ung och frisk person än att rehabilitera en medelålders kvinna. Dessutom är LO-män mindre jämställda i hemmet.
Att Husmark Pehrsson ordnar ett seminarium visar att hon bryr sig om frågan. Men genusperspektiv är inte bara till för att ställa bra frågor ur. Det behövs framför allt när åtgärder ska göras. De långtidssjukskrivna behöver arbetsgivare som tar ansvar genom att satsa på rehabilitering. Och kvinnor behöver en jämställd arbetsmarknad, sjukvård och jämställda hem.
Moderaterna är allegriska mot offentliga vård monopol. I tysthet växer det fram oligopol på den privata vårdmarknaden. En stor aktör är vård
företaget är Attendo Care som kommer att ta överdirften av äldreboendet på Vintertullen, Södemalm from 1/4 -08.
De kommer att skära ned med 26 tjänster eftersom de ska driva hemmet för 12 miljoner mindre än idag. När staden bestämde hur viktig kvaliten skulle vara i upphandligen sa man att priset skulle stå för 70 procent och kvaliten bara för 30 procent, enligt Elsemarie Bellqvist (s), ledamot i Södermalms stadsdelsnämnd. Källa: Södermalmsnytt (3/11-07).
Det sägs att det historiska minnet är kort. En ung undersköterska vid namn Sara Wägnert (?) slog larm för ca 10 år sedan om ursula arbetsförhållanden på det privata äldreboendet i Solna. En ny lag
stiftades lex Sara.
Mvh
Rustan Rydman
Södermalm
Redan Trotskij konstaterade att ”Med en enda arbetsgivare är opposition detsamma som att långsamt svälta sig till döds” (fritt ur minnet)
Det är väl utmärkt om kvinnor kan välja bort det som är dåligt i högre utsträckning.
(s) har med (v) stöd regerat i massor av år med några undantag. Så det är deras samhällsbygge vi nu oroar oss över. Tänk på det!
Brukar läsa DN och Hanne Kjöller. Hon är ju extremt besviken på alla veka och svaga kvinnor som inte strider med henne på barrikaderna.
Hennes teori är ju att det är någon slags kollektiv inställning till livet som är fel.
Att det liksom finns inne i huvudet på alla kvinnor. En vekhet och att dom har blivit sårbarhetsdaltade med under hela uppväxten.
Jag tycker hon är väldigt tuff och rå men någonstans mitt i hennes råa attityd kan hon ha en del rätt.
Kanske svenska kvinnor i vården skulle ha gjort som finska sjuksköterskorna; dvs slagit näven i bordet och visat lite kvinnligt stopp och belägg. Kanske för 20 år sedan eller det kanske inte är för sent.
Ibland kan det vara bra att agera ut sina frustrationer med lite primalaskrik och jävlar -anamma.
Går man och lider och håller andan (och smågnäller) så blir det syrebrist i muskelfästena och då får man värk. Kollektiv värk !
Tänker Anders B Westin
Och medan kvinnorna agerar ut sina kvinnliga frustrationer med lite primalskrik och jävlar-anamma står vi män vid sidan av och nickar lite uppmuntrande. Sedan går vi och löneförhandlar med vår manliga chef. Varför förväntas endast kvinnor ta ansvar för en situation som är kollektivt skapad?