Bild: stock.xchng
I går skrev fem folkpartister på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt att de vill se en "modernisering" av den svenska arbetsrätten. Artikel är ett försök att göra modernitet synonymt med försämringar, men det är dödfött. Debattörerna har varken Folkpartiets ledning eller alliansens ledande parti Moderaterna med sig.
Att det finns en falang i Folkpartiet som vill driva det gamla socialliberala partiet ännu mer högerut är ingen hemlighet. Därför kommer utspelet om ett avskaffande av Las som ett brev på posten. Man kan inte kräva att de som skrivit under artikeln ska se värdet av ett Folkparti som ett reellt mittenparti – däremot kan man kräva lite hederlighet i debatten om svensk arbetsrätt.
Artikelförfattarna hävdar att Las försvårar för små- och medelstora företag att behålla den kompetens de behöver mest. Det stämmer inte. Enligt en undersökning som banken SEB nyligen gjort är Las inget problem för företagare. Endast tre procent av de mindre företagen uppgav att de måste göra sig av med personal de hade behövt ha kvar.
Dessutom försöker de blanda bort korten genom att visa hur skadlig den svenska Lagen om anställningsskydd skulle vara, med argument baserade på OECD-studier om lagar om "strikt" anställningsskydd. Dessa är något helt annat än den variant som de svenska parterna avtalar om.
Det ironiska är att högern alltid har efterfrågat mer "flexibilitet" på arbetsmarknaden, med innebörden mer frihet för arbetsgivare att kunna göra lite hur som helst med sina anställda. Men nu används den töjbara svenska Las som argument mot densamma, eftersom den "inte används på ett enhetligt sätt". Just därför upplevs den inte som ett problem av företagare – men det sambandet kanske är för svårt att se för folkpartisterna.
I sin desperata argumentation slår FP-debattörerna fast att "Las slår mot de svaga". De bemödar sig inte ens med att förklara hur ett avskaffande av Las skulle få motsatt effekt. Eller att berätta hur alliansregeringens politik hittills skulle ha stärkt de svaga. I sin blinda tro på det näringslivets overkliga direktörer basunerar ut menar de till och med att det är Las och inte en urholkad a-kassa som hämmar rörligheten på arbetsmarknaden. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Det allra mest plågsamma i gårdagens debattartikel är dock kravet på en lagstadgad proportionalitetsregel om att facket bara ska få genomföra stridsåtgärder "som är rimliga". Det är höjden av historielöshet och okunnighet om frånvaron av konflikter på svensk arbetsmarknad. Det är också höjden av ironi att den höger som tidigare har gnällt på att LO sprungit till S-regeringen för att kräva lagstiftning i tid och otid nu gör precis det samma.
Helt rätt in i minsta detalj, Nisha! Och folkpartisternas artikel var bland det mest ihåliga jag någonsin läst, ickefakta radas upp som argument för ologiska åtgärder.
Men folkpartisterna för ju inte fram något nytt. Detta är ju exakt vad Maud Olofsson drivit sedan hon blev partiledare, och som otaliga borgerliga debattörer fört fram i tjugo år. Beklämmande är att de inte bemötts med någon större kraft och tydlighet från arbetarrörelsens politiska gren.
Borgerlig politik går ut på att göra företagaren/chefen/direktören till påve i sitt påvedöme, och de anställda till rädda, lydiga undersåtar. Risken att bli av med jobbet om man kaxar sig ska kännas in på bara skinnet, och följden av att förlora jobbet ska bli privatekonomisk katastrof.
Det är inte bara brutal klasspolitk, det är improduktivt. Anställda som är mer angelägna om att inte göra fel än om att försöka göra något bra, blir stelbenta byråkrater och inte effektiva medarbetare.
LAS innebär inte att företagen inte kan behålla viktiga nyckelkompetenser, LAS innebär att alla anställda får åtminstone ett minimum av rättssäkerhet när arbetsgivaren måste använda sakliga argument för att kunna göra avsteg från turordningen. Med goda argument är det inte svårt att få fackets godkännande, det vet jag av erfarenhet som arbetsgivare.
Har ej läst artikeln. Men Sverige har efter superkrislandet Lettland högst ungdomsarbetslöshet. Danmark med sin trygghet och flexibilitetsöverenskommelse är i andra ändan av den europeiska ungdomsarbetslöshets statistiken. Att LAS spelar en enorm roll i i det här spelar stor roll.
Anders Borg har ju varit enorm mycket mer pedagogisk än några vänsterpolitiker i att beskriva förtjänsterna av LAS (vilket i sig är ett intressant fenomen), men just det här sambandet tycks man inte komma ifrån.
LAS stärker inte tryggheten. LAS är rättsosäkert, eftersom facken gärna förhandlar bort personer som inte är medlemmar. När rätt person hamnat på fel plats går det inte att säga upp den anställde utan att köpa ut personen med ett antal månadslöner, vilket minskar löneutrymmet för övriga anställda.
Vad är det för fel på ett vanligt anställningsavtal, som individuellt avtal eller kollektivavtal?
Som den pamfletttskrivare hon är återkommer NB ett par gånger till “driva högerut”. Faktum är ju att även hennes eget parti är med på resan högerut. Det handlar om attitydförändringar och förändringar på marknaden (globalisering, fria kapitalrörelser m.m.) som inte heller (s) kan göra något åt. Motvilligt, och under protest lunkar (s) med i marschen högerut medan det starka samhället och den fulla sysselsättningens 70-80-tal bleknar bort.
Samhället är idag fundamentalt annorlunda än det var för bara 10-15 år sedan. Och det går fort nu. Industrijobben förvinner i snabb takt. Varför det är på det sättet kan kanske NB ägna en tanke. En självprövningens tanke också? Kanske kommer industriorter som Eskilstuna, Södertälje och Trollhättan att förvandlas till spökstäder. Läs Aftonbladets reportage från bl.a. Eskilstuna:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sverigeutanjobb/article6147668.ab
Idag är folk glada att ha ett jobb överhuvudtaget. Vad det betyder för maktförhållandena på arbetsplatsen är väl rätt så självklart. Frågan om LAS blir egentligen en futtighet i sammanhanget. Ett pseudoproblem. Det är viktigare att Sverige kan behålla sin goda position och stå emot strukturförändringarna. Vi behöver kapital, framtidstro och ett klimat som gynnar nyföretagande. Att bråka kring LAS är i det sammanhanget inte så konstruktivt. Vi måste lyfta blicken, räcka varann handen över de politiska blockgränserna och jobba på att får fram en ny näringslivssstruktur med många nya små och medelstora nya företag. De gamla storföretagen från förr finns inte kvar längre. Om att par år har Volvo och Saab flyttat till Kina. Och att som (s) då framhärda med en gammal föråldrad intressegrupps- och fördelningspolitik (att bråka om LAS är ett tecken på det) känns inte som rätt sak i detta läge.
FP har väl inte på många år varit något föredöme vad gäller hederlighet, det räcker bara att påminna om tiden före 2006 års val. Men faktum är att de som skrev debattartikeln klarade inte heller av hederligheten. I stället för att redovisa vilket problemet är för FP med LAS, söker man alla möjlig och omöjliga motiv, de flesta utan verklighetsförankring. Vad skon kläm mer är ju det faktum att LAS är en av de få lagstiftningar som ger fackliga organisationer reell makt, utan avtal inget avsteg från ex.vis turordningskretsar. Denna fackets rätt, har malt i ledande folkpartister sedan 1974 och nu under “krisens himmel” blommar det ut. Det hade varit hederligt att säga rakt ut. fackets makt skall undanröjas !
LAS kom till i början av 1970-talet för att komma tillrätta med ett stort problem. Vid nödvändiga personalneddragningar och strukturförändringar passade arbetsgivare på att sortera bort (säga upp) framför allt äldre personal, men också besvärliga fackliga aktivister och andra “störande element”. Det gav oss en äldrearbetslöshet, där 55-62-åringar inte kunde räkna med att komma tillbaka i jobb trots att de hade ganska många år kvar till pension. Lösningen blev turordnigsreglerna i LAS, som naturligtvis ledde till att det i första hand var de yngre som tvingades sluta. Yngre, som mycket lättare kunde flytta, vidareutbilda sig eller på annat sätt hitta till ny anställning.
Problemet med dagens ungdomsarbetslöshet ska inte lösas med att byta den mot äldrearbetslöshet, den ska lösas genom att föra en politik för låg arbetslöshet överhuvudtaget.
LAS skapar inte jobb. LAS orsakar inte heller arbetslöshet. LAS ger någon mån av rättsäkerhet till den enskilde när företaget ska minska sin personalstyrka. Jag kan inte avskedas för att chefen ogillar min dialekt, han måste ge sakliga argument i en diskussion med facket. Har han sådana kommer han lätt fram till en överenskommelse om undantag från turordningslistan. Det gör inte saken vare sig lättare eller roligare för den som mister jobbet, men man slipper i alla fall känslan av personlig kränkning.
Du skrev:
“Frågan om LAS blir egentligen en futtighet i sammanhanget. Ett pseudoproblem. Det är viktigare att Sverige kan behålla sin goda position och stå emot strukturförändringarna. Vi behöver kapital, framtidstro och ett klimat som gynnar nyföretagande. Att bråka kring LAS är i det sammanhanget inte så konstruktivt.”
Bra skrivet! Då säger vi så! Ingen bråkar om LAS, utan vi låter LAS vara ifred! OK?
Arbetsgivare säger inte upp personal godtyckligt.
“Varför räcker det inte med anställningsavtal som reglerar ömsesidigt hur och under vilka former en anställning upphör? Ingen har kunnat förklara detta.”
Jodå, visst har detta förklarats. Jag gav en bakgrund till det i mitt förra inlägg. Vi har alltså både erfarenhet och teoretisk kunskap att falla tillbaka på.
I relationen mellan den anställde och arbetsgivaren har den senare alltid ett övertag. Det får allvarligare följder för den anställde att mista jobbet än för arbetsgivaren att mista en anställd. Det vet både arbetsgivare och anställda.
För att stärka sin position har därför anställda gått ihop i fackföreningar, solidariska förbund som hindrar arbetsgivaren att spela ut den ene mod den andre när anställningsvillkoren ska fastställas.
Det är naturligtvis inte för att skydda eller stödja de enskilda arbetstagarna som arbetsgivare med lagliga eller olagliga metoder försöker hindra dem från att organisera sig eller att kräva kollektivavtal och skyddslagar.
Ur IFSs rapport från 2009 om kränkningar av fackliga rättigheter:
“I hela världen dödades under 2008 minst 76 fackligt aktiva på grund av sitt engagemang för att försvara löntagarnas rättigheter. Latinamerika är fortfarande den farligaste kontinenten och år 2008 mördades 66 fackliga aktivister. I Colombia förlorade 49 colombianska fackföreningsmedlemmar livet, vilket är en ökning med 25 procent
från år 2007. Av de 49 offren var 16 fackliga ledare varav fyra kvinnor. Fackföreningsmedlemmar dödades också i Guatemala (9), Honduras (3) och Venezuela (4).
Från Asien rapporterades minst sex mord (Nepal och Filippinerna), i Afrika dödades 3 (Nigeria, Tunisien och Zimbabwe) och en mördades i Mellanöstern (Irak).
I alla regioner finns det länder där fackliga organisationer fortfarande är förbjudna eller där möjligheterna att bilda fackföreningar är begränsade. Oberoende fackföreningar är fortfarande förbjudna i Kina. De som försöker organisera grupper av löntagare eller organisera protester blir ofta gripna och en del döms till fängelse.”
I Sverige slipper vi dessa hemskheter, attackerna mot facket är mer sofistikerade men har samma mål. Attackerna mot LAS är en del i denna kamp mot löntagarnas fackliga rättigheter. Moderaternas ledning tycks, till skillnad mot många andra borgerliga debattörer och aktivister, ha insett att den kampen på längre sikt faktiskt också är negativ för företagen.
Företagen gör redan i stort sett av sig med alla de vill genom att frångå turordningreglerna och genom att säga upp mer folk än nödvändigt sen är det bara att ta in bemanningsföretag och vänta ut att tiden för återanställningsskyddet går ut.
Förövrigt så har väl inte alliansen gjort sig kända för att underlätta för små och medelstora företag under sina tre år vid köttgrytorna.
Det är ett riktigt dåligt betyg för borgerligheten när till och med vänstern får högre betyg för sin politk än moddarna.
Att Nisha Besara skriver som hon gör är inget att förvåna sig över. Att hon inte har drivit ett litet företag som ägare är väl uppenbart. Det är lätt att uttala sig om sådant som man bara har hört talas om.
Jag har både varit anställd, bl.a. chef för ett 40-tal som mest. Jag har även (fortfarande) två små företag som jag driver med familjemedlemmar och delägare som kan ta ut lön efter prestation. I den mån vi behöver hjälp med något så anlitar vi andra företag. Detta ger ett lugnt liv, helt vitt och inga problem med myndigheter eller fack, hyggliga löneuttag för alla som är med. Vi tar alla ut inkomst upp till det belopp där vi skall betala statlig inkomstskatt, resten lägger vi på hög till sämre tider. Den högen är tämligen stor nu. Det blir den om man har lite driv och bra kostnadskontroll.
Det är klart att intäkterna skulle bli större om vi kunde anställa duktiga människor, men detta skulle även få flera andra negativa konsekvenser. Jag skall då ta hänsyn till hela arbetsmarknadslagstiftningen som är omfattande. Jag får motparter i facken som är jättestora i förhållande till oss. Jag har läst om hur de kan trakassera små företag. Jag får ett ansvar för att dra in jobb för att hålla de anställda sysselsatta och om jag inte lyckas med det är det jag som får jobba dygnet runt. Jag måste skaffa ersättare när de anställda blir sjuka eller göra den anställdes jobb också. Den anställde synes ha alla rättigheter medan jag har alla skyldigheter.
När allt detta slit och risktagande skall omsättas i ökat löneuttag för mig själv så blir det inte mycket över. Den statliga inkomstskatten inkl värnskatten höjer skatten på marginalen avsevärt. Jag kommer inte längre ha ett lugnt liv.
Min slutsats är att det är ett alltför stort steg att ta för mig och många små företag att börja anställa och även om det lyckas så är vinsten alldeles för liten Den största nyttan med att jag anställer någon får den anställde som får ett jobb och staten som får mer skatt.
En del människor har förmågan att organisera verksamhet så att den ger vinst, dessa kan bli företagare och entreprenörer. Andra människor, de flesta, har inte den förmågan. De behöver en anställning.
Det är brist på lediga jobb, då borde politiker göra det lätt och lönsamt för företagare och entreprenörer så att det blir ett överskott på lediga jobb. Detta skulle driva upp löner och ge dem som inte själva kan driva företag ett stort antal jobb att välja mellan. Kort sagt så gynnas dem som inte kan driva företag själv av att det finns ett stort utbud på lediga jobb.
Det konstiga är att politiker, även de nya moderaterna, inte förstår detta. Varför tror politiker att man gynnar dem som vill vara anställda genom att göra livet surt för företagare och entreprenörer? Det kanske Nisha Besara kan svara mig på? Ingen har dock kunnat svara mig hittills.
Att antalet konkurser ökat kraftigt med krisen beror knappast på LAS, att det generellt har varit dålig orderingång beror på svag efterfrågan, företag anställer inte när det är dålig orderingång de anställer naturligtvis inte fler för att LAS ändras.
Anekdoter från enskilda företag säger inget om helheten.
Jo, jag förstår mycket väl varför det finns fackföreningar, men LAS är är statsinvention på arbetsmarknaden. Staten ska självfallet skydda rätten att ingå i en förening, alltså ska fackföreningar vara tillåtna. Men en förening kan inte ha fler rättigheter än de invidider som är medlemmar. Då har den grundläggande rättvisan åsidosatts. Det är fallet med särskilda lagar på arbetsmarknadsområdet. LAS ska bort, facken ska få vara kvar. Enkelt och lättfattligt.
Vad är det för vits att tillåta fackföreningar, om allt medlemmarna kräver förklaras som irrelevant? LAS är resultatet av åratals facklig kamp, liksom förtroendemannalagen, MBL, semesterlagen, arbetsmiljölagen o s v. Ska dessa lagar också avskaffas, så att medlemmarna slipper förtryckas av de hemska pampar de valt?
Då tycker jag också att Yttrandefrihetslagen ska gälla, på villkor att du inte yttrar dig. Klokt?
Det är inte tal om att avskaffa LAS. Det är tal om att ändra en paragraf.
Denna paragraf har ett tveksamt innehåll. Som facklig på den statliga sidan, där det inte är tillåtet att göra undantag tycker jag den är jobbig. Facket måste skydda just de med längst anställning, ingen annan går att skydda. Och jag tycker inte att det ligger någon moralisk riktighet i att den som jobbat längst får vara kvar. Det blir förutsägbart, men eftersom kompetens inte ens är med i ekvationen blir fackföreningarna inte förhandlingsparter utan bara förvaltare. Facket kan inte göra så stora avsteg från turordningen som de skulle vilja, för då blir medlemmarna arga. Snacket om flexibilitet enl LAS är bara möjlig att uppnå om du säger upp 20% vid en stor arbetsplats. Säger du upp 3 av 30 finns det inte mycket flexibilitet att agera utifrån.
Givetvis skulle ett avskaffande av sist-in-först-ut istället medföra att arbetsgivarens skäl för att säga upp skulle prövas även för arbetsbristuppsägningar, som idag sker vid uppsägningar av personliga skäl. Detta vore en klar förbättring, eftersom klara principer för detta skulle tvinga fram bättre ledning av statliga arbetsplatser. Om det fanns krav på verksamhetsplaner etc för uppsägning skulle administrationen bli bättre.
Jag är inte säker på att 22§ LAS är varken så himla bra eller så himla dålig. Men ett avskaffande skulle i alla fall stärka facket enormt. Och det vore ironiskt.
Undersökningen säger att 20% (8% totalt) av medelstora företag har haft problem under senaste året med LAS reglerna. Detta är tydligen i relation till ALLA företag. Antag då att 30% har behövt säga upp folk. I så fall är det 66% som haft problem vid uppsägning. Och det är en stor siffra.
Att riktia småföretag inte har problem, kan ju sammanfalla med att de får göra två undantag. De får då klart färre problem. Innan jag sett hur frågorna är formulerade är det inte utrett för mig att NB och SvD dragit rätt slutsats.
Det finns ett LAS – krameri idag. Finansminstern har säkert rätt (tillssammans med NB då) som inte ser LAS som ett stort problem för landet i stort. Men eftesm jag arbetar inom en sektor där man bara jobbar i projekt (media-branschen) så finns det ju få lagstiftningar som är så kontraproduktiva. Tack vare LAS så finns det ingen rättsäkerhet och kompetensutvecklingen på företagen hålls tillbaka. Ingen vågar ha ngn frilansare anställd mer än precis tills de blir “inlasade”.
HALL