Bild: Wikimedia Commons
Att fylla 31 år brukar vara no big deal. Men för den iranska regimen är revolutionens årsdag den här gången ovanligt ödesmättad. I dag måste den visa stark övertygelse om sin egen orubblighet. Demokratirörelsens uppdrag är motsatsen: att punktera regimens alla maktdemonstrationer.
Efter de omfattande protesterna för en månad sedan, i många städer och med flera dödsoffer, har repressionen skruvats upp inför årsdagen av revolutionen 1979. Elva dödsdomar har avkunnats, två personer hängts och ytterligare fem står nu inför rätta med avrättning som sannolik utgång. Enligt The International Campaign for Human Rights in Iran har en massiv arresteringsvåg svept fram över landet de senaste veckorna. Människor har väckts på nätterna och förts bort. Det verkar i första hand vara kvinnorättsaktivister och journalister som fängslats. En fingervisning om vad som skrämmer regimen mest av allt: rättsmedvetna kvinnor och skrivna ord. Iran har nu fler fängslade journalister än något annat land. Några av Tehrans mest kända publicister sitter inlåsta.
Demokratirörelsen mobiliserar också. Kända ledare som Mir-Hussein Mousavi har uppmanat människor att gå ut och protestera i dag. Vad som helst kan hända.
Situationen i Iran är genuint osäker. Många oppositionella verkar kastas mellan försiktigt hopp och stark pessimism. De påpekar att regimens olika maktcirklar långsamt slits isär. Att tidigare pålitliga personer i landets elit som Mousavi och den före detta utrikesministern Ebrahim Yazdi nu tillhör oppositionen är tillsammans med den tilltagande repressionen tecken på svaghet, menar de. Men sönderfall kan också ersättas av en stark tyrann. Säkerhetsstyrkorna är nära sammanflätade med industriägande och maktstrukturer. Kommer de släppa sin guldgås frivilligt?
I den internationella politiken har Irans program för anrikning av uran gjort comeback den senaste veckan. Det ser ut som att regimen i Tehran medvetet försökt aktualisera den gamla konflikten. Både USA och EU har svarat med utspel om nya sanktioner, nu med stöd från Ryssland.
USA har passat på att placera ut defensiva robotsystem för att lugna oroliga arabiska länder. Obamas budskap om dialog med den iranska regimen verkar nu på väg att bytas mot konfrontation. Hela den internationella konflikten har hettats upp. Det är inte säkert att det gynnar demokratirörelserna. Regimen gillar nog diplomatiska konflikter där iranier kan enas mot yttre fiender.
Kärnvapenfrågan fungerar knappast som bräckjärn för att få regimen på fall. Frågan om mänskliga rättigheter, frihet och demokrati måste stå kvar i konfliktens centrum. Ett demokratiskt Iran är förutsättning för att lösa kärnvapenfrågan.
”I den internationella politiken har Irans program för anrikning av uran gjort comeback den senaste veckan. Det ser ut som att regimen i Tehran medvetet försökt aktualisera den gamla konflikten.”
Den iranska befolkningen är ju inte en homogen klump. Landsortsbefolkningen är i allmänhet starkt religiös och stöder den sittande regimen. Stadsbefolkningen är oftast influerad av strömningar i väst där reformer av den religiösa styrningen av staten innebär positiva tecken.
Här finns en djup spricka i Irans befolkning, som kan kittas samman genom föreställningen om ett gemensamt hot från omvärlden. Därav den sittande regimens nya utspel om anrikning av uran och den förväntade, negativa reaktionen från världens starka länder. Då kan man säga till den egna befolkningen: Se så omvärlden behandlar oss!!
En annan nyhet i veckan var British Museums vägran att lämna ut Kyroscylindern, som innehåller några av världens tidigast kodifierade rättsregler. Dessa är grundläggande för förståelsen av rättshistoria och basala demokratiska rättigheter mellan människor! Irans historia är en viktig del av demokratins utveckling på jorden. Detta är ett faktum man tenderar att glömma bort när man stirrar sig blind på dagens islamska fundamentalism.
Wikipedia: ”Kyros cylinder är en cylinder av lera, upptäckt 1879 i Babylon, där den persiska storkonungen Kyros II (576-530 f. kr.) lät inskriva information om sin härstamning, sina segrar och grundläggande regler för sitt rike. Bland annat hävdar han att undersåtarna ska ha frihet att själva välja yrke och religion, och han bannlyser slaveri och förtryck.
Texten anses vara historiens första urkund om mänskliga fri- och rättigheter. Delar av texten finns ingraverad över ingången till FN-högkvarteret.”
Allt har sin tid, även regimer som den i Teheran. Den går mot sitt slut. Entusiasmen från revolutionens första tid börjar övergå mer och mer i trötthet och apati. Iranierna är numera via media och personliga kontakter med släktingar utomlands väl informerade om demokrati och mänskliga rättigheter. Och skillnaderna i levnadsstandard. Kanske har var fjärde-femte iranier flyttat till länder som Kanada, Australien eller Sverige. I längden går utvecklingen inte att stoppa.
Det är bara att hoppas att en nyordning av landet kan gå fredligt till. Det vore en seger både för folket i Iran och för övriga världen. Tack PW för att du oreserverat står upp för demokrati och mänskliga fri och rättigheter och inte förfaller till att säga att det i ett fattiga-rika-klassperspektiv eller ett anti-USA-perspektiv (min fiendes fiende är min vän) vore riktigt att stödja regimen.
Mullorna i Iran, ledarna i Kina, härskarna i Saudi och några till funderar säkert en hel del på hur situationen utvecklas framöver.
Så mycket nya grejor…oj oj oj
Ingen lyssnar på mig längre…oj oj oj
Vår skrämseltaktik fungerar inte längre…
Finns någon fristad?
Vad tusan skall vi göra?
oj oj oj var skall det sluta?
You Tube
Hollywood
Alla tittar
oj oj oj
Hej Per!
Jag heter