Bild: stock.XCHNG
Mona Sahlin kommer till Almedalen med trumf på hand. Socialdemokraternas opinionssiffror är stabila på en hög nivå. Däremot är förtroendesiffrorna för Mona Sahlin sämre än för Fredrik Reinfeldt. Vilket delvis är självklart. Mona Sahlin är ny på sin post, kanske ännu inte helt bekväm i ledarrollen. På DN-debatt hävdade Nyamko Sabuni att Mona Sahlin ska hållas ansvarig för sverigedemokraternas framgångar. Detta tillhör det politiska spelet. Men nog vittnar det om en viss desperation.
Mona Sahlins strukturella problem är att den borgerliga regeringen vet vad den vill. Firma Borg & Reinfeldt har en radikal agenda för att göra Sverige mer borgerligt. Strategin bygger på universalmetoden skattesänkningar. Väljarna förväntas betala tillbaka och rösta in de borgerliga partierna för ännu en mandatperiod 2010. Men hittills har taktiken kapsejsat, alliansen saknar tillräckligt folkligt stöd.
För Mona Sahlin gäller det omvända. Valsociologer hävdar utifrån historisk erfarenhet att oppositionens övervikt är mer eller mindre ointagligt. Men problemet är att socialdemokraterna och Mona Sahlin saknar en berättelse om framtidens Sverige. Och kanske också ideologiskt självförtroende. Vilket har sina randiga skäl och rutiga orsaker.
I Sverige är sänkta skatter inte en given valvinnare. Det har de borgerliga partierna fått uppleva många gånger under 1900-talet. Men det är inte heller säkert att väljarna röstar för höjda skatter.
Detta är socialdemokraternas dilemma. Modesta förslag på skattehöjningar kan mycket väl i en tillspetsad politisk debatt av de borgerliga framställas som konfiskatoriska ingrepp. Även om det bara är till nivåer som gällde 2006.
Det är symptomatiskt att Tomas Östros häromdagen på DN-debatt (var annars?) föreslog ett riktat skatteavdrag för a-kassan. Mona Sahlins besked om fastighetsskatten pekar i samma försiktiga riktning. Hus med taxeringsvärde över 5 miljoner kommer att beskattas hårdare. Begränsningsreglerna ska utvidgas och den absurda och kontraproduktiva "ränteskatten" avskaffas. Vilket är befriande och rimliga besked. Socialdemokraterna städar upp Anders Borg. Och vill till varje pris undvika att hamna i ett borgerligt bakhåll om skatterna.
Sverige befinner sig vid ett vägskäl. Antingen består stödet för höga skatter och jämlikhetsambitioner eller så bryter de borgerliga skattesänkningarna upp den ömsesidiga solidaritet som välfärdssamhället bygger på.
Mona Sahlins historiska uppgift är att i ett mer diversifierat samhälle kombinera pluralism och jämlikhet. Men då krävs mer. Det räcker inte att lappa och laga efter borgerliga skattesänkningar.
Hon är det enda hotet mot en överväldigande rödgrön seger i nästa val.
Hur är det med Håkan Bengtssons eget självförtroende vad gäller möjligheterna att 2008 driva klassisk socialdemokratisk skatte- och fördelningspolitik. HB använder ordet ”diversifierat” för att antyda att han ser att samhället har förändrats. Ibland brukar jag tänka tanken att vi snart har ett nytt borgerligt parti (s) som i grund och botten har samma politik som de borgerliga men med vissa fördelningsinslag som t.ex. nu att fastighetsskatten ska höjas för att antal villor i Djursholm och Lidingö. Det skulle förvåna mig mycket om (s) vågar gå till val med skattehöjningar.
Jag har full förståelse för att innan man tillåts skriva en ledare i dagensarena så måste man lägga handen på partiprogrammet och svära partiledaren trohet. Men det innebär ju inte att man måste skriva saker som man inte tror på själv eller som man inser att någon vuxen människa knappast kan tro på. Det jag tänker på är när Håkan skriver
Lappa och laga räcker inte i längden. En rejäl kursändring behövs. Socialdemokraterna behöver rikta blicken mot något större än att justera skatterna, ersättningen vid sjukdom och arbetslöshet och andra plånboksfrågor. Visst är det viktigt för oss alla hur mycket pengar vi har i plånboken. Men jag tror människor saknar något mer i politiken. Visioner och utopier om hur vi vill att samhället ska se ut om 20 eller 50 år. Mer om värderingar och vad som är ett gott liv utöver materiella ting.
Vad är socialdemokraternas och den demokratiska socialismens mål för vårt samhälle. Demokratisk socialism är för övrigt ett begrepp som Ingvar Carlsson var den siste att ta i sin mun. Numera vågar ingen i partiledningen ens tänka begreppet. Visioner och utopier som engagerar och attraherar det stora flertalet i arbetarklassen och medelklassen. Så att socialdemokraterna upplevs tydligare som ett parti för arbetarklassen i vid mening. Politiken måste naturligtvis syfta till ekonomisk utjämning. Ingen lätt uppgift men det borde vara uppgiften nu att se bortom 2010.
Nu får vi hålla debatten till lite mer fakta och saklighet. Demokratisk socialism innebär inte att alla produktionsmedel, företag, ska socialiseras.
Självklart så ska vi hålla oss till fakta och saklighet du säger att
Hur kan någon tro att Mona Sahlin skall kunna klara ett statsministeruppdrag.
Det är en omöjlighet med hennes bristande kunkaper inom alla områden.
Hon är diskvalificerad det uppdraget.
Hennes privata affärer gör det omöjligt och det är enbart puerilt att tro att hon klarar den biffen.
Hennes utspel i Almedalen talar för sig själv ,prata det går bra men innehållet lyser med sin frånvaro.
Sossarna måste först välja en ny partiordförande innan de kan pretendera på makten.
re. Lennart Hallengren
Socialdemokraterna globalt sätt har tappat mark år efter år och då kan jag undra varför Du så enträget vill utsätta svenska folket för dess politik
Betackar mig verkligen för slika nya försök med socialism i Sverige
Lars-Olov, jag menar att demokratisk socialism som socialdemokrater och socialister använt är, och var, en markering mot kommunister som sedan 1917 och Lenins ryska revolution misskrediterat ordet socialism. Det är helt uppenbart att det alltid funnits klar rågång mellan socialdemokratisk och kommunistisk ideologi ocg praktik.
Du har rätt att mycket i socialdemokratins politik är socialliberalism. Inte så konstigt. Socialdemokratisk och liberal politik och idéer har alltid haft sina beröringspunkter, speciellt mellan socialdemokratin och socialliberalism. Liberaler och socialliberaler har mycket att vara stolta över när det gäller radikal politik. Men i Sverige är socialliberalismen undanskuffad. Numera tycks det vara folkpartiets mål att inta ståndpunkter som är mer konservativa och högerinriktade än vad moderaterna står för.
Till Bodil. Din debattnivå är lite för låg för mig och vad denna sida representerar. Tycks inte vara mycket politiskt tänkande hos dig.
Dagens citat i dagensarena kommer från Almedalsbloggen. Om man klickar på länken så ser man att där fanns roligare kommentarer till Monas tal än de som som dagensarena valde att citera tex:
”Hon citerade även Palme. Sedan pratade hon om Palme. Och om hur viktig Palme har varit. Faktum är att Mona Sahlin har pratat om Olof Palme ända sedan hon tillträdde som partiordförande, och det blir både tjatigt och märkligt. Genom att bokstavligen ställa sig i Palmes skugga får Sahlin säkert cred av gräsrötterna. Vi andra börjar tycka att det är väl tjatigt, och undrar varför hon behöver hålla honom i handen?”
Av bloggen framgår också att ett fotografi av Palme släpats upp på scenen. Man börjar nästan undra om huruvida Mona tänkte på gamle gode Kim Il Sung som efter sin död upphöjts till ”evig president” i Nordkorea.
Om det är så att Du tycker min debattnivå är för låg bör Du inte debattera med Björn Elmbrandt, han som talar om ”en moderatfarm på Lidingö”.
Tala om låg debattnivå då blir det ”som man bäddar får man ligga”.
Din egen debattnivå är väl inte heller något att ”hänga i julgran” eller gäller det enbart nivådiskussion när sossar granskas.
För egen del spelar Dina kommentarer ingen roll i sammanhanget .
Men Din analys av kommunism vs socialism är faktiskt skrattretande.
Lars-Olov skickar märkliga signaler då han skriver ”Jag har full förståelse för att innan man tillåts skriva en ledare i dagensarena så måste man lägga handen på partiprogrammet och svära partiledaren trohet. ”
Visserligen är det en liten anstrykning av den förre husbondens röst i Arenaskribenternas framtoning, men detta var osakligt och raljerande.
Det vore bättre om han (också) kritiskt granskade den regering som nu är vid makten. Vilket samhälle vill han själv ha och tror han att regeringens politik för till detta mål? Vilka ‘vi’ menar han annars och vad ska ‘vi’ rösta fram?
Det är nog ingen större överdrift att säga att alliansens politik knappast har varit förtroendeskapande. Frågan är om ”det liberala ekonomiska tänkandet” ens har varit det. Handlar allt om ekonomi?
Den politik som vänstern (dit faktiskt också socialdemokraterna på platsen måste räknas) förde där kan kanske inspirera: det handlar om att våga säga att frihet förutsätter jämlikhet (och kanske systerskap). Och att det finns oerhört mycket resurser i samhället som kan användas bättre än till dyra fritidsbåtar, stadsjeepar, lyxvillor, exklusiva golfbanor eller sporthallar. Trygghet betyder att inte behöva tigga och be om stöd hos socialen därför att sjukpenningen tagit slut, arbetsförmedlingen kräver att du åker hundra mil bort och jobbar i ett lågbetalt yrke som du inte utbildats för etc. etc. 162 miljarder i överskott i statskassan skulle kunna användas bättre för att investera i miljövänliga transporter och energi, snarare än att marginellt minska statsskulden. Reinfeldt och ”infrastrukturministern” Torstensson tyckte 100 miljarder för järnvägar var ”orealistiskt” – mindre än detta enda års budgetöverskott alltså… Att möjligheten för jorden att överleva handlar om radikalt gemensamma lösningar, inte dåligt samvete för individer, är e t t sätt att förstå vad demokratisk socialism innebär.
Håkan A. kan mycket bättre än att lägga ut konturerna av ett politiskt nollsummespel i sitt försök att förklara socialdemokratins förlamning och Monas dilemma. Skatter har förstås sin betydelse i politiken men Monas problem är att hon hittills undvikit att förklara VAD socialdemokratin tänker göra med dessa och, inte minst, VARF