Bild: stock.xchng
I natt svensk tid presenterade Barack Obama sin Afghanistanpolitik, men redan under söndagen och måndagen läckte uppgifter via Vita Huset. 34 000 nya soldater, vilket gör att nivån närmar sig den från Irakkrigets mörkaste år. Någon form av tidsram eller till och med "exit-strategy", antagligen med valet 2012 som horisontlinje. Hårdare krav på Karzai att garantera en fungerande stat.
I går skrev kolumnisten Bob Herbert i New York Times att Obamas beslut var "ett tragiskt misstag" och att trupperna omedelbart borde åka hem. Det låter fint. Men man måste fråga utifrån vilket perspektiv det sägs. Tragiskt för vem? Den amerikanska antikrigsopinionen samlades i senaste The Nation. Med undantag för en alarmerande artikel om kvinnors rättigheter i Karzais Afghanistan skrev alla med amerikansk blick. Kriget förvandlades till fråga om enbart USA:s säkerhetspolitiska intressen. Det är beklämmande.
I motsats till invasionen av Irak, som aldrig kunde rättfärdigas, är kriget i Afghanistan en förtvivlat svår fråga. Insatsen är ett försvar av en konstitutionell ordning. Alternativet är tyranni. Kravet att trupperna ska lämna landet innebär att taliban återvänder till Kabul. Det skulle ta mindre än sex månader, säger Afghanistankommitténs Anders Fänge. Fred Kaplan, en annan amerikansk kolumnist, skriver "några veckor" och fångade ambivalensen i måndags på Slate.com.
Problemet är åtta år av amerikansk inkompetens och arrogans – arvet från Bush. FN:s och Natos operationer har blandats samman och FN förlorat kontrollen. Politik och militär har blandats samman och politiken undervärderats. Hamid Karzais styre har drunknat i egen korruption och negligerat rättighetsmedvetna ryggradsreflexer.
Frågan är om läget går att rädda. Grundläggande frågor måste få svar. Vad är den politiska och strategiska idén med upptrappning? Obamas administration verkar kluven i två: den ena ser egna intressen och vill enbart besegra al-Qaida (om de ens finns längre), den andra betonar uppdraget som att försvara ett konstitutionellt statsbygge.
Inte bara Vita Huset bör avkrävas ansvar. Afghanistan är ett internationellt åtagande. Vi måste också svara. Även hårda krigsmotståndare. Frankrikes och Tysklands initiativ till ny stor Afghanistankonferens är en bra utgångspunkt. Men vilka afghanska grupper ska bjudas in: Karzais allierade krigsherrar? Talibanska grupper? Vilka vägar framåt, präglade av ett människorättstänkande, är möjliga?
Efter åtta år har ingen ens tillstymmelse till svar. De som dominerar är upptrappning utan politisk substans och tillbakadragande utan politisk heder. Vi stirrar ner i ett svart hål. Det enda vi ser är skräck.
”Kriget förvandlades till fråga om enbart USA:s säkerhetspolitiska intressen. Det är beklämmande”
”Förvandlades till”?
Kriget i fråga har väl ändå sen det startades handlat om USA:s säkerhetspolitiska intressen.
Precis som USA agerande utifrån sitt eget intresse när man stödde talibanerna när de krigade mot de Sovjetiska styrkorna så agerar man utifrån sitt eget intresse när man nu krigar mot talibanerna
Leste med nteresse ditt innlegg som skisserer opp problemene, men som ikke kommer med forslag til løsninger.
Anbefaler kronikken: ”Valgkrisen: Problemet er systemet” av Astrid Suhrke og Arne Strand, CMI, som stod på trykk i Dagbladet 5. november Valgkrisen: http://www.cmi.no/news/?572=valgkrisen-problemet-er-systemet
Agitatorn August palm var det svenska välfärdssamhällets pionjär.
Dagens socialdemokrater har INGENTING gemensamt med honom!
http://demokratbloggen.wordpress.com/
Vad hjälper ny stor Afghanistankonferens då det grundläggande problemet är de muslimska ländernas syn på mänskliga rättigheter. Så länge de inte accepterar Fns grundläggande mänskliga rättigheter så är vägen framåt stängd. Allt tal om speciella muslimska mänskliga rättigheter kan vi helt enkelt acceptera. Att visa tolerans mot intolerans ger intolerans.
Sen vore det bra om Wirtén kunde föreslå några konstruktiva lösningar till de kända problemen. Det är svårt att se vägen framåt med blicken fäst vid backspegeln.
Vad hänvisningen till din allmänt nyfascistiska, vulgärt islamofobiska och i sanning antidekomkratiska personliga blogg har i kommentatorsfältet för en diskussion angående problemen i Afghanistan att göra förstår jag faktiskt inte. Någon annan anledning än att hyfsa träffstatisktiken för din egen del kan jag inte se.
DIn hänvisning till August Palm rimmar dessutom särdeles illa med ditt uppenbart mörkbruna och grumliga idéarv. Ge upp. Du lär inte hitta några sympatisörer för din sak ens bland de mest världsfrånvända av högerspöken som stundtals grasserar här på DA.
För din intressanta referens.
Tveksam till krigsföringen i Afganistan. För vilket syfte, mot vem och för vem? Inte kan vi bestämma grundlagarna i detta land. Med FN utan politisk inblandning från stormakterna OK. Men inte mer. Jag som trodde, i min enfald, att vi hade en försvarsmakt!
För mig, som följt Pers skriverier om Afghanistan under flera år, så signalerar den här dystra krönikan en välkommen omsvängning. Per har tidigare försvarat såväl Sveriges som USA:s militära engagemang i Afghanistan, även om han nu gör sitt bättra för att sopa detta under mattan. Detta har gjorts med de sedvanliga ”humanitära” argumenten att Talibanerna måste bekämpas, också med militärt våld.
Nu verkar han dock ha insett inte heller Karzairegeringen och dess krigsherrar är några demokrater värda att försvara. En regim som afghanerna enligt nya undersökningar ser som ett V
Masshypnos
Nazisterna gjorde upprepade Hitlerhälsningar medan de ropade Heil Hitler, åtföljt av Hitlers suggestiva hatfyllda tal.
Muslimerna vänder sig fem gånger om dagen mot Mecka för att buga, genomför sedan en rituell tvagningsceremoni, och åhör sedan vad den hatfyllda Imamen befaller dem för suggestioner.
http://demokratbloggen.wordpress.com/
Den finländske f d
En viktig del av ‘lösningen’ är militär närvaro i 130 nationer.