Bild: stock.XCHNG
"Den här krisen gör med den finansdrivna kapitalismen vad 1989 gjorde med Sovjetkommunismen" skrev i veckan Andrew Simm från tankesmedjan New Economics Foundation.
Simm menade att både planekonomins och finanskapitalismens kollaps har det gemensamt att de orsakades av att alldeles för mycket makt koncentrerades i allt för få händer utan genomsyn. Detta ledde i bägge fallen till en finansiell fantasi: de som bestämde lekte med siffror helt skilda från verklig ekonomisk aktivitet. Allt rasade sedan följaktligen som ett korthus.
De få nyliberaler som idag sticker ut näsan låter faktiskt misstänkt lika gamla kommunister. Man argumenterar passionerat för att problemet inte var nyliberalismen utan att nyliberalismen inte var tillräckligt renlärig: "Sovjet var inte riktig kommunism. Riktig renlärig kommunism har aldrig någonsin realiserats, därför kan kommunismen inte heller kritiseras."
Även om nyliberalismen som ideologi håller på att lösas upp och gamla sanningar ifrågasätts är det ingen som vet vad som ska komma istället. Det har ropats på starkare reglering av finansmarknaden ända sedan Asien-krisen för tio år sedan. Nu ropar alla återigen, men på nationell nivå går det inte att göra så mycket. EU kan och måste göra mer, vilket man också visade i helgen, trots alla uppenbara politiska och institutionella begränsningar.
En Union för vilken det tog tre decennium att enas kring den korrekta definitionen av choklad visade plötsligt handlingskraft. Alla sprang inte åt varsitt håll. Gordon Brown pekade ut riktningen för det krispaket man enades om. Det handlar om att säkra att inga banker går omkull, att låta staten ta över kapital och ägarandelar och att garantera lån mellan bankerna. Åtgärderna drivs nu i alla fall av en tydlig idé om vad som behöver göras och igår fortsatte samtalen,
Att tro att vi per automatik går in i en ny politisk era är naivt. Franklin Roosevelt's New Deal möjliggjordes inte främst av kraschen 1929 utan av den arbetslöshet, fattigdom och hunger som följde i dess spår. Den här gången har krisen hanterats bättre och konsekvenserna för samhället kommer tack och lov inte att bli lika katastrofala.
Det är ingen progressiv chockdoktrin som väntar tack och lov, men förhoppningsvis en rejäl näve trög och långsam, ytterst enträgen och målmedveten reformism. Krisen visar paradoxalt nog både på EU:s institutionella begränsningar och Unionens nödvändighet.
Visst har det varit alldeles för mycket lekstuga och optimistiskt korhusbyggande inom finanssektorn. De isländska företags-konglomeraten byggde på lånade pengar, risktagande och optimism, och vi ser ju hur det har gått. Det är bankkunderna och skattebetalarna, som blir sittande med Svarte Petter när spelet tar slut. Ingenstans i Europa, kommer det att märkas så mycket som på Island, där ett verkligt stålbad väntar.
Jag är ändå tacksam och glad, för att det inte gått värre än så här hittills. Det är dags, att vi lär oss uppskatta den skicklighet, handlingkraft och beslutsamhet, som den EU:s ministerråd visat under den gångna veckan. Det lovar gott inför framtiden.
”Den här krisen gör med den finansdrivna kapitalismen vad 1989 gjorde med Sovjetkommunismen”
Jag tycker nog det är lite för tidigt att dra sådana paralleller. Finansiellt ”nyliberala” Asien har ju heller inte drabbats lika hårt denna gång som faktiskt mer reglerade Europa och Nordamerika.
Det ska bli spännande att läsa dessa inlägg igen om ett par år och se vad som verkligen följer.
”Sovjet var inte riktig kommunism. Riktig renlärig kommunism har aldrig någonsin realiserats, därför kan kommunismen inte heller kritiseras.”
Ja? Det är ju sant. Utom det där med kritisera, men i Sovjet rådde inte ett statslöst, klasslöst samhälle utan brutal statskapitalism med en enda tyrannisk arbetsköpare och totalförbud mot fri arbetarorganisering. Kommunism? Skulle inte tro det.
Sovjet (och Kuba) är väl om inte exempel på riktig kommunism exempel på vad som följer på odemokratiska revolutioner i kommunismens namn.
”Inte så fort…” (ovan) är nog en bra devis, även om många är ivriga i att se konturerna av en annan värld träda fram. Analysen riskerar att bli så trubbig, schematisk och slagsordsmässig att den blir öppen för vitala motangrepp och spelar då bort sin möjlighet att verkligen lägga grund för en varaktig förståelse av vad som pågår och hur linjer bakåt och framåt i tiden ska tolkas och förklaras.
Ett tidigt tecken på att allt även i Sverige inte stod tiktigt rätt till var förstås Skandia-skandalen 2002-2003. Förra året pekade också turbulensen i fallet Carnegie Fondkommision och den skarpa reprimand bolaget fick av Finansinspektionen på något sjukt i systemet. En alltför bagatellartad politisk konsekvens då var att utförsäljningsminister Mats Odells utsedda superkosulter, med ”meriter” från just firma Carnegie, fick lämna sina uppdrag. Men sedan verkar affärerna och utförsäljningsplanerna rullat på som tänkt igen. Som alltid gäller att sakta lägga sten vid sten efter att först både ha vänt och vridit på dem.
Katrin, då är ändå oftast huvudet högre än dina närmaste konkurrenter i de politiska analyserna. Tack för den överblicken.
Jag är förvånad över hur trög finansvärlden ter sig i debatten. Man pekar på historien, man håller desperat fast vid sin världsbild och är fullständigt panisk inför vänsteridéer. Man tycks oförmögen till och rädd för utveckling.
Detta är nog inte bra nu när globalisering och kommunikationsrevolution förändrar världen varje dag! Vi över 30 hänger inte med, och det är de över 40 som styr finansvärlden!
jag är ingen ekonom, men jag gissar att det ekonomiska systemet som det ser ut idag tvingas till förändring pga att världen förändras drastiskt. Vi kommer se ett allt snabbare tempo i konjunktursvängningar och omflyttning av produktion och kunnande runt runt i världen. Det finns ingen orsak till stabilitet liknande det vi sett med Volvo/Saab i vårt land. Länder i Asien är inte enbart billiga producenter utan har nu allt det teoretiska kunnande vi trodde vi i Väst stod för. Konkurrensen kommer hårdna, och det finns en bristningsgräns någonstans där vanligt folk bli alltför lidande. För att inte tala om miljökonsekvenserna som kommer kräva krispaket som det vi sett nu.
Idag kraschar börserna igen, trots interventioner. Och jag hoppas att ngn framtida Nobelpristagare till ekonom hinner driva igenom 3:e vägen i tid!
”Sovjet (och Kuba) är väl om inte exempel på riktig kommunism exempel på vad som följer på odemokratiska revolutioner i kommunismens namn.”
Absolut. Vad som kan följa i alla fall. Vore intressant att se vad som hände i ett land som slapp attacker från kontrarevolutionärer och främmande staters arméer.
En ambition att reformera – skapa om och nytt – resulterade i ”The New Deal”, liksom här i Sverige ”Folkhemmet” och ”Den svenska modellen” bidrog till att bryta depressionen på 1930-talet. En ny ekonomisk och institutionell grund för fler arbetstillfällen och ökad trygghet kom till. Reformerna bars fram av starka organisationer, både fackföreningar, arbetsgivareföreningar och politiska partier . Reformerna var förankrade underifrån, baserade på breda folkgruppers intressen och hade nationen som organisatorisk och politiska arena. Reformerna bars också fram av en tydlig samhällsidé en vision om ett bättre framtida samhälle. I fallet med den svenska modellen delade faktiskt både arbetsgivarorganisationer och fackliga organsiationer samma vision om hur arbetslivet bör organiseras.
Utan att för den skull bli nostalgisk vill jag påpeka att reformism en gång i tiden nästan var liktydigt med socialdemokrati. Idag har högern tagit över samhällsbyggandet och det har fått sina konsekvenser. Har vi inte nått vägs ände där? Nu måste socialdemokratin visa sin samhällsvision och påbörja ett mer intensivt reformarbete. Det kan inte ske genom att göra en lightversion av en borgerlig politik om vi ska ha ett mer jämlikt och jämställt samhälle.
Inget är nytt under solen, heter det. Inget är nytt i politiken heller, även om den är en något yngre företeelse än solen. Det handlar i grund och botten om att samhället innehåller och byggs upp av olika intressen. Men lösningarna på problem och intressekonflikter måste anpassas efter de skiftande förutsättningar som samhällsutvecklingen ger.
Jag hoppas och tror att den internationella finansmarknaden kommer att regleras bättre och att de internationella organisationer vi har kommer att driva fram en sådan förändring. EU:s medlemsländer måste se till att EU tar på sig uppgiften att samordna och initiera. FN är väl en annan viktig arena för samma sak. Det talas om ett annorlunda IMF.
Katrine Kielos har rätt i fråga om problemet med maktkoncentration och bristande vilja och kunskaper att sköta investeringarna. Som Bacon skrev så krävs det spridning av kapitalet.
Nu väntar vi på en investerings och näringspolitik värd namnet. EU är, som Katrine Kielos antyder, inte lösningen på problemet (i nuvarande tappning).
Vi vill se mångfald på alla olika plan och områden. Sovjetkommunismen, markandsfundamentalismen och EU-fundamentalismen hämmar mångfald och pluralism.
Hör Hör på vad Frithiof säger.
Tänk Er in i vad som kommer att hända nu när arbetslösheten går upp, hur allt blir dyrare på grund av den inneboende inflation som bankerna har skapat genom att bara ösa ut pengar.
Dessa pengar måste ta vägen någonstans. De måste avräknas så att säga.
I USA kommer man snart att få hyperinflation när dollarn havererar och ersätts av Euron som världens reservvaluta.
I samma veva kommer våra banker som är hårt leveraged genom amerikanska banker att sakta börja utförsåkningen.
Detta tack vare att G7 och Eurogruppen nu har lovat obegränsade krediter för att ”proppa” upp det amerikanska finanssystemet och vårt eget.
Skulderna, främst genom derivaterna som kommer att börja brisera de närmaste åren är oehört mycket större än vad folk har en aning. Enbart JP Morgan Chase har 90 Trillioner dollar i utestående derivat ”skulder”.
Vi i Europa kommer att få stå för en stor del av dessa skulder vilket kommer att bringa oss på knän lindrigt talat. Vem kommer att tjäna på detta? De högst upp, inte vi.
Det hela är planerat sedan länge förstås men det är en annan historia.
Addera till detta när folk så småningom börjar bli utförsäkrade från A-kassan och måste börja leva på Soc…
Allvarligt talat så tycker jag att våra folkvalda hör hemma i en domstol.
Kommunister och nyliberaler liknar ju varandra i sin ideologiska blindhet och tro på elitism och odemokratiska system. Förhoppningsvis kan man hitta mer demokratiska och rättvisa lösningar på hur samhället och ekonomin skall organiseras. Det kanske inte skulle vara så dumt med socialdemokratisk blandekonomi fast i modern tappning.
Nu när krismedvetandet börjar få fäste och förväntningarna på att ett enskilt land inte på egen hand kan göra så mycket så har det uppstått ett lysande tillfälle för Anders Borg att göra sitt examensarbete. Om han lyckas få Hägglund, Olovsson och Björklund att hålla käften och om Reinfeldt fortsätter att vandra som en zombie mellan Sagerska och Rosenbad och TV-huset utan att egentligen lyckas säga någonting så kan han nog ro i land alliansfarkosten på de två år han har på sig.
”Riktig” kommunism HAR aldrig realiserats lika lite som ”riktig” nyliberalism har gjort det, pga av att det inte går att genomföra en enskild ideologi helt och hållet rakt av i ett samhälle. Ideologier till höger och vänster är rationella skrivbordsprodukter, människor är det inte.
Kapitalismen är nog segare än så, överlever säkert derivatepoken och bubbelekonomin även om börsvalparna inte tjänar så mycket längre. Det monopolstatskapitalistiska Sovjetunionen (som hade lika lite att göra med socialism eller kommunism som Hitlers nationalsocialism) gick under av ungefär samma skäl som den korrupta valpkapitalismen: Sovjets och